Kärlek på allvar

Idag var jag och hjälpte ett jättegulligt par (Rosita och Matteo) som jag för ca 7 år sedan hade som elever när jag frilansade som datakonsult. Jag arbetade då bla för ABF där jag hade hand om en skara pensionärer.

Jag sprang omkring som en yr höna och försökte att förklara med mer eller mindre lyckat resultat, förmodligen mest pga av min strålande ”pedagogiska förmåga och tålamod” (tack för de orden Rosita, innanför byxfickan vitnade knogarna, ha ha ha…) De facto var det en homogen grupp av ärliga, trevliga och hårt arbetande människor som nyfiket försökte att lära sig något nytt.

Detta blev i alla fall resultatet av kursens innehåll och mål, nämligen att lägga ut en hemsida.

Vad jag egentligen ville säga är att jag beundrar människor ur den äldre generationen som trots trätor och meningsskiljaktigheter stannar tillsammans. Jag har gått igenom många kriser varav den sista tog mig mycket hårt och tog lika lång tid att komma över som förhållandet varade, tre hemska år av sorg.

Förr tog man kärleken mer på allvar och i deras generation gör man det fortfarande.

Vackert