Så är man då på väg. Theresia dök upp idag. Trött och helt slut skulle jag vilja att påstå. Hon har varit ut för lite halabaloo på vanlig svenska. Porrklubbsbesök och liknande. Hon inbillar mig att hon inte haft sex med de tidigare beskrivna grabbarna. Nåja, jag får väl lita på hennes ord. Men det är nog så att jag är lite tvivlande när hon berättar om att de varit på den ena porrklubben efter den andra, tittat på det ena sen det andra, och sedan sover hon i en dubbelsäng med en kille som inte skulle vilja ha sex med henne. Det rimmar illa detta. Men som sagt. Jag får väl lita på henne.
Vi sitter alltså på planet. Ganska trötta båda två. När vi kommer fram till STADEN skall vi leta boende. Det känns lite säkrare denna gång. Man har ett hum om priser och liknande.
Vi har tagit malariamedicin. För mig gick det OK men för Theresias del var det muggen direkt. Hon spydde upp de i två omgångar. Stygga för magen de där pillrena. Träffade på en doktorand i medicin igår. Som specialämne hade han just malaria. Blev man inte hypokondrisk då blir man det väl aldrig. Han sade följande. Läkarna i Europa har inte en aning om vad Malaria är, än mindre var den finns. Tydligen är hela gränsområdet runt Thailand infekterat. Men en billig försäkring var just denna medicin som vi tog. För 250 Bath fick vi båda två en kur som räcker hela resan. (60 kr) . Strålande.
Jag vet inte vad det hela handlar om när det kommer till Theresia. En hel del nerver, en hel del kärlek, men på något vis är det som om det fattas något. Jag kan aldrig lita på henne till 100 %. Å andra sidan, kan man lita på någon i dessa dagar? Är det inte så att vi nuförtiden är allt för egocentrerade. Att allt på ett sätt handlar om att tillfredställa egna behov utan en tanke på medmänniskan?.
Jag vet inte. Tydligen accepterar jag villkoren. Jag menar såhär. Om hon nu med mitt numera godkännande kan sticka iväg och försvinna ett antal dagar i Thailand, gå på porrklubb, sova i en dubbelsäng med en annan karl, ja då sättar man på något vis en gräns. Och det uppfattas av henne också. Detta kan jag göra utan att han reagerar, i alla fall inte allt för mycket. Jag tycker inte om detta förhållningssättet men sådant är livet. Allt kan man j inte påverka och det finns saker man bara får acceptera. Nu tändes Fasten seatbeltsignen. Tack o adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar