Thailand 2004 - Dag 20

På planet till Sverige

Nä då. Inget push the limits här inte. Det räckte att satta sig på planet för att gå in i den svenska bubblan. Jag hatar det. Sitter bredvid en alldeles underbart snygg tjej men har som sagt gått in i detta som Sverige för mig in i. Det trots att jag glassar i en förstaklass Boeing. Oj oj. Fördrinkar, efterdrinkar, huvudrätter förrätter, You name it! En service utan dess like.

För övrigt känns det inte bra på något vis. Alltid när jag befinner mig i Asien känns det som om jag kunde fortsätta att vara där hur länge som helst. Precis som jag trodde, hamnar jag redan nu i en ”svacka”, minst sagt. Nyss mådde jag rent ut sagt skitbra men detta med Sverige får mig bara att må så illa. Jag tror faktiskt på fullaste allvar att jag vill flytta härifrån. Jag är inte mig själv i detta land. Mår bara så illa rent ut sagt. Jag vet inte vad det är men det är som om min själ dör när jag kommer hit. Den finns inte. Allt är svart. Det är faktiskt första gången som jag märker detta och gör denna reflektion. Jag dör så fort jag är på väg hit och öppnar mig som en blomma så fort jag lämnar landet. Nä, då, jag är inte någon ”sällskapsresan-invalido” Men allt lättar på något vis. Jag blir en helt annan person. Men nu är det kalla Sverige, attityderna där och mitt beteendesätt. Kallt, beräknande och trist. Ja, just så blir jag också…. Sen får dé lärde tvista om varför men så är det.

Ingen kan anklaga mig för att ha varit trist i Thailand. Jag hade skitskoj och de i min omgivning har haft det mycket bra. Annars hade det aldrig blivit som det blev. Fyra underbara tjejer på tre veckor, och det utan att jag egentligen gjorde något speciellt, bara var mig själv. Jag bara var mig själv och levde efter devisen, ”push the limits”. Varför kan jag inte vara samma person nu? Ingen av dem jag träffat och tillbringat en underbar tid med hade tyckt om förvandlingen nu. För detta är inte jag. Detta är jag i en såpbubbla. Detta är jag som jag minst tycker om mig själv.

Hursomhelst är det något med Sverige som förvandlar mig. Kanske är det att man förväntas att vara på ett visst sätt, vad vet jag, men annorlunda blir det, annorlunda blir jag.


På Stockholms Central

Sitter och väntar på tåget och har så gjort i ett antal timmar nu. Funderar mer och mer på möjligheterna till att flytta. Kanske skulle jag ändå släppa loss på samma sätt och vara den människa jag egentligen är och kanske skulle då allt lossna även här.

Klart är redan såsom Helen redan konstaterat att jag starkt funderar på att ta hit tjejerna. Fast i ärlighetens namn vet jag inte vem jag skulle ta hit i så fall. Egentligen tyckte jag om alla tre. Alla var de speciella på sitt sätt. Fast Djoy var ju snyggast. Kooky mest välutbildad och Vilka kvalitéeer som var mest påtagliga när det gäller DaDa får jag nästan behålla för mig själv.

Jag antar att det bästa jag kan göra just nu är att ta det lugnt, åka hem och sova på saken. Sedan lär jag väl vakna upp och återigen gå in i gamla spår.