Sverige är världens bästa land

När jag var 9 bytte jag land från Polen till Sverige. Vid 13, första språkresan, 19 var omtumlande, jag pluggade i USA 1 år o fick min första – 20-första flickvän. Sedan USA igen vid 24 och nu Thailand sedan några år tillbaka. Däremellan har jag besökt ett 80-tal olika länder.

Jag ”känner” en tjej; http://mason.blogg.se/100107013627_gteborg_vs_paris.html hon är 18 och har för första gången vistats en längre tid utomlands. Innan hon åkte talades vi vid en kortare stund. Jag berättade och hon lyssnade. Log överseende om ”gubbens” historier. Jag kände mig som en sagoberättare som domderade om att allt skulle förändras.

Sagorna har nu slagit in. Ni som aldrig lyft på arslet vet kanske inte, men jag ska berätta som den gamle sagoberättare jag är. Har man en gång lyft på häcken härifrån och smakat på den ”stora” världen är man fast. Nu pratar jag inte om charterresan till Kanarieöarna eller snyggingen på Rhodos. Nej, det är så mycket mer som händer i psyket.

Man mognar, man blir vuxen, man får en förståelse för att det som finns i Sverige inte är det allena rådande. Det finns andra värderingar, det finns ett annat synsätt på livet och vad som är viktigt. En Fransmans flyktiga kyss mot ett vördnadsfullt ”wai” i Asien. Singellivets upplyfthet i väst mot familjens betydelse i öst och fjärran öst. Bögarnas frigjordhet mot dödstraffet, och för den delen dubbelmoralen i Marocko. Många säger i Sverige: Varför skall jag åka någonstans när jag bor i världens bästa land? Ett sådant argument står verkligen utan svar för mig, ty svaret inte förtjänas av frågeställaren.

Jag har träffat många människor som blivit ”fast”, som inte kan annat än att resa, att byta miljö. Det handlar inte om att byta bort det ena mot det andra, det handlar om att hitta var man hör hemma i denna värld. Många fastnar, på ett jobb, i många många år, vissa tillbringar ett helt liv på en fabrik. Många har inte ens ambitionen att ta sig ur. Jag säger inget om det mer att de tycks nöjda och så länge en människa är nöjd med sin tillvaro kan ingen ifrågasätta. Eller?

Vi som vet hur det är har andra problem, eller hur? Vad skall vi välja? Var trivs vi bäst?
Vi som blivit lite äldre och satt barn till världen har ett ansvar. Men barnen växer upp och följer i våra spår. Det blir eventuellt till en internationell noja. Var hör jag hemma, var skall jag bo? Det är inte lätt att svara på. Jag kan inte svara.

Allt jag vet är att jag föredrar ett varmt hav och 30 graders värme framför ett stormigt och kallt Göteborg. Jag föredrar att hälsa på människor utan att ha en anledning, utan att ”vi” skall ”göra” något, att bara träffas, istället för att annonsera sitt besök med en där till hörande anledning. På något sätt känns livet lättare i andra kulturer, men visst glömde jag, vi bor ju i världens bästa land.

http://mason.blogg.se/100107013627_gteborg_vs_paris.html