tisdag, augusti 31, 2004

Tugg tugg

Det känns märkligt att gå igenom sitt liv på det viset jag gjort de senaste dagarna. Jag går bla igenom alla papper, sorterar, mestadels slänger, c a 10 års post. Förutom alla trista myndighetsbrev är det en hel del personliga som jag läst idag och igår.

Det är många förhållanden som jag haft. Inte ett enda har jag lyckats att hålla ihop mer än sex år. Men som sagt: ”Att sorgens och bekymmers fåglar flyger över ditt huvud, kan du inte ändra, men att de bygger bo i ditt hår kan du förhindra”

-------------------------------------------

Lite kalla fakta till alla feminister o feminissar.

Mannen och kvinnan är olika. Mannen har en penis, kvinnan en vagina. Mannen har oftast större muskelmassa än kvinnan.

Våra hjärnor är olika skapta. Kvinnan har en bättre utvecklad verbal förståelse och rörlighet medan mannens spatiala och logiska förmåga dominerar. Över lag är kvinnans högra hjärnhalva mera aktiv. Det är i den som våra känslor och det vi förknippar med ”kvinnlighet” finns, medan den logiska är den vänstra och det är klart mätbart att denna är mera aktiv hos mannen.

måndag, augusti 30, 2004

Kaos på alla plan

Håller på att strukturera upp mitt liv och packa upp alla grejer. Resultatet är det omvända. Jag har stökat till det kopiöst och det ligger saker överallt.

Så är det väl med min natur. När jag försöker att få ordning på saker och ting slutar det med exakt omvänt resultat. Både vad det gäller hjärnan samt det praktiska. Jag kanske skulle ta och skriva några ilskna artiklar, exempelvis om kvinnor, svenska sådana, med förvridna feministsympatier och som alltid förutsätter att det är krig emellan könen.

Usch vad arg jag blir bara jag tänker på sådana puckon som jag nämnde nedan

Nä jag får återgå till mitt kaos, både det mentala och praktiska. Själen har ni mina f d kvinnor trampat på men ni kan inte ta ifrån mig den. Den är nämligen min, vacker som få och min största personliga stolthet.

----------------------------------------------


Sexdriften försvinner inte ens mycket högt upp i åren. Jag har en del bekanta som jobbar inom vården och jag har hört de mest hisnande historier om gamlingarna. Klart är att de verkar må bra utav det.

Samtidigt finns det inget som sätter sig på hjärnan och kan ”skruva” sönder en människa såsom brist på detsamma. På http://www.tiger.se/blog (augusti 2004) kan man b l a läsa att:

”Jag har aldrig förstått att inte män sitter och kissar, än mindre vanan att bara skaka av eventuella urindroppar istället för att använda toapapper att torka bort dropparna med. Är det omanligt att sitta och kissa? Vill de se lilla hjärnan medans de kissar, hålla om den lite ömt och sedan skaka den lite för syns skull?”

Uppenbart att tanten är färdig för ett ”äldreboende”, helst ihop med andra manshaterskor, eller var det ”feminister” det hette?

Men rolig är hon mitt i sitt patetiska hat. Det finns nämligen inget roligare än människors överskattning av den egna betydelse (på ren svenska, uppblåsta idioter).

------------------------------------------

Ett massmail kom idag med ett makabert innehåll som fick mig att reagera:

Save the Ones you love!

Please take a moment to have a good look at this below picture and keep it in your head for the rest of your life!

As much as it hurts, you will be glad you saw it today. Because one day it might save your life and the life of the ones you love! I'm sure that none of us would like to stand in that man's shoes, or even worse, in her shoes! Actually, both are the same!

So the next time you're driving and your loved ones are with you. Just remember this picture, drive carefully and MAKE THEM WEAR THAT SEAT BELT.


You may be perfect and you never make mistakes, But unfortunately, others are not! So... stay safe. Pass it on... to the ones you love and show them that you care for their safety. Then, delete it from your inbox of your mail but keep it in mind!

söndag, augusti 29, 2004

Jag mår så bra!

Så var det dags för depressionen igen. Det finns ju inget här! Inget liv ingenting. Jag skulle ha stannat kvar hos henne. Då mår jag åtminstone mänskligt. Nu kommer alla tankarna igen. I ”dödens” hus. Vibbarna är starka och ofrånkomliga. Misslyckandet starkare än starkast igen.

Många är de som tycker att jag skall gå på ”lyckopiller”. Jag tror inte att det hjälper. Det enda som hjälper är att ändra sitt liv.

Jag har inte ringt, jag tänker inte att ringa henne. Det är meningslöst.

Dessutom är det så att jag mår bra, jag mår skitbra! Allt är toppen. Inget fel på mig!

Jag måste fly. Fly bort. Långt, långt bort

------------------------------------------

När livet är fyllt med ett innehåll har man inte tid att skriva i blogen. Det är precis vad jag haft de senaste dagarna. Ett innehåll utan grubblerier.

Sedan i fredags har jag varit hos Helen och mått riktigt bra. Som igår, jag minns inte när någon gjorde middag till mig sist. Jag fick för en stund en familjekänsla. Fyra barn och två vuxna. En stor familj. Det kunde fortsätta, och skulle väl fortsätta idag, men jag kände att vi (jag och Jackie) måste börja att installera oss i huset. Hur mycket som helst att ordna om man skall känna sig hemma någorlunda bra.

Jag tittade på Helen idag och det slog mig (innan vi skulle skiljas) att hon faktiskt är godhjärtad men genom livet fått ta så mycket skit. Knappt någon har visat henne uppskattning, mer eller mindre har alla sparkat på henne. Att livet kan vara så grymt.

Vad det gäller mig och mitt känsloliv så lutar det mycket åt att jag (när jag tänker efter med hjärnan) faktiskt inte har sett vem som ställer upp och vem som faktiskt älskar mig. Det när jag tänker med hjärnan och den skall jag använda en stund framöver. Hjärtat och lillhjärnan avser jag gömma långt inne i någon garderob så att de inte smiter ut igen.

Faktum är att jag håller av Helen! Ställer man upp för mig gör jag dubbelt upp tillbaka

fredag, augusti 27, 2004

Flytt

Det är viktigt att ha vänner. Mina är lätträknade. Idag flyttar jag. Det var en som ställde upp. Alla andra hade dåliga ursäkter. Denne någon var till slut Helen. All heder och jag tackar och bugar. Du har ännu en gång bevisat att du står upp för mig och ställer upp som så många gånger förr.

Jag hatar att flytta. Denna gången var det självvalt. Jag hade inte behövt men jag VALDE att göra det.

Apropå detta med vänner fick jag ett kul mail idag

............................

Jag har ingenting. Jag är 40 år och har ingenting. Det som finns att inbilla sig att man har är kärlek. Men jag har under dessa år sett hur utbytbar den är. I vart fall i Sverige finns det inget ”älska”. I Sverige har man varann ”till låns”

Jag försökte att ringa Theresia idag trots att jag sagt till mig själv att jag ska låta bli. Hon var inte hemma. Jag undrar så vad som sker där? Men inte lär jag att få reda på det.

Jag har förlorat henne, jag har väl snart förlorat de i Thailand och jag har definitivt förlorat Helen i Sverige. Dags att ta hand om det som trots allt betyder mest för mig, min dotter.

Imorgon är det flytt. Nya tag och nytt liv

torsdag, augusti 26, 2004

Grubblerier

Ett SMS kom idag på morgonen efter den senaste uppdateringen:

”Denna gången… kommer det inte att hjälpa att du slänger in en rad av smicker, när hela din text i övrigt visar att du skiter i mig och mina känslor. Du lyckades att få mig att må skit på min födelsedag, vilket jag inte förlåter dig för! Ta du hand om dina fnask i Thailand och lämna mig ifred! Alltså INGA samtal eller SMS mer! Tack /Helen”

Jag blev något förvånad, milt uttryckt. Försökte att visa min uppskattning och köpte ett fint armband i guld till henne på födelsedagen igår. Jag har varit hänsynstagande, inte pratat Thailand, inte pratat Theresia. Men så har det ju varit den senaste tiden. Hon har pendlat mellan kärlek och hat med en intervall om ca 2-3 dagar.

Jag svarade i alla fall på SMS-et och skrev:

"Alltid lika smickrande SMS från dig. Kul att du är en sådan förstående människa med empati och storsinne".

Det kommer väl något slags svar för hon kan inte låta bli om jag känner henne rätt. Hursomhelst slipper jag nu att tillrättalägga texterna i min Blog och kan nu skriva exakt som det är. För uppenbarligen finns det ingen, speciellt inte Helen, som kan förstå vad jag går igenom i mitt hjärta.

