Vi har IRL träffat mostern. Ett möte som var mycket känsloladdat och för Theresia extremt jobbigt. Men jag kan nog inte, och ingen annan för den delen heller, att förstå hur detta känns för Theresia.
Efter en lång färd ut mot landsbygden där ingen turist någonsin satt sin fot, där kossor sprang över vägen som de ville, där en så extrem hetta rådde att det fullkomligen rann svett, mycket letande, mycket frågande, mycket undrande, kom vi så fram till det rätta huset. En liten, ja, ska man kalla det en hydda där mostern bodde.
Till en början hade moster vissa tvivel beträffande sanningshalten i Theresias påståenden om sitt släktskap med henne, eller rättare sagt så hade hennes man tvivel. Vi fick ta fram födelseattestet samt andra adoptionshandlingar. Men det lossnade ganska snabbt. Hon kramade om Theresia och då ”lossnade” det för henne. Alla uppdämda känslor alla undringar som fick svar resulterade i ett känslorus av ett slag som jag aldrig sett hos henne. Det saknas anledning att för mig närmare redogöra för det. Det intressanta är att hon har hittat sin släkt och även om hon inte ännu träffat alla så har vi fått alla adresser och jag är mycket glad för hennes skull. 
Frågan är väl om hon är så glad för det själv egentligen. För trots att fakta funnits där hela tiden kommer livet för henne inte vara det samma sedan hon fått vetskap.Det visade sig att modern har flyttat till USA, närmare bestämt Honolulu, och är omgift med en pilot. Detta skedde för c a 25 år sedan. Theresia har en storasyster som idag är 31 år. Hon är mycket vacker enligt Theresia. Hon tror att systern är vackrare än hon själv vilket jag ser enbart som en smaksak. Det finns även en halvbror som modern har med den nya mannen.
Från vänster: Mamma, storasyster och halvbrorDet har efter besöket varit minst sagt turbulent. Det är svårt att ta till sig så mycket som man gått och undrat hela livet och det blir lätt hänt att man då förvränger fakta för att dessa skall passa ens egen världsbild. Jag skulle kunna skriva om mycket underliga reaktioner från henne men detta är inget som jag vill gå ut med offentligt.
Efter detta känsloladdade besök åkte vil till en marknad vid gränsen till Lao. Meningen var att vi skulle ta oss över gränsen men vi hade inga pass med oss så vi tog oss till ett ställe vars namn jag glömt (de är ju så krångliga så skriver man inte ner direkt är det borta ganska omgående) men det är där som kungen och drottningen bor när de kommer till Ubon Ratchathani. Ett underbart fint ställe, ett riktigt paradisliknande anläggning belägen vid en sjö. Snyggt, verkligen snyggt.
Därefter träffade vi några av Pooks f d arbetskamrater, han jobbar på bank. När vi knallade in där åkte ölen fram. Jag höll på att dö. Tänk dig i Sverige på banken: ”Nämen tjenare, kommer du och hälsar på, vad trevligt, och vänner har du med dig, ja men då måste vi ju ta fram Pripps Blå och fira, fram med de bara på disken, skål-ta-mig-fan, kul att se er”. Otroligt, vi skulle behöva mer av den attityden i Sverige.Det är överhuvudtaget en tanke som slår mig så fort man är utanför Norden gränser och som jag haft en intressant diskussion med Pook om. Nämligen hur vi förhåller oss till medmänniskor. I Sverige är ensamheten ett problem, medan man i Thailand har det motsatta problemet, alltså att det är svårt at få tid för sig själv eftersom vart man än kommer möter på någon man känner. Överallt finns bröder och systrar, släktingar och folk som man känner. Många är de gånger som Thailändarna hade velat att ha en stund för sig själva. Vad är då modellen? Varken det ena eller det andra är fullkomligt system.
Från vänster: Pook, Theresia, moster, kusin med 1 månad gammal baby, mosterns man, Thong (Pooks bror), kusin
Men en sak är säker. Det som hände idag har varit omskakande för oss och speciellt för Theresia som det kommer att ta tid för att hämta sig. En ytterligare sak, inget kommer någonsin att vara som förut. Men livet är i ständig förändring, eller som Pook sa till mig häromdagen: ”Ones not jump into the same river”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar