Thailand 2001 - Dag 1

Landvetter flygplats fredag den 10 augusti kl. 12.00

Första reaktionen. Vad hände? Väldigt tomt på flygplatsen. Sitter på rätt sida om incheckningen. Resan har börjat men det känns overkligt. Jag var underligt nog väldigt resfebrig si så där ett par dagar innan. Men idag, lugn som en filbunke. Det medan Theresia hoppade, ja dvs, ända till hon fick en whisky. Detta skall bli skoj men samtidigt är jag orolig. Tänk om det händer något. Vi har inga direkta försäkringar. Men vad f-n. Man lever bara en gång.

Kl. 17.30

Ja då har man hunnit en bit på väg. Adrenalinet börjar att lugna sig. Man börjar s a s komma in i lunket. Alltså resstämningen. Nu är vi på väg. Nu är vi verkligen på väg! Just nu befinner vi oss på luftrummet, förmodligen någonstans över södra Europa. På väg mot det exotiska landet, det strålande landet, det enormt stora landet vars huvudstad är större än hela vår lilla ankdamm Sverige. I det perspektivet känns verkligen tjafset i Sverige om div. kvinnosaksfrågor så obetydligt. I större delen av världen är ordningen som den skall vara. Men i Sverige tar vi oss rätten att vara allsmäktigvetande. I Sverige tar vi oss rätten att kasta på andra kulturer vårt tyckande. För i Sverige VET vi bäst. I Sverige vet vi minsann att saker o ting skall förhålla sig på ett visst sätt. Jo-men. I Sverige, vet vi, och alla andra som blicka ut över världen skall hålla käft, för i Sverige, där vet vi minsann…

Kl. 19.30

Resan börjar att ta ut sin rätt. Jag är trött. Theresia är igång. Vi har flugit in i natten för länge sedan. Jag anger fortfarande svensk tid alltså 1930. I Thailand är klockan just nu + 6 timmar d v s 0130. Vi är framme kl. 0600 lokal tid. Återstår alltså 4,5 timmar. Mindre än hälften kvar. Ypiii, jag är röksugen! Det är tråkigt att sitta på flygplan så länge. Förresten så flyger vi en sådan här äkta dubbeldeckare. Alltså en kärra i två våningar. Har inte tidigare varit på en sådan. De flesta jumbojettar är borta idag och har ersatts av DC-10:rna. Antar att det är första klass där uppe. Så att de slipper pöbeln. Jag antar att personalen här på nedervåningen är ganska trötta på resenärer av den ”vanliga” kalibern. ”Can we please have another beer?” “Can we please have another……” osv. Folket på andra våningen gastar nog efter Gula änkan, eller ”Chautaux vadå”… Nä, nu skall vi inte vara sådana, för alla människor är väl likadana, eller? Alla människor har väl samma värde, eller? Nåja, när jag läste statsvetenskap gav vår föreläsare oss ett roligt tanke exempel. Om du var tvungen att av en eller annan anledning ta livet av en människa vilken skulle du välja? Du har att välja på: En lodis, en läkare. Många skulle nog svara att det skulle vara lodisen. Varför? Han har ju inte tillfört samhället något medan läkaren kan man ju ha en nytta av. Jo jo… Mycket av dessa tankegångar känner jag igen i dagens Sverige (som f ö börjar att kännas riktigt långt borta). Vi slår oss för bröstet och snackar om alla människors lika värde, om alla människors rätt till ett jämställt samhälle. Men i själva verket råder inom alla oss den förhärskande uppfattningen om att den starkaste överlever. Allt enligt den gode Darwins teorier. Men att erkänna något sådant i Sverige vore att begå självmord, i vart fall på ett intellektuellt plan. Vi framställer oss gärna som de vidsynta, öppna människor. Men i själva verket är ankdammen Sverige mer inskränkt än någonsin. De som, är oliktänkande, ifrågasättande tystas. Att t ex anse att jämställdhet är något som är av ondo tål inte dagens ljus i Sverige. Att påstå att en man o en kvinna avsevärt skiljer sig åt är en sak som man ej får uttrycka i Sverige. Att anse att invandrarpolitiken är felaktig tål inte heller dagens ljus. Att anse att bögar inte får adoptera barn är en annan inkorrekt sak i Sverige. Se bara på vad som i dagarna drevs igenom av våra kära folkvalda. Tvärt emot folkviljan skall det nu gå bra att adoptera för homosexuella. SJUKT! Nä nu skiter jag i detta för nu... Jag återgår till min Gin o Tonic.

Kl. 20.40

Förbi Kabul, på väg mot Indien. Häftigt!

Kl. är 23, svensk tid. Jag är sannerligen trött på att sitta här nu. Theresia sover sedan ett par trimmar tillbaka. Det är nästan helt nersläckt i planet. Jag vill bara komma fram. Tänk att allt hänger på mitt ansvar . Jag har planerat, fixat o donat. Jo-män. Jämställdhet.

Nä, nu droppar jag det, alltså med jämställdhet o diverse utopier. Nu är vi snart här (Thailand). Visserligen nersläckt på planet men de är på g o servera frukost. Snart nere alltså. Jag vet inte om det är + 6 eller +7 +5, what ever. Bangkok är nära. En dags vila väntar. Sedan är vi på luffen i c a två veckor. Därefter skall vi leka turister i Phuket. Har hyrt ett underbart rum i en anläggning precis vid stranden. Men nu är det allvar


Kl. 03.20 eller 08.20 vad man nu föredrar

Framme. Hotel Montien. Fortfarande overkligt. Fin utsikt, eller? Vi befinner oss på andra sidan jorden, från Sverige sett. Imorgon börjar verkligheten. Imorgon finns nämligen inget boende. Det känns som om man svävar. Det är fullkomligt overkligt. En sak är säker. Sverige känns avlägset. Men det finns en som finns nära. Jackie, min dotter. Hon var så ledsen när hon gick med mamma igår. Trodde inte att jag skulle komma tillbaka.

Ostrukturerade tankar eller? Jag får väl ”kalla det en dag” som amerikanarna säger. En stunds sömn så blir det nog bra. Kanske man kan landa då.

Ha det gott där hemma alla vänner, ovänner och de man fortfarande inte lärt känna ännu. Skål!