Ytterligare en dag full av ovanliga och märkliga händelser. Jakten på den biologiska modern fortsätter. Vi skulle som sagt möta mannen kl. 0800 och det var imorse extremt segt eftersom vi var ute igår och käkade middag sent på kvällen. Jag måste f ö börja att beskriva middagen igår kväll eftersom det var något av det absolut godaste som jag någonsin ätit samt att den skilde sig avsevärt från vad jag tidigare har varit med om.
I bordet som vi satt oss vid fanns ett fyrkantigt hål. I detta hål sattes sedan en slags lerkruka med glödande kol. Över detta en gryta som såg ut som en rund bakform med en kupol i mitten med små hål i. Kupolen bildade alltså en liten vallgrav som de sedan hällde de vatten i. Alltså i mitten en slags stek/grillplatta och runt om kokande vatten. De kom sedan med allsköns olika grönsaker, nudlar och en stor skål med kött, fisk och annat smått o gott från havet. Därefter kom en kock som lagde till alltihopa framför oss och serverade direkt från denna märkliga spis som alltså var placerad mitt i bordet. När inte ordinarie kock kunde vara vid oss kom andrakocken som för övrigt var en mycket trevlig engelsktalande tjej. Det hela var underbart gott och som sagt mycket spännande. Priset var också en överraskning. För hela kalaset inklusive öl betalade vi ca 300 Bath, alltså 75 kronor. Bättre kund det inte bli.Idag var det däremot segt att gå upp på morgonen. Vi skulle ju möta den där mannen (som var så hjälpsam igår) och det redan klockan åtta på morgonen. Det var sura miner och vi var minst sagt trötta. Killen (som för övrigt heter Pook) hade dessvärre inte hittat modern men vi skulle fortsätta. Vad vi till att början gjorde var att åka till barnhemmet där Theresia blev lämnad.
Jag kunde se att det var en mycket känsloladdad historia för henne att gå omkring på det stället. Veta att det var där som hon bodde i tre månader innan hon blev bortadopterad. När sedan de katolska systrarna kom med ett fotoalbum innehållande bilder på hennes adoptivmor och henne (så liten liten liten) såg jag att det höll på att bli för mycket för henne. Det var otroligt mycket känslor som for igenom hennes huvud. Det måste ha varit en upplevelse att se barnhemmet, att se sina rötter, att äntligen få reda på var hon kommer ifrån. Jag vågade knappt säga något på hela tiden. Gjorde mig så osynlig som möjligt och bara tog kort. Stället som sådant verkade mycket välskött även om det enligt utsaga inte var så värst bra ställt med det förr i tiden.
Hursomhelst vet jag att det rörde upp känslor inom henne även om hon är bra på att dölja dessa av någon anledning. På det katolska barnhemmet fick vi sedan namn på en möjlig adress eller rättare sagt ett område där hennes mor kan finnas. Vi åkte alltså vidare men efter väldigt mycket letande, ett antal stopp och frågande, kunde vi till slut konstatera att det bästa trots allt är att försöka att hitta modern genom den Thailändska folkbokföringen. Detta skall vi försöka med på måndag.Vi var naturligtvis väldig tacksamma över all den hjälp som Pook och hans bror erbjöd så vi insisterade på att få lämna pengar igen. De vägrade i vanlig ordning men istället så sa de att vi kan köpa lite öl för pengarna och så åker vi hem till mitt hem. Sagt och gjort. Det vore väl närmast mycket oartigt att ta ner ett sådant erbjudande. Det var spännande får jag säga. Tänk att få komma hem till en vanlig Thailändare och se hur han bor. Vi hade ju i och för sig fått komma in hos väldigt många människor när vi både igår och idag letade men nu skulle alltså hem till dessa män som till synes utan egen vinning hjälpt oss under två dagar. Vi skulle dessutom dricka öl tillsammans.
I Thailand gör man nästan allt ute och följaktligen satte vi oss ute. När jag säger att vi satte oss ute så var det inte på några stolar utan de tog fram en slags matta som vi sedan vi tagit av sig på fötterna fick sätta oss på. Därefter kom ölen fram samt maten. På menyn var det underliga saker (men ”värre” skulle det bli längre fram på dagen): Någon slags fisk som var helt rund och i storlek som en femkrona, någonting som såg ut som lite större fyllda oliver men smakade som något annat, grönsaker samt så krabbor som skulle ätas med skal på. Allt skulle doppas i diverse olika såser. Jag tog en krabba för artighetens skull men det knastrande ljudet gjorde mig något äckelmagad. Det övriga var däremot ganska gott.
Men äckelmagad skulle jag bli senare (vänta bara). Stämningen blev bättre och bättre och ju mer vi drack desto roligare blev allt. Thailändarna tål ju inte så mycket alkohol eftersom de saknar något slags enzym som bryter ner alkoholen i kroppen, alltså blev vår Pook ganska rund under fötterna redan efter någon öl. Pook jobbade för övrigt som banktjänsteman och bodde i huset tillsammans med sina övriga tre bröder samt mamman och pappan. Föräldrarna var på släktbesök men alla bröderna hemma. Den andra brodern som var med hela dagen jobbade också med pengar medan de två övriga var lärare, dels på småskola och den fjärde vars främsta intresse var motorkross. Han var visst någon slags mästare i detta.
När vi så småningom började att tycka att nu är det dags att lätta blev det stopp. Nä nu skulle vi minsann se oss omkring i trakterna kring Ubon. De tog oss ut på en färd till Phibun Mangsahan vid floden Monn river, ett litet ställe ca 4 mil utanför Ubon. Mycket vackert är väl det bästa och kortaste sättet som jag kan beskriva det på. Men det mest intressanta måste trots allt ha varit maten som bröderna beställde in. I vanlig ordning och på Thailändskt vis åkte mattan fram, isen till ölen (jo då, man har is till ölen) Men sedan kom något som jag aldrig aldrig kommer att glömma! Detta är alltså det smaskiga tilltugget nämligen:
LEVANDE INSEKTER!!
De hoppade omkring på tallriken så man fick ha en tallrik till som ett lock för att de inte skulle smita. Tillagade i någon slags stark sås med grönsaker låg de där i sina spasmer, ryckte och hoppade i dödsryckningar… och nu skulle man alltså äta detta! Att jag inte dog!!! Mycket har jag varit med om men detta tog alla priser! Jag totalvägrade! Theresia stoppade i sig två eller tre medan våra värdar smaskade i sig. Jag kan bara säga att jag har aldrig sett något liknande och jag är beredd att smaka på det mesta. Men om jag nu tyckte pupporna var äckliga häromdagen i Bangkok så tog ju detta allt med hästlängder. Levande, hoppande insekter som såg ut som små räkor och var alldeles gråa. Glöm det!! Aldrig att jag skulle stoppa det i min mun. Det var sannerligen något av det mest groteska som jag varit med om.Nå våra värdar, eller i vart fall en av dem blev fullare och fullare och så småningom var det dags att ta sig hem.
Trots allt är det kul att ha sett detta och varit med om en sådan sak men att likt Theresia äta småkrypen. Jag vet inte? Just nu sover hon men jag tycker mig höra något som rasslar omkring i hennes mage. Uaak!!
Imorgon skall vi ut och käka på restaurang med våra Thailändska vänner. Denna gång lite normalare käk. På menyn: Anka. Gott gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar