Blogg 2004 - Wojtek Wybraniec

Idag har jag bestämt att jag återigen skall sälla mig till skaran Bloggare. Har faktiskt inte någon bra förklaring på varför. Kanske är jag trött på att vara så samhällskritisk som jag var och egentligen fortfarande är. Men jag orkar just nu inte bry mig om de "stora frågorna" utan tänker för en tid avhandla de små, jordnära problemen, framförallt de som berör mig. Jag har ju skrivit en del från mina resor men det finns ju en vardag också. Ofta är vardagen mera eftertänksam, i vart fall för min del. Jag tänkte att jag skulle delge alla som vill följa med på min resa i livet mina erfarenheter, tankar och det som händer.

Det finns ett par milstolpar i mitt liv de senaste åren. De flesta handlar om kärlek eller utebliven kärlek. Ja det är ju inte så underligt. Det som egentligen spelar någon roll i åra liv är ju förhållanden till andra människor. Vare sig det sker på det vänskapliga eller mera djupa planet. Våra relationer till medmänniskor är det som egentligen utgör våra liv. Det finns inget liv i att "idag tjänade jag si o så mycket pengar", för pengar är visserligen viktigt, men det är hur vi är och hur vi beter oss mot varandra som spelar någon roll. Tidigare har jag skrivit en i mitt tycke bra artikel om att leva i nuet och inte planera så mycket för framtiden eftersom livet är idag och inte imorgon. Typiskt nog är jag den första som missade min egen poäng. Jag missade att ta vara på nuet. Jag missade att ta vara på kärleken och plötsligt fanns den inte längre. Någon förklaring har jag inte fått men jag kan tänka och finner väl återigen samma orsaker som så många gånger förr. Man planerar så mycket att partnern blir överflödig.

Jag är sådan person att jag alltid tror mig veta allt bäst och har gjort detta misstag om och om igen. Inte av elakhet utan av omtanke. Jag har dock aldrig märkt (och detta är jag dålig på) att partnern har blivit mer och mer överkörd av mina idéer, har haft mindre och mindre att säga till om. Feminister älskar att kalla det för ett "kontrollbehov", en pseudosanning som återkommer i litteraturen om och om igen enligt att: har någon sagt det tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning och en allmängiltig tes som andra tar för en sanning utan att ifrågasätta.

Nåväl, det som hände för åtta månader sedan var att den personen jag allra mest älskat (om man nu kan gradera på detta vis) i mitt liv, en dag kom och sade att: "det funkar inte, vi får flytta isär". Inga förklaringar, ingenting. Detta sker den 6 december 2003. Jag överreagerade, packade ihop mina saker och stack, eftersom jag kände mig så orättvist behandlad. Dagen efter ångrade jag att jag i stundens hetta sade så mycket dumma saker, som bara de i sig skulle få en människa att sluta tycka om mig. Men vem vill bli ratad? Vem vill höra att man skall flytta utan en tillstymmelse till förklaring? Jag försökte att prata med henne (henne är Theresia Svensson) men det enda svar jag fick var: "det funkar inte" Än idag är det den enda förklaringen jag har. Jag har försökt att sätta upp en massa förklaringar för mig själv men de håller inte.

Den 23 december 2003 kom det ett SMS från Theresia: "Jag hatar dig inte men jag älskar dig inte heller. Nu har jag pratat och SMS/at färdigt"

Och sedan dess är inte mitt liv sig likt. Jag famlar omkring och försöker finna svar, jag klamrar mig fast vid tillfälliga relationer som jag vid tillfälle tror mig vara äkta. Men i ärlighetens namn är det ju inte så det heller.

Under 2 månader sedan SMS:et ovan, ligger jag i min säng hos min mor och kan knappt ta mig upp därifrån. Fullständig apati råder. Det rinner tårar nonstop i två månader. Men jag bestämmer mig för att göra något åt mitt liv. Jag ordnar upp min ekonomi som jag dittills skitit i. Jag betalar in närmare 100 000 kr i ackorderade pengar till div. borgenärer. Det känns bra och jag tänker att "detta skall gå vägen, jag behöver inte henne. Jag skapar ett nytt liv, står på egna fötter". Jag fortsätter i samma spår och börjar ta mig upp. Träffar kompisar, träffar tjejer. Åker till Thailand denna sommar och träffar ännu fler. Men allt detta inser jag i skrivande stund är bara surrogat. Surrogat för den jag älskat passionerat. Den som jag mest av alla älskat någonsin i hela mitt liv, nämligen Theresia Svensson.

Sedan December förra året har de blivit ganska många tjejer. Den första som kom och försökte att hjälpa mig igenom krisen var Eva.

Henne hade jag känt sedan innan och är egentligen bara en god kompis med, så där blev det riktigt fel

Den andra var en tjej jag träffade på en 50-årsfest. En saxofonist i 30-årsåldern som spelade i bandet på festen. En jättetrevlig tjej som jag träffade några gånger

Den tredje var en tjej jag träffade via Spray-date, Maria 34, en underbar och levnadsglad flicka, men tyvärr, det sket sig det också.

Den fjärde var Helen 34, också på Spray-date och som jag fortfarande håller kontakten med. Mer om henne kommer längre fram. Hon var inte riktigt den människa som jag tänkte att hon var.

Sedan åkte jag till Thailand och träffade, Schompoo 24, Djoy 25, Kooky 21 och DaDa 24, alla lika underbara flickor.

Hemma igen sprang jag på Emily 21 och ytterligare en som jag datade men som var så obetydlig att jag inte ens kommer ihåg hennes namn.

Tja man kan ju ta det som man vill. Klart är att jag försöker att bekräfta mig genom att ha så många som möjligt. Kanske är det inte det som man skall sträva efter i min ålder utan att riskera att bli kallad för gubbsjuk. De flesta är nämligen 20+ och inte som förväntas av mig 30+ eller 40+.

Hursomhelst är detta inte skryt utan enbart ett konstaterande att detta uppenbarligen inte fått mig att må bra. Inte alls.

Helen är den människa som jag kanske haft mest känslor för men som hon själv uttrycker saken: "Jag passar inte in i din mall" Vad är då min mall? Ja, ung, smal, hjärna, humor och helst Asiat. Det är väl det som är min mall, i vart fall enligt Helen. Mallar hit o dit, det finns bara en som passar min mall. Theresia, mogen kvinna 32, ser ut som en 20-åring, vacker men tyvärr inte särskilt smart (om man bortser från att hon valt bort mig J)

Jag har försökt med allt för att få henne tillbaka. Presenter, blommor, men jag inser att hon har "bestämt" sig. Hon vill inte ha med mig att göra. Det gör ont! Helen försöker att hämnas för att jag älskar Theresia och inte henne. Trots att vi umgåtts och pratat väldigt flitigt gick hon tillbaka till en X, en 22-årig arab vid namn Soheil. Det trots att jag samma kväll ville att hon skulle träffa mig, prata, älska, gör hon allt för att skada mig och åker till honom samma kväll. Fast jag tror inte att det var för att skada mig. Hon behöver bekräfta sig snarare med en ung snygg arab som dessutom är smart och skall läsa till läkare. Jag-duger-mentaliteten. Vad som irriterar mig är att hon i det närmaste beter sig elakt. Ja inte i det närmaste utan de facto. Jag menar, här går jag och ber henne att komma till mig flera gånger om en dag och hon säger nej men när sedan Soheil (araben) ringer mitt i natten ja då springer hon iväg till honom likt en hund man visslat på och lägger upp sig. Jag har väl inte mycket att säga om det i och för sig. Thailänskorna ringer varje dag. Alla tre utom Schompoo. Jag är förståss lika glad för varje samtal – SMS. Men ändå inte. För sorgen över ett så fruktansvärt misslyckande sitter djupt nergrävd i mitt hjärta. Den människa jag älskat och fortfarande älskar vill inte ha mig.

Jag har tagit ett extrajobb där jag är ute och rör på mig väldigt mycket på gatorna. Jag såg Theresia igår. F ö första gången på flera månader. Jag vinkade, men det kom ingen reaktion mer än ett litet nick på huvudet. Jag såg henne ytterligare två gånger igår, ingen reaktion. Jag har skickat blommor presenter, ingen reaktion. Hon har med andra ord med all tydlighet visat att hon inte vill ha med mig att göra. Eftersom jag älskar henne får jag respektera det men min hjärna är inte sig lik längre.

Inatt drömde jag om henne hela tiden.

Först var hon med en kompis, en före detta kanske man skulle säga, men det är en annan historia. Hon höll hans händer och han höll hennes. De tycktes vara mycket kära och jag stod bredvid och tittade på och kände mig så utanför. Sedan byts scenen till att hon älskar med mig, på det viset som alltid varit så upphetsande för oss båda. Med rakat kön och jag ser detaljer som jag alltid tyckt varit såå häftiga. Återigen ett scenbyte och nu är jag plötsligt på turné. Tåget skall gå från Stockholm till Göteborg men måste passera en berg och dal bana. Jag är skräckslagen. Håller i mig av skräck i ett gathörn och skakar. Sedan försvinner hon.

Denna dröm kanske inte säger mycket mera än vad jag berättat eller för den delen tänkt eller har förstått.

Vad kan jag då dra för slutsatser av allt detta?

Jag är oförmögen att göra detta just nu. Jag jobbar på att skaffa en framtid. Det finns en människa till i hela detta som jag inte tänker beröra offentligt, nämligen min underbara dotter. Jag kan bara säga att jag saknar henne och att hennes mor jävlas med mig. Jag låter det vara osagt om det är av omtanke, svartsjuka eller annat.

Jag mår inte bra