En sak har jag förstått. Det är ingen svensk tjej idag som vet vad ordet ”älska” betyder. Däremot är ni väldigt bra på ord som ”självförverkligelse”, ”feminism” o s v. Med tanke på vad som sagts om tjejerna i Thailand här ovan, kan man ju fråga sig vilka det är som är… Hela den svenska mentaliteten stinker.

---------------------------------

Nätterna är svårast. Har jag inte bedövat hjärnan tillräckligt, sover jag inte. Antingen somnar jag överhuvudtaget inte och är i någon slags dvala natten igenom, alternativt, somnar och vaknar efter bara någon timmes sömn. Det senare gäller idag.

Grubblerierna tar inte heller slut. De blir bara värre, och jag har flera gånger funderat på att göra slut på dem för gott. Jag är dock för feg, ännu!

Jag har skrivit ett testamente och i det frångås den vanliga ordningen. 10% till Anna, 10% till min bror 10% till Theresia och resten till Jackie. ”Ni var de som betydde mest i mitt liv. Du Jaqueline som var mitt allt och som jag älskade över allt annat. Anna som gav mig dig Jaqueline, du Theresia som var mitt livs passion och så du Grzegorz som alltid städade upp efter mig och ställde upp”.

Sugardaddy har slagit till igen!

”Det gör ont, det gör ont….” säger Ph, sen var det någon mer låt om att ”leva i en fantasi”. Jag kanske skulle ringa upp henne

Jag kan inte låta bli tankarna på hur mycket jag ville ge, vad jag gav och vad jag fick tillbaka. När jag friade och hon sa ja var jag den lyckligaste mannen på denna jord, men det var bara för ett par timmar, morgonen efter hade hon ångrat sig. Idag är det någon annan som finns vid hennes sida. Men jag vet att hon inte glömt mig…

Fast jag vet att åtminstone en människa bryr sig om mig, Helen, som mår så illa på vad jag skriver här.

Helen, du ska veta att utan dig hade det ovan nämnda testamentet blivit mycket aktuellt. Tack för att du finns.

onsdag, augusti 25, 2004

Letar efter surrogat

En dag full av aktiviteter, tråkiga sådana. Jag måste illa kvickt ordna med ekonomin om mitt Thailand-projekt skall bli av. Som jag redan sagt så har det hänt saker som ryckt undan hela min planering och det hela blir mycket mera komplicerat än jag tänkt mig. Inte minst vad det gäller mitt psyke och hur jag tänker om det hela.

Det är ju så att jag känner mycket för Helen samtidigt som jag inte har kunnat komma över Theresia på snart ett år. Det känns som om jag letar efter ett surrogat för Theresia. Men också livet i Sverige känns meningslöst. Den glädje jag en gång känt, lyckan över att vakna till en ny dag fylld av förväntan, nyfikenhet, skratt är numera borta och jag gör allt för att döva min frustration.

Helen fyller år idag. Hon är tydligen ledsen över det. Visserligen är hon ett antal år yngre än vad jag är, men jag vet hur det känns. Jag har slutat att ”fira” mina födelsedagar, nu vill jag bara att glömma. Det går ju bara åt ett håll. Hon fick en liten present av mig och egentligen ville jag att hon skulle stanna, men det gick inte. Hon får sina barn idag.

DaDa fyller också år idag. Jag har ringt och grattat. Hon var ledsen. Ingen hade firat henne och hon hade inte fått en enda present. Hon var glad över att jag ringde.

Tja, vad skall man mer säga? Det är bara trist allting nu, dagarna blir kortare, det blir kallare, hösten är på väg och sedan den långa vintern.

tisdag, augusti 24, 2004

Sugardaddy

Som en skadeskjuten fågel försöker jag att resa mig, men det känns inte som om vingarna bär längre. Fullständigt kaos i huvudet. Jag vet inte längre vad jag håller på med eller för den delen vill.

Det finns en människa som står mig väldigt nära. Helen heter hon. Jag inser mer och mer vilken intelligent och godhjärtad människa hon är. Varför skall jag slänga bort detta och lägga så mycket energi på en människa som svikit mig om och om igen. Jag borde bete mig som en ”man”. Istället är jag irrationell och fånig och jagar kjoltyg i Thailand och inbillar mig att de tycker om mig.

Jag har fått ett nytt smeknamn, ”Sugardaddy”. Anledningen därtill är att jag skickade en slant till en av tjejerna som jag träffat där. Men på något sätt tycker jag att jag vill visa min uppskattning och hjälpa till på det sätt jag kan. Det är inte lätt för de där nere. Hon som fick en slant försörjer ensam sin son och sin mor. Sen är det ju så att man som man förväntas att ta hand om en kvinna på ett helt annat sätt än i västvärlden. Nåja, jag behöver inte förklara detta mer än så.

Jag får hursomhelst se mig om efter nya lösningar på hela mitt projekt, om det skall bli av, om jag ens vill att det skall bli av. Jag är så villrådig nu så det liknar ingenting

måndag, augusti 23, 2004

Theresia Thailand Sverige

Varför skulle Theresia ringa?? Hon har rivit upp allt inom mig igen. Tillbaka på ruta 1 igen. Jag mår lika illa som jag gjorde i december förra året. Jag hatar det.

Alla planer känns meningslösa och ogenomförbara. Det har hänt saker som omöjliggör det hela. Jag är fast i mitt ekorrhjul. Fy fan

Jag gör inget annat än jobbar, jobbar och jobbar. Det är skönt att jobba. Det får mig att i lugn och ro gå igenom mina tankar, planer. Snart börjar mitt andra, eller om man så vill, ordinarie jobb också. Jag jobbar alltså 150%, fyller mitt liv med arbete i väntan på ”det stora lyftet” . Jag har inget socialt liv och i sanningens namn undviker jag det också. Folk har fullt med egna problem och jag orkar inte lyssna, precis som ingen orkar lyssna på mig. Det är nog största anledningen till varför jag lagt ut denna mycket utelämnande blogen där jag själv hängs ut som aldrig förr. Men andras olycka är tydligen en magnet. Besöksstatistiken har skjutit i höjden.

Egentligen hade jag idag tänkt att besvara Helens, alltså mitt struls, skriverier om mig på nätet. Jag inser dock att det får vänta lite. Trots allt var hon ju en snäll tjej om man bortser från att hon, som de flesta tjejer, har en förmåga att slänga sig i närmaste famn när kärleken eller den inbillade kärleken, går i kras eller inte blir av. Ivrigt påhejad av diverse menlösa element.

Jag känner mig ganska ilsk idag och jag har vid detta laget lärt mig att man då inte skall rusa på, utan ta till vara på den allmänt kända devisen: ”sov på saken”. Tänk om jag gjort det tidigare. Då hade mitt liv inte sett ut som idag när jag i ren ilska gjort saker jag sedan ångrat.

Helen är en bra människa. Även om hon också gjort misstag gent emot mig, också i ilska eller för att hämnas eller av ren elakhet. Whatever, gjort är gjort. Man får tänka på framtiden. Vad min framtid är vet jag inte idag (vem vet det). Men jag skall försöka att inte hamna i ett ekorrhjul nu när jag har möjligheten till det.

Jag har tre fina tjejer som vill ha mig, alla har förståss sina skäl. Jag misstänker väl att det i något fall inte handlar om kärlek. Men vi får väl se

Det tråkiga med mitt ”tråkiga” liv här i Sverige är just nu Helen och hennes oförmåga att förstå mig och vad jag går igenom. Har beslutat att inte skriva så mycket om henne egentligen. Men som en liten parantes. kan jag ju säga att vi inte känt varann så länge och jag hade hoppats att man kunde avsluta allt och fortfarande vara vänner, sådana som kunde säga saker till varann och som jag inte har överdrivet många utav. Hon ”valde” (hennes favvo-uttryck”) att dumpa allt o kasta skit på mig på nätet. Fast jag vet att hon….. Nä, jag skulle ju låta bli att skriva om detta.

Theresia, passionen, människan jag inte får…. Nu har alla bitar fallit på plats. Jag vet vem han är och känner mig inte särskilt dumpad längre. Skulle väl mer betrakta det som skrattretande, eller sorgligt. Men som ”min gode vän” Helen säger. ”Alla har ett val”!

söndag, augusti 22, 2004

Min bostad i Bangkok

Det är tidigt på morgonen och jag har just slutat att arbeta. Tänker på vad jag håller på med och mår inte sådär värst bra.

Har väl mer och mer börjat att inse, nu när jag lagt ut ”den svarta boken” och läst igenom vad jag skrivit, att det inte kan bli ett lyckligt liv för mig. Hon kommer alltid att spöka i mitt huvud, eller som Helen uttryckte saken: ”du kommer alltid att må illa på det men det kommer att mattas av och du kommer att lära dig att leva med det”. Jag hoppas det.

Har i vart fall inte hört något ifrån henne, men när jag var förbi å jobbets vägnar, såg jag att hon inte var hemma men att ”vår” bil som vanligt var parkerad utanför bostaden.

Jag har f ö smidit planer. Efter min senaste resa till Thailand bestämde jag mig för att göra något radikalt för att ändra på mitt liv och försöka att hitta på något nytt. Jag vägrar att gå omkring i en depression i ett antal år. Jag har nu sonika hyrt en bostad i Bangkok. En jättefin 2:a på 60 m2. Den har jag från månadsskiftet men kommer nog inte att åka iväg förrän i December - Januari och stanna så länge som jag kan få visum. Fast å andra sidan är ju inte Bangkok så charmerande direkt. Stökigt, stort, varmt och knappt något vatten att svalka sig i. Theresia sa till mig: "du borde hyrt den på Phi Phi island". Kanske borde jag det?? Men det går alltid att resa ifrån storstaden. Basen för det jag tänker starta igång där borde vara Bangkok.

Helen vill inte veta av mig och jag förvånas inte. Hon tycks ha älskat mig och inte fått det hela besvarat som hon tänkt sig. Ibland tycker jag att jag betett mig som en skit gent emot henne men jag är ju inte färdig med min sorg och måste försöka att vakna till liv igen innan jag kan ge kärlek. Hon menar att jag bara är en skit som bara snackar om mitt Thailand men att hyra en lägenhet enbart via nätet är inte fullt så lätt. Man behöver lite hjälp. Det var när jag skulle skaffa den hjälpen som hon lämnade mig sist och menade att: ”jag bara snackar med mina förbannade Thailändskor” Jag vet att det inte kan vara lätt, men som jag ju tidigare så många gånger insett, är allt ett surrogat, för en lycka som inte längre finns.

Fast i ärlighetens namn kan man ju fråga sig om inte jag satt upp Theresia på en väldigt hög piedestal

fredag, augusti 20, 2004

Min lilla Theresia

Idag har det malt och malt i huvudet. Jag fick ett samtal igår, Ett samtal som jag väntat länge på.Åtta månader närmare bestämt. Det var hon, ja hon, min passion, Theresia, Theresia som jag levt med i 4 år.

Det kändes så skööönt att få prata ut om allt. Jag förstår efter samtalet att jag betett mig irrationellt, att jag i vanlig ordning sagt saker i ilska, i vredesmod, saker som jag aldrig menat. Och där tog det slut. Pga att jag varit en skitstövel, pga att jag inte kunnat hantera konflikter.

Ändå ville hon prata i tre timmar, tre timmar av misstag och kärlek. Hon vill inte se mig nu. Men varför då prata i tre timmar om man inte har känslor?

Theresia, min lilla Theresia, om du visste hur mycket jag älskar dig, om du visste hur alla andra bara är ett surrogat. Om du kunde förstå vad du betyder för mig.

lördag, augusti 14, 2004

Blogg 2004 - Wojtek Wybraniec

Idag har jag bestämt att jag återigen skall sälla mig till skaran Bloggare. Har faktiskt inte någon bra förklaring på varför. Kanske är jag trött på att vara så samhällskritisk som jag var och egentligen fortfarande är. Men jag orkar just nu inte bry mig om de "stora frågorna" utan tänker för en tid avhandla de små, jordnära problemen, framförallt de som berör mig. Jag har ju skrivit en del från mina resor men det finns ju en vardag också. Ofta är vardagen mera eftertänksam, i vart fall för min del. Jag tänkte att jag skulle delge alla som vill följa med på min resa i livet mina erfarenheter, tankar och det som händer.

Det finns ett par milstolpar i mitt liv de senaste åren. De flesta handlar om kärlek eller utebliven kärlek. Ja det är ju inte så underligt. Det som egentligen spelar någon roll i åra liv är ju förhållanden till andra människor. Vare sig det sker på det vänskapliga eller mera djupa planet. Våra relationer till medmänniskor är det som egentligen utgör våra liv. Det finns inget liv i att "idag tjänade jag si o så mycket pengar", för pengar är visserligen viktigt, men det är hur vi är och hur vi beter oss mot varandra som spelar någon roll. Tidigare har jag skrivit en i mitt tycke bra artikel om att leva i nuet och inte planera så mycket för framtiden eftersom livet är idag och inte imorgon. Typiskt nog är jag den första som missade min egen poäng. Jag missade att ta vara på nuet. Jag missade att ta vara på kärleken och plötsligt fanns den inte längre. Någon förklaring har jag inte fått men jag kan tänka och finner väl återigen samma orsaker som så många gånger förr. Man planerar så mycket att partnern blir överflödig.

Jag är sådan person att jag alltid tror mig veta allt bäst och har gjort detta misstag om och om igen. Inte av elakhet utan av omtanke. Jag har dock aldrig märkt (och detta är jag dålig på) att partnern har blivit mer och mer överkörd av mina idéer, har haft mindre och mindre att säga till om. Feminister älskar att kalla det för ett "kontrollbehov", en pseudosanning som återkommer i litteraturen om och om igen enligt att: har någon sagt det tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning och en allmängiltig tes som andra tar för en sanning utan att ifrågasätta.

Nåväl, det som hände för åtta månader sedan var att den personen jag allra mest älskat (om man nu kan gradera på detta vis) i mitt liv, en dag kom och sade att: "det funkar inte, vi får flytta isär". Inga förklaringar, ingenting. Detta sker den 6 december 2003. Jag överreagerade, packade ihop mina saker och stack, eftersom jag kände mig så orättvist behandlad. Dagen efter ångrade jag att jag i stundens hetta sade så mycket dumma saker, som bara de i sig skulle få en människa att sluta tycka om mig. Men vem vill bli ratad? Vem vill höra att man skall flytta utan en tillstymmelse till förklaring? Jag försökte att prata med henne (henne är Theresia Svensson) men det enda svar jag fick var: "det funkar inte" Än idag är det den enda förklaringen jag har. Jag har försökt att sätta upp en massa förklaringar för mig själv men de håller inte.

Den 23 december 2003 kom det ett SMS från Theresia: "Jag hatar dig inte men jag älskar dig inte heller. Nu har jag pratat och SMS/at färdigt"

Och sedan dess är inte mitt liv sig likt. Jag famlar omkring och försöker finna svar, jag klamrar mig fast vid tillfälliga relationer som jag vid tillfälle tror mig vara äkta. Men i ärlighetens namn är det ju inte så det heller.

Under 2 månader sedan SMS:et ovan, ligger jag i min säng hos min mor och kan knappt ta mig upp därifrån. Fullständig apati råder. Det rinner tårar nonstop i två månader. Men jag bestämmer mig för att göra något åt mitt liv. Jag ordnar upp min ekonomi som jag dittills skitit i. Jag betalar in närmare 100 000 kr i ackorderade pengar till div. borgenärer. Det känns bra och jag tänker att "detta skall gå vägen, jag behöver inte henne. Jag skapar ett nytt liv, står på egna fötter". Jag fortsätter i samma spår och börjar ta mig upp. Träffar kompisar, träffar tjejer. Åker till Thailand denna sommar och träffar ännu fler. Men allt detta inser jag i skrivande stund är bara surrogat. Surrogat för den jag älskat passionerat. Den som jag mest av alla älskat någonsin i hela mitt liv, nämligen Theresia Svensson.

Sedan December förra året har de blivit ganska många tjejer. Den första som kom och försökte att hjälpa mig igenom krisen var Eva.

Henne hade jag känt sedan innan och är egentligen bara en god kompis med, så där blev det riktigt fel

Den andra var en tjej jag träffade på en 50-årsfest. En saxofonist i 30-årsåldern som spelade i bandet på festen. En jättetrevlig tjej som jag träffade några gånger

Den tredje var en tjej jag träffade via Spray-date, Maria 34, en underbar och levnadsglad flicka, men tyvärr, det sket sig det också.

Den fjärde var Helen 34, också på Spray-date och som jag fortfarande håller kontakten med. Mer om henne kommer längre fram. Hon var inte riktigt den människa som jag tänkte att hon var.

Sedan åkte jag till Thailand och träffade, Schompoo 24, Djoy 25, Kooky 21 och DaDa 24, alla lika underbara flickor.

Hemma igen sprang jag på Emily 21 och ytterligare en som jag datade men som var så obetydlig att jag inte ens kommer ihåg hennes namn.

Tja man kan ju ta det som man vill. Klart är att jag försöker att bekräfta mig genom att ha så många som möjligt. Kanske är det inte det som man skall sträva efter i min ålder utan att riskera att bli kallad för gubbsjuk. De flesta är nämligen 20+ och inte som förväntas av mig 30+ eller 40+.

Hursomhelst är detta inte skryt utan enbart ett konstaterande att detta uppenbarligen inte fått mig att må bra. Inte alls.

Helen är den människa som jag kanske haft mest känslor för men som hon själv uttrycker saken: "Jag passar inte in i din mall" Vad är då min mall? Ja, ung, smal, hjärna, humor och helst Asiat. Det är väl det som är min mall, i vart fall enligt Helen. Mallar hit o dit, det finns bara en som passar min mall. Theresia, mogen kvinna 32, ser ut som en 20-åring, vacker men tyvärr inte särskilt smart (om man bortser från att hon valt bort mig J)

Jag har försökt med allt för att få henne tillbaka. Presenter, blommor, men jag inser att hon har "bestämt" sig. Hon vill inte ha med mig att göra. Det gör ont! Helen försöker att hämnas för att jag älskar Theresia och inte henne. Trots att vi umgåtts och pratat väldigt flitigt gick hon tillbaka till en X, en 22-årig arab vid namn Soheil. Det trots att jag samma kväll ville att hon skulle träffa mig, prata, älska, gör hon allt för att skada mig och åker till honom samma kväll. Fast jag tror inte att det var för att skada mig. Hon behöver bekräfta sig snarare med en ung snygg arab som dessutom är smart och skall läsa till läkare. Jag-duger-mentaliteten. Vad som irriterar mig är att hon i det närmaste beter sig elakt. Ja inte i det närmaste utan de facto. Jag menar, här går jag och ber henne att komma till mig flera gånger om en dag och hon säger nej men när sedan Soheil (araben) ringer mitt i natten ja då springer hon iväg till honom likt en hund man visslat på och lägger upp sig. Jag har väl inte mycket att säga om det i och för sig. Thailänskorna ringer varje dag. Alla tre utom Schompoo. Jag är förståss lika glad för varje samtal – SMS. Men ändå inte. För sorgen över ett så fruktansvärt misslyckande sitter djupt nergrävd i mitt hjärta. Den människa jag älskat och fortfarande älskar vill inte ha mig.

Jag har tagit ett extrajobb där jag är ute och rör på mig väldigt mycket på gatorna. Jag såg Theresia igår. F ö första gången på flera månader. Jag vinkade, men det kom ingen reaktion mer än ett litet nick på huvudet. Jag såg henne ytterligare två gånger igår, ingen reaktion. Jag har skickat blommor presenter, ingen reaktion. Hon har med andra ord med all tydlighet visat att hon inte vill ha med mig att göra. Eftersom jag älskar henne får jag respektera det men min hjärna är inte sig lik längre.

Inatt drömde jag om henne hela tiden.

Först var hon med en kompis, en före detta kanske man skulle säga, men det är en annan historia. Hon höll hans händer och han höll hennes. De tycktes vara mycket kära och jag stod bredvid och tittade på och kände mig så utanför. Sedan byts scenen till att hon älskar med mig, på det viset som alltid varit så upphetsande för oss båda. Med rakat kön och jag ser detaljer som jag alltid tyckt varit såå häftiga. Återigen ett scenbyte och nu är jag plötsligt på turné. Tåget skall gå från Stockholm till Göteborg men måste passera en berg och dal bana. Jag är skräckslagen. Håller i mig av skräck i ett gathörn och skakar. Sedan försvinner hon.

Denna dröm kanske inte säger mycket mera än vad jag berättat eller för den delen tänkt eller har förstått.

Vad kan jag då dra för slutsatser av allt detta?

Jag är oförmögen att göra detta just nu. Jag jobbar på att skaffa en framtid. Det finns en människa till i hela detta som jag inte tänker beröra offentligt, nämligen min underbara dotter. Jag kan bara säga att jag saknar henne och att hennes mor jävlas med mig. Jag låter det vara osagt om det är av omtanke, svartsjuka eller annat.

Jag mår inte bra