Många är de som tycker att jag skall gå på ”lyckopiller”. Jag tror inte att det hjälper. Det enda som hjälper är att ändra sitt liv.
Jag har inte ringt, jag tänker inte att ringa henne. Det är meningslöst.
Dessutom är det så att jag mår bra, jag mår skitbra! Allt är toppen. Inget fel på mig!
Jag måste fly. Fly bort. Långt, långt bort
------------------------------------------
När livet är fyllt med ett innehåll har man inte tid att skriva i blogen. Det är precis vad jag haft de senaste dagarna. Ett innehåll utan grubblerier.
Sedan i fredags har jag varit hos Helen och mått riktigt bra. Som igår, jag minns inte när någon gjorde middag till mig sist. Jag fick för en stund en familjekänsla. Fyra barn och två vuxna. En stor familj. Det kunde fortsätta, och skulle väl fortsätta idag, men jag kände att vi (jag och Jackie) måste börja att installera oss i huset. Hur mycket som helst att ordna om man skall känna sig hemma någorlunda bra.
Jag tittade på Helen idag och det slog mig (innan vi skulle skiljas) att hon faktiskt är godhjärtad men genom livet fått ta så mycket skit. Knappt någon har visat henne uppskattning, mer eller mindre har alla sparkat på henne. Att livet kan vara så grymt.
Vad det gäller mig och mitt känsloliv så lutar det mycket åt att jag (när jag tänker efter med hjärnan) faktiskt inte har sett vem som ställer upp och vem som faktiskt älskar mig. Det när jag tänker med hjärnan och den skall jag använda en stund framöver. Hjärtat och lillhjärnan avser jag gömma långt inne i någon garderob så att de inte smiter ut igen.
Faktum är att jag håller av Helen! Ställer man upp för mig gör jag dubbelt upp tillbaka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar