En kokbok för kannibaler

Indelning&bedömning
Advokat
Affärsman
Bankir
Bonde
Boxare
Diplomat
Frisör
Författare
Idrottsman
Ingenjör
Krögare
Militär
Missionär
Pamp
Polis
Politiker
Popstjärna
Präst
Psykiater
Recensenter
Skådespelare
Vem passar till vad?
Hjärna
Skinka
Tunga
Hjärta
Lever
Orientalisk fläskgryta
Råbiff
Slottsstek
Sjömansbiff
Surstek
Pyttipanna
Köttgryta
Pölsa
Korv
Lungmos
Änglamat
Serveringsförslag och uppläggning

Som kannibal kan man indela och bedöma maten efter olika grunder. Maten kan indelas t ex efter sitt yrke, sitt känsloliv, sin kroppsbyggnad, sin karaktär, sin smak os v. Det finns ett nästan oändligt antal sätt att gruppera maten. Det finns tom de som indelar maten efter dess politiska åskådning. Denna indelning är inte så vanlig och används inte ofta. Dock skall man komma ihåg att vänstersvängd mat ofta blir mer borgerlig om den får ligga ett tag och dra sig.

Hudfärgen kan inte ligga till grund för en politisk indelning. En illröd människa behöver alls inte vara kommunist. Hon kanske bara har haft en plats i solen för länge och reagerar då med att bli röd. På samma sätt behöver en mörkbrun människa inte vara nazist. Det kan vara en neger. En blå person kan vara en högerman, men det kan lika gärna vara någon som har svårt att få luft. Här har politisk matindelning ej skett, utan maten indelas och bedöms på andra grunder.

Indelning och bedömning

Matindelning kan med fördel göras efter matens yrke. Matens yrke påverkar nämligen både smaken och konsistensen. Här följer nu en kortfattad alfabetisk indelning och bedömning.

Advokat

Advokat skall inte blandas ihop med avocado som är en frukt huvudsakligen för icke kannibaler. Advokater är ofta hårda i skinnet (hårdhudade) och kan behöva flås innan de tillagas. De har, liksom politiker en benägenhet att slingra sig och kan därför vara svåra att få riktigt tag i, när man skall stoppa dem i grytan. Många advokater, som av någon anledning inte vill kokas, försöker prata sig ur tillagningen. De pratar flinkt och oavbrutet, vilket kan vara störande. Det kan då vara både praktiskt och vackert att sätta ett äpple i munnen på dem. Dels blir de då tysta, dels ser det trevligt ut, speciellt om det är en fet advokat. Man kan också grilla advokat. Grillad advokat med pepparsås är en riktig festmåltid. Man får dock beräkna en längre grilltid än normalt för advokater, eftersom de ofta är vana vid att bli grillade. Innan man serverar advokaten, bör man sila bort alla lagvrängartermer och felaktiga prejudikat.

Affärsman

Även affärsmän går att tillaga på ett trevligt sätt, men de behöver ofta koka länge. Man kan behöva byta vatten flera gånger under kokningen, eftersom affärsmans-avkok ofta blir litet oljigt. Vissa affärsmän måste förvällas innan tillagningen för att få bort en lite besk smak av lurendrejeri. Affärsmannens tunga skall man ta vara på. Den är stor och välutvecklad och passar utmärkt att koka och äta kall med saltgurka. Många affärsmän har en stark smak av alkohol, företrädesvis whisky. och det går därför att göra en stark sås av avkoket. Affärsmän passar också bra för flambering. Spriten gör att de brinner bra. En del affärsmän är så fulla av alkohol, att man bör vara försiktig med att äta för mycket om man skall köra bil efteråt. Speciellt hjärnan kan simma i sprit och bör därför ätas med måtta. Någon festmåltid är ju inte affärsmannen, men som en litet tråkig vardagsmiddag duger han gott.

Bankir

Bankirer är, måste man faktiskt konstatera, väldigt tråkig mat. Stel och utan egentlig smak. Inte ens med aldrig så mycket kryddor, blir det någon smak på dem. Bankirer är därför billig mat som mest äts av fattiga människor. Människor med dålig ekonomi försöker därför ofta få tag i bankirer. Se bara till att ni tar av den kritstrecksrandiga kostymen ordentligt innan ni lägger bankiren i grytan.

Bonde

Bönder är god och nyttig husmanskost. De smakar friskt och gott och äts gärna av hälsokostkannibaler. Bönder har ofta en smak av morötter, rödklöver, mjölk och gödsel. De passar bra att äta på sommaren, när regnet öser ned. I regn smakar nämligen bönder bäst. (Jämför uttrycket' "regnet är bra för bönderna).

Boxare

Boxare kan vara svåra att få tag på, men när man lyckats få tag på en bra boxare har man gjort ett fynd. Med bra boxare menas givetvis en boxare som är dålig i boxning. Ju sämre han är på att boxas, desto mer stryk har han fått, och ju mer stryk han har fått, desto mörare är han. En riktigt dålig klass 5 boxare är en delikatess. Mör och fin. Ta bort alla blåmärken innan han kokas, men låt honom gärna behålla boxhandskarna på. Dels ger det en pikant bismak, dels ser det trevligt ut när man serverar honom. Rensa bort hjärnan före tillagningen, den går ändå inte att använda.

Diplomat

Diplomat är gott. De har en förfinad och elegant smak och lämpar sig väl som en luftig förrätt. Liksom advokater och politiker kan de slingra sig kraftigt, när man försöker fånga in dem, men de slingrar sig med en sirlig elegans. Även under själva kokningen ler de förbindligt. De har ofta ett välsmakande skal, men innanmätet kan vara av skiftande kvalitet. I allmänhet har diplomaten en pikant bismak av dry martini och man serverar lämpligen diplomaten ihop med gröna oliver.

Frisör

Man bör inte koka soppa på frisörer. De fäller nämligen hår.

Författare

Författare smakar apa. Bör bara ätas om ingen annan föda finns att tillgå.

Idrottsman

Idrottsmän har ofta mycket muskler. Alla kroppens muskler är hos idrottsmän fasta och hårda och de ger ett gott tuggmotstånd, vilket är bra för tänderna och motverkar tandlossning. Kannibaler med svaga tänder bör undvika att äta alltför vältränade idrottsmän. Idrottsmän har ofta en litet enkelriktad och enfaldig smak. De idrottsmän som ägnar sig åt löpning kan vara svåra att få tag på, eftersom de har en tendens att springa iväg. Då får man locka fram dem genom att vifta med en guldmedalj, en hormonspruta eller en större mängd svarta pengar.

Hos många idrottsmän har musklerna svällt ut så kraftigt, att de vuxit in i hjärnan. Hjärnan har då tryckts ihop och blivit liten och nästan hela skallen är fylld med hårda, vackra muskler. Dessa går dock inte att tänka med.

Ingenjör

Ingenjörer är tråkig mat. Trådig och tråkig. De har dessutom en stark smak av besserwisser, som är mycket svår att få bort. De är sega att tugga och efterlämnar en fadd smak av räknesticka, skiftnyckel och enfaldig humor i munnen. Ingenjörer bör kryddas kraftigt, gärna med cayenne-peppar och oregano. Man kan gärna hälla litet sprit i grytan också, det brukar kunna ta bort litet av den tråkiga smaken. Ingenjör är en rejäl husmanskost, och den är näringsriktig och nyttig, men ack så tråkig.

Krögare

Krögare är riktig festmat. De är ofta välmatade, runda och goda. De bistår gärna med råd om sin egen tillagning och man behöver därför ingen kokbok när man tillagar krögare. Det är bara att fråga dem själva om hur de vill bli anrättade. Om man själv är restaurangägare och driver matställe för kannibaler, kan man gott ta extra betalt för krögare. En saltad räkning är något som krögaren själv uppskattar.

Militär

Om mycken mat kan man säga: "Det här smakar inte dumt". Det kan man inte säga om militärer. Dessa smakar nämligen dumt. En träig, litet enfaldig smak, nästan som sågspån. När man kokar militärer måste man ha en stor gryta, militärer går nämligen inte att böja. De är alldeles stela i ryggen och mycket styvnackade. De är beniga och bör benas ur ordentligt. Den träiga pappsmaken är särskilt uttalad hos furirer, fanjunkare och överstar. Dessa är i det närmaste helt oätliga. Häller man sprit på militärer blir de litet ätligare, men det går åt mycket sprit och den dumma smaken går aldrig att få bort. Hjärnan är stel och fyrkantig och smakar kork. Militärer bör serveras i givakt-ställning.

Missionär

Missionärer är ju gammal basmat för kannibaler och har under långa tider varit kannibalernas enda föda. Med avtagande religiositet i världen har missionärernas antal krympt. De kvarvarande missionärerna är fortfarande åtliga, men har liksom många präster en syrlig smak av dubbelmoral.

Pamp

Under denna rubrik inräknas mat som direktörer, fackföreningspampar, kommunalfullmäktige och liknande. Pampar är svårtillagad och besvärlig mat. De är minst lika hårdhudade som advokater och mer styvnackade än militärer. De behöver ofta bultas ordentligt för att bli litet möra. Pampar måste flås och benas ur, vilket ofta är ett svårt och tidskrävande arbete. Det är frågan om det är värt att lägga ned så mycket arbete på att tillreda en pamp. De är hårda även efter att de har benats ur och ofta är de genomruttna inuti. De har en besk smak av översitteri, som inte ens kan döljas av den grundliga spritimpregnering, som pampen ägnat sig åt. Pampen är oaptitlig och motbjudande och uppskattas bara av vissa kanniba ler, nämligen de som tillhör stammen Rövslickare.

Polis

Poliser är ekonomisk mat. Poliser är nämligen väldigt dryga och räcker länge. Smaken är torr.

Politiker

Politiker är spännande, men inte särskilt god mat. Som tidigare nämnts är politikern mycket skicklig att slingra sig och hal som en ål. Det krävs ofta flera kockar för att fånga och tilllaga en politiker, så slingrig och besvärlig är han. Man måste, när man kokar en politiker, se till att man har lock på grytan, annars smiter politikern iväg med snabba, slingrande rörelser. Själva smaken på politiker påminner mest om smaken på orm utom politikerns huvud, vilket smakar precis som kålrot. Liksom affärsmannen har även politikern en väl utvecklad och stor tunga, men den går inte att äta. Den är nämligen mycket giftig och kan vara livsfarlig att smaka på, Många politiker har begått självmord innan de hamnat i grytan, genom att bita sig i tungan.

Politiker har en frän smak av lögn och hyckleri, som känns tydligt genom ormsmaken. Dessutom har politiker ofta en obehaglig lukt, som många kannibaler har svårt att fördra. I likhet med vissa giftiga svampar, måste man förvälla politiker innan man kan äta dem. De bör kokas ordentligt och noga. Innan man bjuder på politiker, bör man ta reda på om gästerna tål det. Många människor är nämligen allergiska mot politiker och reagerar kraftigt om de kommer i närheten av dem. Politiker kan också irritera magen och orsaka illamående och kräkningar. Till politiker kan man istället för potatis och grönsaker äta skallerorm och skorpioner. Det passar så bra både i fråga om ,smak och uppläggning.

Popstjärna

Popstjärnor har en exotisk och främmande smak. De är kannibalernas kinesmat. Popstjärnan har ofta en intressant, litet frän smak av mariuhana, LSD och avslagen starköl. Popstjärnor skall avnjutas i små mängder åt gången, annars kan det vara skadligt. De behöver inte kryddas, tvärtom, utan går att äta som de är, efter att ha tvättats noga och ha fått koka upp i lätt saltat vatten. Popstjärnor räknas som vilt, är svåra att fånga och ofattbart dyra. De flesta betingar ett överpris, men eftersom många kannibaler är beredda att betala. så trissas priserna upp till det absurda.

Präst

När man kokar präst måste man, liksom när man kokar militär, ha en stor gryta. Militärer kräver en stor gryta därför att de inte går att böja. Så är dock inte fallet med präster. Präster måste ha en stor kastrull eftersom de är så väldigt uppblåsta. Det kan vara svårt att få ned en präst t o m i största modellen av kastruller p g a prästens uppblåsthet. Präster är som ballonger och vill man inte koka prästen hel, kan man sticka hål på honom. Då blir han betydligt mindre, när en stor mängd hyckleri och skenhelighet har pyst ur. Sticker man hål på präster, får de utan vidare plats i en normalstor gryta. Det kan dock vara skojigt att koka prästen hel, det ser trevligt ut. Många kannibaler föredrar att steka prästen, med motiveringen att det är lika bra att prästen vänjer sig vid att stekas.

Präster har en otrevlig smak av dubbelmoral (jämför missionär) och många kannibaler har svart att få ner präster. Många präster har en sötsliskig, sirapsaktig smak som är direkt kväljande. De flesta präster har också en otäck smak av fördömande och fördomar, som inte går att få bort ens med sprit. Ett fåtal präster har en ren och fin smak av religiositet, men detta är sällsynt.

Psykiater

Psykiatriker har en egendomlig och mycket egen smak. Innan de tillagas måste hjärnan och nerverna rensas ur, eftersom dessa är alldeles sjuka. Därefter kan psykiatern kokas eller stekas på vanligt sätt. Serveras gärna tillsammans med kokt potatis, ärtor och Valium.

Recensenter

Recensenter är ofta gallsprängda och har en bitter smak. Inte så sällan kan man känna en bismak av avundsjuka. Recensenter bör sockras ordentligt, eftersom de är väldigt sura.

Skådespelare

Skådespelare är mycket sköra och måste behandlas varsamt. De spricker lätt och är ömtåliga för stötar. Nerverna bör försiktigt avlägsnas, eftersom de är ytterst spända, spröda och känsliga. Om man penslar skådespelare med smickrande sockerlag stabiliseras nervsystemet litet. Skådespelare är både goda och självgoda och har en smak av egocentricitet.



Vem passar till vad?

Vid matlagning, liksom vid så många andra tillfällen här i livet, gäller det att försöka få rätt man på rätt plats. Man skall eftersträva att utnyttja de bästa egenskaperna hos maten och använda dessa där de passar bäst. Ingen icke-kannibal skulle komma på idén att göra korv på oxfilé eller servera biff med bearnaisesås till dessert. Bland icke-kannibaler förekommer aldrig att man gör köttfärs av tournedosen eller serverar stekt njure med vaniljsås.

Även för kannibaler gäller att viss mat lämpar sig bättre för vissa ändamål och sämre för andra. I vissa fall kan det vara direkt farligt, att inte känna till elementära fakta om vilka bitar av vem som passar till vad. Som tidigare nämnts kan man t ex inte äta tunga från politiker, eftersom den är giftig. Däremot kan man lugnt äta politikerns hjärna, även om den har en frän och litet bitsk smak. På samma sätt bör man undvika lever från affärsmän och parnpar. Deras levrar är ofta alkoholskadade och kan vara helt skrumpna.

Vem passar då till vad? Smaken är olika, men här nedan följer några förslag på vilken mat som passar till olika rätter och förslag på vilka kroppsdelar som är fördelaktigast hos olika människor. I förekommande fall talas också om vilka delar man bör undvika.

Hjärna

För kannibaler som uppskattar hjärna föreslås intelligent mat. Den är mycket, mycket sällsynt och det är inte så lätt att förutsäga var man kan få tag i den. Även om man satsar på människor, som med tanke på yrke, samhällsställning och utbildning, rimligen borde vara intelligenta, så blir man ofta besviken. Några garantier finns inte när det gäller hjärnan och nästan alltid visar den sig vara mindre och smaklösare än förväntat. Det är ingenting att göra åt, människosläktet är på det viset. Vissa hjärnor är direkt osmakliga, men det är sällsynt med livsfarliga hjärnor. Däremot är det inte ovanligt med hjärnor, som är så fyllda med underliga och absurda idéer, att man blir sjuk av dem. Speciellt hjärnor fyllda med fördomar är illasmakande och ofta rent äckliga. Dessa hjärnor måste förvaras isolerade.

Skinka

En fin skinka hittar man ofta hos kvinnliga fotomodeller, balettdansöser och porrfilmsstjärnor. Vill man ha litet kraftigare och tjockare sittfläsk, rekommenderas pampar som sitter mycket i meningslösa konferenser, eller människor med ordentlig övervikt.

Tunga

Som tidigare nämnts passar affärsmäns tungor bra till t ex inkokt tunga med potatismos. Affärsmäns tungor är stora, saftiga och hala. Även advokater har välutvecklade tungor, liksom försäljare och gigolon. Vissa religiösa sekter har också kraftiga tungor, nämligen de som ägnar sig åt tungomålstalande. Ett bra sätt att lära sig känna igen de giftiga politikertungorna är att titta noggrant på deras spetsar. Dessa är oftast kluvna.

Hjärta

För de kannibaler, som tycker om inälvsmat som t ex hjärta, måste man tyvärr konstatera att det är mycket ont om goda hjärtan. Falska hjärtan, små hjärtan, hårda hjärtan och giftiga hjärtan vimlar det av, men ett stort, gott hjärta är det inte ofta man träffar på. Hjärtan av sten från bankirer och blödande hjärtan från konstnärer finns hos varje välsorterad kannibalcharkuterist, men ett stort, rent hjärta är en raritet. Dessa goda hjärtan är en delikatess, men de verkar tyvärr vara utrotningshotade. Den Ickekannibalistiska världen hånler åt goda hjärtan, utnyttjar dem och bedriver rovdrift på dem. Bland icke-kannibaler värderas inte goda hjärtan högt, tvärtom. Icke-kannibaler värdesätter av någon oförklarlig anledning små kalla, hårda hjärtan mycket högre än stora, goda. Säga vad man vill om kannibaler, men de förstår att uppskatta ett gott hjärta.

Lever

Lever är godast från nykterister. Skall levern flarnberas, är det lämpligt med lätt alkoholskadad lever. Den brinner bra.

Orientalisk fläskgryta

Till denna rätt tar man lämpligen några feta kineser.

Råbiff

Till råbiff passar boxare bra. De är bultade och litet blodiga.

Slottsstek

Om möjligt böl slottsstek göras på kungligheter. Dessa kan dock vara svåra att få tag på, eftersom de är sällsynta. Man kan istället använda personer, som har någon anknytning till slott. Hovfunktionärer, kammarherrar eller hovnarrar duger bra att göra slottsstek på. Tyvärr har dessa slottsanknutna människor ofta en smak av högfärd, men det är Inget att göra åt. Om man vill göra slottsstek och varken har tillgång till kungligheter eller hovfunktionärer, skall man inte misströsta. Det går i nödfall också att använda vissa damtidningsjournalister. De har en lätt smak av slott, hov, prinsessbröllop och sirap.

Sjömansbiff

Ett par muskulösa matroser ur handelsflottan är det bästa. Även styrmän duger. Man bör alltid se till att det är yrkesmän, som har den äkta smaken av salt och hav. Söndagsseglare i vita byxor och klubblazer duger inte.

Surstek

Till detta tar man lämpligen någon missbelåten människa. (Finns det några andra?). En människa, som just sett en god vän få framgång i livet, duger utmärkt till surstek.

Pyttipanna

Här går det att använda vem som helst, skuren i fina bitar. Till pyttipanna tar man inte något högklassigt kött, utan något litet enklare går bra. Lök, potatis och något billigt, enkelt kött. Det duger gott med generaldirektörer, högre statliga tjänstemän eller liknande. Det låter inte så gott, men om man har på ordentligt med salt och framförallt peppar, så känner man inte mycket av den enfaldiga smaken.

Köttgryta

Ingenjörer är bra grytmat. Det är rejäl mat, som man blir mätt på. Om man vill ha det litet exklusivare, kan man göra fransk köttgryta. Ingenjörerna kokas då iklädda svart basker och vitlök och man. lär dem säga: 'Ue suis un Pâté de porc en terrine" före kokningen.

Pölsa

En tråkig maträtt. Mosa in några affärsmän, lärare och militärer. Tillsätt potatismjöl och salt och peppar. Låt det koka länge över svag låga. När det är färdigt tar man av grytan från spisen och slår ut innehållet i vaskeri. Det är ändå ingen som vill ha pölsa.

Hamburgare

En äkta hamburgare skall vara amerikansk, det vill säga vara gjord på riktiga amerikaner. Dessa finns i övermått och är inte svåra att fä tag på. De är dessutom billiga. Tillagningen är enkel: Man tar först av de litet för korta, randiga byxorna och den grälla storrutiga kavajen. Därefter avlägsnas skjortan, slipsen och guldklockan. Slutligen avtas de blå-vit-röd-stjärniga kalsongerna, varefter amerikanen mals i stor kvarn. Är det en amerikanska gör man på samma sätt: ta av den ljusblå peruken, de paljettbeströdda glasögonen och den orange-lila-röd-blommiga klänningen. Mal i kvarnen. Vill man ha texas-burgare istället för vanliga hamburgare, får man se till att amerikanen är från Texas. Tillagningen är den samma som för hamburgare, enda skillnaden är att man inte f *ar glömma att ta av den jättelika cowboyhatten och den nästan lika stora slipsnålen i äkta grönt glas. Över hamburgaren häller man sedan ett par liter ketchup och maten är klar.

Korv

I korv kan man, liksom är fallet bland ickekannibaler, stoppa in vad som helst. Några kvalitetskrav behöver man inte ha, in med skräpet i skinnet bara. Gör man korv själv, så är det ett utmärkt tillfälle att bli av med gamla matrester, skorpsmulor, hundmat, hunden själv, kålpudding, tvål, gamla strumpor och karriärister. Se bara till att korvskinnet håller. Av samma skäl som gäller för slottsstek, är det svårt att göra riktig prinskorv. Däremot kan man passa på, om man träffar några turister från Österrikes vackra huvudstad. Då har man chansen att göra äkta wienerkorv, vilket är ganska gott. Av ungrare kan man göra en stark salami, avryska exilfurstar gör man korv Stroganoff och får man tag i några aptitliga dalmasar så är det ett bra tillfälle att göra falukorv.

Lungmos

Bör inte göras på storrökare.

Änglamat

Tillagas på missionärer. Sila bort fördomarna före serveringen.


Serveringsförslag och uppläggning

Lika viktigt, som att maten är god, är att den presenteras och serveras på ett smakfullt och aptitligt sätt. Det är inte bara smaklökarna, som skall tillfredsställas vid en god måltid, även synintrycket är viktigt. Ett vackert dukat bord med vackra och framförallt stora tallrikar, stora fina glas och smakfullt bestick. Vassa knivar och spetsiga gafflar skall det vara. Gärna en vacker bordduk och blommor på bordet. (Blommorna kan också användas som sallad om man har ont om grönsaker). År det en större middag, skall man ha placeringskort om gästerna kan läsa. Om gästerna inte kan läsa får de sätta sig som de tycker, dock bör de sitta på stolarna och inte på bordet.

Varma rätter serveras på varma tallrikar. På tallrikarna ligger servetterna, som bör vikas på något trevligt sätt. För att lyckas med servettvikning, måste servetterna vara manglade och lagom styva. Vill man vara litet raffinerad kan man vika servetterna, så att de passar till den mat som serveras. Om man bjuder på militär t ex, så kan man vika servetterna i formen "Kopplade gevär". Bjuder man på löksoppa och kokt fransman (Baeuf Bourguignonne) så kan servetterna vikas i "Fransk lilja". Andra servettvikningar är "Portföljen" (passar bra till diplomat), "Solfjädern" (passar bra till japansk köttgryta) och "Idioten" (alldeles utmärkt till politiker).

Maten bör serveras, presenteras och garneras på ett sådant sätt, att det harmonierar med matens egen karaktär. En trevlig uppläggning av maten förstärker intrycket av fest och gör att maten smakar bättre. Försök anpassa uppläggningen till den typ av mat, som serveras. Man kan t ex servera mexikansk biff i sin egen sombrero, filmregissör i sin egen basker (garnerad med solglasögon) eller diplomat upplagd i en vacker olivgrön attachéportfölj. Advokater kan man garnera med hoprullade blad ur lagboken och bankirer garneras förstås med sedlar. Golfspelare garneras med golfbollar, författare med goda recensioner och militärer med varma servetter. Boxare kan man med fördel garnera med blodpudding. Journalister garneras med trycksvärta och psykiatriker serveras på läderklädd dyscha.

Snickare serveras på planka, bilmekaniker serveras inlagd i olja och hantverkare serveras utan kvitto.

Att servera en hemmafru i papiljotter ser inte trevligt ut. Papiljotterna har dessutom en tendens att fastna mellan tänderna. Läkare kan mycket väl serveras i vit rock och gärna på ett operationsbord. Bjuder man på pamp, bör den serveras hel och med ett stort, rött äpple i munnen.

När man serverar präst, bör det ske på uppvärmd tallrik och med levande ljus på bordet. Krögare serveras med fördel i traktörpanna och skulle man lyckas få tag på äkta prinskorv, så serveras denna givetvis på silvertallrik. Politiker serveras gärna på långt och vasst spett.

Storebror ser dig

Orwell hade på sin tid en fasansfull vision om hur det skulle se ut i våra dagar med en massiv övervakning av den enskilde medborgaren. Nå man kan inte säga annat än att han i mångt och mycket tyvärr fick rätt.

Jag åkte spårvagnen till Angered häromdagen. Mot mig grinade en skylt. "Denna vagn är TV-övervakad" stod det på den. I gårdagens Metro kunde man läsa hur polisen jublar över sina nya övervakningskameror som med automatik bötfäller fartsyndare ute på vägarna. Datorer håller reda på minsta lilla penningtransaktion som du gör och har du ett Visa-kort går det att utläsa en hel del utifrån vad du köpt, var när, hur osv. Vårt svenska personnummer gör att vi i digitaliserad form sedan kan samköras i de olika datasystemen och vips så har storebror en dagligen uppdaterad bild av hela ditt liv så när som på vad du gör i ditt sovrum. Men det dröjer nog inte länge till innan det blir ändring på det. Nu vill ju även socialstyrelsen få lov att ta reda på och registrera vad du har för sexuell läggning! Skulle du sedan hamna i en ekonomisk knipa , ja då får du vränga ditt känsloliv in och ut till en socialassistent som noggrant antecknar och registrerar. Hur långt från Orwells vision är vi just nu? Är det inte så att vi är där nu?

I det fantastiska landet Sverige pratar man i fina ordalag om den personliga integriteten. Den sägs ju vara så viktig och så utmärkande för Sverige och så grundläggande för demokratin. Nå, en sån existerar inte vill jag påstå. Staten Sverige har för länge sedan passrat vad som är rimligt för en stat att veta om den enskilde medborgaren. Steg för steg har man infört en kontroll över medborgaren som vida överstiger kontrollen i de värsta bananrepublikerna. Att det sedan inte finns någon som kontrollerar makten bryr man sig föga om. Som bekant råder det ingen maktdelning i detta land utan en godtycklig maktfördelning. Man kan i Sverige stifta i princip vilka lagar som helst utan att någon kan göra något så länge det finns politiskt stöd. Det enda som kontrolleras är att den nya lagen inte strider mot någon annan lag.

Frihet, personlig integritet in my as. Det dröjer nog inte länge förrän man börjar att talla på yttrandefriheten och tryckfriheten vilket man redan gjort vid närmare eftertanke. Jag tänker då på pedofilhysterin som rådde för något år sedan och som ledde till inskränkningar i grundlagarna. Och förresten vadå fri och rättigheter? Med undantag av religionsfriheten är samtliga redan nu inskränkbara genom lag!

Vadå frihet? Vadå personlig integritet? In my as!

Kvalificerad städning när våren nalkas

Nu kan man äntligen förgylla en av de allra tråkigaste sysslorna som existerar, nämligen städningen, genom att anlita firman Sexy Städ.

I den sanna jämställdhetsandan, så där lagom på den internationella kvinnodagen, får jag idag på "folkhemmet" i TV3 höra att det går att anlita en städfirma där städerskorna (och städarna, jo det finns sådana också ) utför arbetet iklädda endast högklackat, trosor och bh, alternativt killarna i liknande utstyrsel. Tja varför inte. Hörde om något liknande i Thailand där man som kille kan få en hårklippning inklusive lite andra tjänster.

Hmmmm, när jag tänker efter är det väldigt stökigt här i min lägenhet.

För övrigt måste våren vara på väg med medföljande vårkänslor. I Sundsvall har idag brandkåren fått rycka ut två gånger p g a att pelargonior av oförklarlig anledning självantänt. Man kunde uppmäta en temperatur i jorden till över 200°.

Pedofiler, Internet, barn och ofödda barn

Det är märkliga saker som händer i Sverige nu. Till de riktiga klavertrampen hör väl kanske drottning Silvias. Drottningen har nämligen hemliga kontakter med flera politiker (det är förbjudet för kungahuset att beblanda sig med politik) för att ändra lagen så att det blir möjligt att "spärra" Internet. Efter den senaste pedofilhärvan anser vår drottning att Internet bör kunna censureras eftersom vi skall värna om barnen.

Men det lyser igenom att vår drottning knappast har några större kunskaper om detta med Internet. Hon efterlyser ett filter som skall spärra vissa delar av Internet. "I USA finns tekniska möjligheter att spärra vissa delar av Internet" säger hon men sådana filter finns ju redan inbyggda i de olika browsrarna. Det är bara att gå in på "Internetalternativ / Klassificeringar" och sedan bocka för det som man inte vill skall visas. Vidare är det väl snarast så att det borde vara upp till barnens föräldrar att bestämma vad deras barn får titta på eller ej och inte statens uppgift. Det borde istället vara så att staten värnade om yttrandefriheten speciellt med tanke på att det i Sverige råder extrem maktkoncentration. "Även i demokratier är yttrandefriheten ständigt hotad. Att kungahuset tillsynes jobbar aktivt för att inskränka yttrandefriheten är historiskt sett ingen nyhet. Men synnerligen allvarligt ändå" (Expressen 2000-01-18).

Givetvis är det vidrigt att barnpornografi överhuvudtaget existerar men man skall hålla i minnet att det är frågan om mycket sjuka människor med grava störningar i sitt känsloliv. Dessa kommer inte att bli färre för att man stänger av delar av Internet. Sedan får man ju också ställa sig frågan om vad alternativen är. Är det inte bättre att de får "avreagera" sig på en dataskärm istället för att kanske ge sig på ytterligare barn. Nej, kanske inte, eftersom man då låter kränkningen av barnet fortsätta genom att bilderna används. Personligen tror jag dessvärre att det bara finns ett botemedel för dessa människor och det är kemisk kastrering. Visserligen ett väldigt ingrepp i den personliga integriteten men kanske den bästa lösningen för alla inblandade parter.

Fallet Kimberly fick ett snörpligt slut, i vart fall för alla arga rödstrumpor. Mamman som tidigare så ihärdigt hävdat att pappan är ett monster och att Kimberly aldrig kan få det bra hos sin pappa gör nu helt om och pappan får ensam vårdnad om Kimberly. Anledningen är att han betalar mammans resor för att hälsa på Kimberly i Sydafrika.

Vad är det man brukar säga? Money talks and bullshit walks. Men det kan ju faktiskt hända att pappan numera är helt förändrad. Nåja, Det är väl skönt för Kimberly att det är lite ordning på torpet nu och att föräldrarna tar sitt gemensamma ansvar för barnen och kan börja att koncentrera sig på vad som är bäst för barnen. Hade förresten inte rödstrumporna, Mats Klockljung, skådespelare Wollter & Co, samlat in ansenliga mängder pengar för att processa? Undrar vad som händer med de pengarna nu? Undrar vad de tycker? Hmmm…

I Sverige har en nygammal debatt tagit fart, nämligen huruvida det är rätt att tillåta aborter till samma tidpunkt som det är möjligt att rädda barnet till liv. Med anledning härav får jag här publicera en kort uppsats som jag skrev 1997.

Jag hade en gång en buss

För nästan åtta år sedan köpte jag och min dåvarande flickvän en buss. En stor 12-meters buss. Vi hade en frihetsdröm och bussen skulle förverkliga denna. Nu skulle vi bygga om den till en rullande bostad/musikstudio och ge oss ut i vida världen.

Vi satte igång med stor frenesi och engagemang att bygga och pumpade in alla våra pengar in i projektet. Att bygga om en 12-meters buss är dock mycket tidskrävande, dyrt och s a s, "inget som man gör i en handvändning". För att om möjligt kunna få lite bidrag till projektet bildade vi en kulturförening som flickvännen blev ordförande för.

Men solskenshistorien mellan oss tog slut och ersattes av vilda vårdnadstvister. Bussen blev stående något år hos en bonde som inte fick betalt för markhyran av kulturföreningen. Situationen var något märklig för vid detta laget var jag ägare till bussen men föreningen med flickvännen i spetsen arrenderade marken.

För inte så länge sedan ringer en kompis till mig och säger att:
- Du vet att du inte har någon buss längre?
- Vad menar du?
- Ja, du har en stor j-a skateboard
- Va?
- Ja, bonden har sågat ner hela bussen, det är bara förarhytten kvar. Bottenplattan och hjulen är kvar i stort sett.

Där gick denna frihetsdröm i graven och en viss bonde får så småningom infinna sig på förhör för skadegörelse och egenmäktigt förfarande.

PS. Nästa gång jag ser en felparkerad bil skall jag såga ner den och sälja plåten.

Kvinnans kropp skall inte exponeras

Det argumenteras friskt i dessa dagar för att kvinnans kropp inte skall exponeras. Den svenska HM-reklamen för underkläder möts av arga rödstrumpor som sprayar ner och vandaliserar bilderna, i England blir det folkstorm (eller skall jag säga rödstrumpestorm) när Yves St Laurent gör reklam för parfymen Opium

Engelsmännen (eller kanske Engelskvinnor) anser nämligen att det är omoraliskt att se en kvinnokropp. Den vidstående bilden på en kvinnlig modell iförd smycken och sandaler från Yves St Laurent har nämligen föranlett en ren storm. Trots att inga "detaljer" syns har den till Storbritanniens högsta övervakande myndighet ASA dragit på sig inte mindre än 730 anmälningar vars huvudsakliga kritik utgörs av att den är förnedrande för kvinnor.

I Sverige läser vi i dagarna om kvinnliga popartister följande insändare i Aftonbladet av sk "jämställdhetsledare":

"…Att riskera hälsa genom att operera in silikon i brösten och läpparna, är inte längre något folk reagerar över. Det har blivit inträdesbiljetten till lycka och framgång. Musikens kvalité läggs det inte så stor vikt vid. Om de här bimboartisterna skriver sin egen musik och sina texter själva eller inte, är det ingen som bryr sig om. Bara de är smala, blonda, har oproportionerligt stora bröst, plutar med läpparna och tittar villigt in i kameran…"

Själv anser jag (såsom den f d musiker jag är) att det är rentutav skrattretande höra påståendet att musikens kvalité lämnas åsido. Vad jag känner till har ju dessa s k bimboartister haft de allra bästa producenterna som går att uppbringa och låtarnas kvalité kan inte lämnas åsido för då hade de inte gått att sälja. Huruvida de skriver sina låtar själva eller inte, tja, gör Peter Göback det?

Kom sedan ihåg att det är kvinnorna själva som väljer att "exponera" sig, ingen tvingar dem. Kom också ihåg att det är kvinnans eget val huruvida hon vill operera in inplantat eller ej, ingen tvingar dem. Kom även ihåg att rödstrumpemoralisternas påstådda värnande om kvinnan oftast har ursprung i deras egen rädsla och komplexfylldhet.

GOD JUL

God jul och gott nytt år önskar jag Er alla där ute. En speciell tanke tillägnar jag i dessa dagar dem som förmodligen aldrig kommer att se detta, nämligen alla ensamma och hemlösa.

PS. Enligt polsk tradition har man alltid en extra plats och tallrik till en behövande och oväntad gäst på julafton

Våldet har alltid sitt ursprung i rädsla

Våld mot kvinnor är alltid kulturens verk lyder rubriken författad av Anita Goldman, kolumnist på Aftonbladet.

Mycket har jag hört i mitt liv, mycket har jag läst på "nätet" men sällan skådat en i Aftonbladet publicerad så mansfientlig artikel, så full med sammanblandningar av företeelser som ej kan kopplas till varann, så full av rena faktafel. Den övergripande tesen i artikeln är att mannen alltid förtryckt kvinnor samt att kvinnor som alltid underkastat sig denna ordning nu skall stå upp och bryta denna "mäns makt och kontroll över kvinnor" Till stöd för detta anför hon sin tolkning av bibeln, skolboksexempel över sök. "manligt ägande av kvinnokroppen", våldtäkter, politik, kultur, allt i en enda ostrukturerad röra. En väldigt röd-röd-röra om jag så får uttrycka mig.

Hör bara på denna inledning. "I dagarna förbereder sig en stor del av världen att fira ett bibliskt gossebarns födelse. I bibliskt sammanhang är det inget anmärkningsvärt att man markerar födelsen hos små gossebarn som skall växa upp och bli märkvärdiga män". Jag slog för skojs skull upp ordet "märkvärdig" i Svenska akademins ordlista. Märkvärdig betyder "struntviktig" alt "besynnerlig". Vilken tolkning av dessa två Anita väljer låter jag vara osagt.

Det skulle här ta allt för lång tid att kommentera varenda rad av denna artikel och det är inte heller meningen. Läsaren kan istället bilda sig en egen uppfattning om Anitas verklighetsuppfattning. Jag vill istället ge min syn på hur det förhåller sig med dessa i dagarna så aktuella och omskrivna problemen, nämligen våld och kulturkrockar.

Våldet har alltid sitt ursprung i rädsla! Vanlig förbannad mänsklig rädsla! Den uppstår alltid ur en situation som en människa (märkväl, jag säger ej kvinna eller man) inte längre kan hantera på ett rationellt sätt. Låt oss förflytta oss ett antal årtusenden tillbaka i tiden. Där fanns t ex urtidsmänniskan som blev attackerad av ett vilddjur ute på sin jakt efter föda. Hur kan vi tänka oss hans reaktion? Hur skulle vi själva reagera? Jo antingen skulle vi bli fullständigt förskräckta och förstelnade av denna skräck för att sedan eventuellt ta till flykten eller reagera på det andra möjliga sättet, nämligen med ilska som skulle leda till attack/försvar. Nu lever vi inte på detta stadium längre och civilisationen har gått framåt, men våra djupt rotade instinkter sitter kvar. När vi blir rädda drar vi oss antingen tillbaka eller går till attack. Kedjan är den. Människan försätts i en situation som sätter igång känslor av diverse slag som i sin tur relateras till tidigare tankar, bilder, minnen och erfarenheter. Till de vanligaste reaktionerna i ett mänskligt kärleksförhållande hör svartsjukan med de därefter eventuellt hörande våldshandlingarna. Personen är livrädd att förlora sin partner till en annan och reagerar med våld mot antagonisten. Alltså inte en vilja att kontrollera sin partner utan en rädsla för att förlora denne. I de fall som Anita i sin artikel b l a beskriver är det sök hedersmordet, alltså omskrivet rädslan för att dra skam över sin familj. Detsamma kan sägas om kvinnlig omskärelse. Alltså åter igen en rädsla med en därpå följande preventiv handling för att slippa. Nu skall det poängteras att jag på intet sätt är välvilligt inställd till vare sig våld eller kvinnlig omskärelse, men man måste här även ta en annan aspekt under lupp och ta sig en funderare över: vad är det som säger att just vår västerländska uppfattning om rättvisa, mänskliga fri och rättigheter är den allena rådande och riktiga. Är det inte så att vi i många fall (nu tänker jag inte på just kvinnlig omskärelse) ogiltigförklarar rådande ordning i större delen av denna jord? Vad ger oss rätten att kasta på dessa kulturer vårt tyckande och tänkande, vårt sätt att tolka vad som är rätt och fel? Är det inte så att den s k moralen (vad det nu är) även i detta fantastiska landet Sverige avsevärt har växlat genom tiderna? Jag tänker då (med anknytning till de religiösa aspekten) på fallet Botolf i Gottröra 1789. En man som offentligt sade att det de facto inte är Kristi lekamen och blod som intas vid nattvarden och som sedan brändes på bål med motiveringen "att - ovannämnde Botolf - denna djävulens lem! - offentligen tagit alla dessa ord, som nedskrivits ovan, i sin syndiga och hädiska mun …skulle dömas till bålet, så förblev han ändå fast i sin orubbliga övertygelse och svarade: Den elden går snabbt över".

En par andra frågor som jag ständigt ställer mig och som trummas till och från är: Varför mannen skulle vilja att förtrycka sin kvinna och vad han i så fall skulle vinna på det? Anita påstår att kvinnan än idag är ett föremål som tillhör mannen och att han vill ha "kontroll av den kvinnliga sexualiteten". Alltså att mannen har en "äganderätt till kvinnokroppen. Vem hon är, vad hon säger, känner, upplever, och vill, visas inget intresse". Vid så fasansfullt brott som våldtäkt är "det inte kvinnokroppen som kränkts utan mannens egendom".

Låt oss börja med våldtäkten. Man måste göra en distinktion mellan två begrepp i sammanhanget, nämligen skuld och skam. Jag kan börja med att konstatera att mörkertalet är stort inom forskningen. Utan att vidare fördjupa mig i detta säger jag bara kort att följden av brottet för kvinnans del består i skammen alltså den offentliga bestraffningen och på en historisk tidsaxel ligger den före skulden då den förutsätter ett medvetande om skulden som offret tagit till sig i o m omgivningens värderingar. I det förkapitalistiska samhället förknippades våldtäkten som ett brott mot samhällelig ordning, alltså att samhällets minsta beståndsdel, hushållets ära, hade kränkts. Men redan i texter från 1600-talet kommer det in aspekter som talar om en övergång från skuld till skam. Man börjar då nämligen tala om kvinnors vilja och därmed delaktighet i brottet. Hursomhelst fick kvinnans kropp en ny mening. I slutet av 1800-talet ändras uppfattningen igen till att det är kvinnans person som kränkts och inte som tidigare hushållet. Det avgörande rekvisitet var då som nu tvånget och i svensk lag beskrevs i termer av vanmakt. Det avgörande kriteriet är graden av motstånd och relationen till förövaren. När det sedan gäller massvåldtäkter i krig är det ju som bekant en del i krigföringen, alltså ett sätt att sätta skräck i motståndaren. Jag vill därmed påstå att Anitas artikel fullkomligt saknar relevans vad gäller det som hon kallar för manlig "äganderätt till kvinnokroppen" i vart fall för Sveriges vidkommande. Självklart är det ett vidrigt brott men anledningarna och förklaringarna är inte fullt så enkla som Anita låter påskina.

Slutligen detta med mannens påstådda vilja och önskan att förtrycka kvinnan. Jag kan inte säga mycket mer än att det är rent dravel. Snarare är det precis tvärtom i dessa dagar. Men till detta återkommer jag en annan dag i en annan artikel.

KOMMENTARER

"Min hjälte! Äntligen en människa som har ork att resa sig emot detta verbala men ändå fullständiga förtryck. Har väl aldrig sett värre ord i tryck än dom som A.Goldman presterar. Att en kvinna kan känna så mycket hat emot män skrämmer mig. Känner alla kvinnor det så? Vem är jag i så fall gift med? Vart finns det krig hon beskriver? Vart förs den kampen? Jag känner inte igen något av det hon tar upp. En våldtäkt är en våldtäkt varken mer eller mindre. Ett avskyvärt brott mot en annan människa. Mobbing anser jag vara jämställt, det kan vara precis lika förnedrande, då det går ut på att förringa en annan människa. Det är sannerligen inte bara kvinnor som blir mobbade. Det är sannerligen inte bara män som mobbar. Anita Goldman borde öppna sina ögon lite mer än den springa hon har öppen idag".

Naket är kul men bara på män

Inför julen kör HM alltid igång stora reklamkampanjer för att få oss män att köpa underkläder till våra kvinnor. Dessa kampanjer möts alltid av mycket arga rödstrumpor (eller vad de nu är) som anser att det är rent förkastligt att exponera kvinnans kropp.

Jag kunde häromdagen beskåda både hållplatser och affischer nerklottrade med allehanda slagord som: "Rör inte våra kroppar", "Vägra idealet" osv, osv i all oändlighet.

Många är de som anfört argument för att dessa kampanjer skall bort. Till de mer idiotiska hör den som man hörde från Norge förra året. Affischerna skall bort därför att när de manliga bilisterna kör förbi blir de så frustrerade att de kör i diket, alltså att kampanjen skulle utgöra en trafikfara. Till de vettigare: att unga tjejer blir såpass påverkade av rådande ideal att det i slutänden leder till att de får matstörningar av diverse arter. Hur det än förhåller sig med detta leder reklamkampanjerna obönhörligen till massiv vandalisering i form av klotter och förstörelse.

Jag läste i gårdagens (2000-12-13) Aftonbladet följande insändare skriven av signaturen "en amerikansk tjej":

"Naket är kul - bara på män" lyder rubriken (vilken jag förresten tog mig friheten att anamma). "I Sverige har ni så sned kroppskultur. Man blir upprörd över lättklädda tjejer men samtidigt är det kul med lite kuk överallt. Skulle ni ifrågasätta en affisch med en blöt vagina? Självklart, ni klarar knappt av att se Claudia Schiffer i behå och trosor. En vecka tidigare är studion i tv-programmet Silikon fylld med helt nakna män - och ingen reagerade. Tänk om det hade varit tvärtom? …Gubbar norrut strippar för att locka fler kvinnor - då är det roligt. …Amelia har en reklamkampanj med inplastat manligt könsorgan - det tas knappast upp…"

Idag diskuterade jag detta med en tjej som försvarade detta beteende med nedklottrandet av affischerna. Det huvudsakliga argumentet var att "det är det enda sättet som de kan göra sig hörda på". Men är det verkligen det? Har inte vi ett otal olika medier att föra fram våra åsikter igenom. Ordets makt är stor. Personligen tror jag att dessa element, som uppenbarligen av någon anledning (undrar varför förresten) så gärna vill dölja kvinnans (och kanske även sin) kropp, skulle hysa större respekt och aktning för sina åsikter om man förde debatten på ett civiliserat sätt.

"Civil olydnad" sa någon annan. Men är det inte så att civil olydnad är förenad med ett icke-brottsligt förfaringssätt. Ta t ex trädkramarna. Varför inte binda fast sig vid dessa "förfasliga" affischer. Varför inte ställa en människa vid varje reklampelare och tala för sin sak istället för att i nattens skydd, likt ljusskygga råttor, förstöra. En förstörelse som du och jag i slutänden får betala för. Kan inte dessa människor istället träda fram?

Personligen kan jag inte se annonskampanjen för underkläder som något annat än en slags hyllning till kvinnan. En hyllning till den vackra kvinnokroppen. En HYLLNING och icke en exponering. Men det är ju klart. Vi kan ju i detta land, detta otroliga land Sverige, anamma andra länders kulturer. Varför inte ett huckle och heltäckande kroppsdräkt. Det skulle i alla fall få vissa ljusskygga element att känna sig nöjda. Nöjda då de själva troligen är så komplexfyllda att de antagligen inte skulle ens våga att gå på en badstrand.

Nej. Det är inte frågan om exponering. Det är ett simpelt sätt av de stora kedjorna att sälja sådant som vi män tycker om att se på våra kvinnor. Det är ett sätt att sälja det som kvinnorna själva tycker om att ha på sig (i vart fall kan jag säga det av min egen erfarenhet). Därmed inte sagt att alla tycker om det eller ens behöver att ta på sig dessa plagg. Detta är ett fritt land med en frihet att ha på sig vad man vill och säga vad man vill och visa vad man vill, d v s så länge man inte överträder den gränsen som kallas för lag. Att klottra ner reklampelare med fåniga slagord är att överträda lagen och, vill jag påstå, får snarare motsatt effekt. HM får ännu mera sålt! Det går nämligen inte att stoppa de naturliga drifterna hos människan som ju faktiskt är grundläggande för vår överlevnad.

Det är helt enkelt så att män tycker om att se kvinnor i sexiga underkläder, inte för att vi vill förnedra, exponera, utan helt enkelt därför att vi tycker att kvinnokroppen är det allra vackraste att se.

PS. Men i Storbritannien är det ännu värre. Läs här
PPS. Anita Goldnman på Aftonbladet har också synpunkter i dessa dagar Läs här

Pappa gjorde dottern med barn

Under många år hade den 41-åriga pappan sex med sin nu 14-åriga dotter. Hon blev med barn och när denne sk far fick reda på det försökte han att framkalla en abort genom våld mot magen.

Pappans försök att döda barnet misslyckades och när flickan var tretton år födde hon barnet som sedermera adopterades bort. Fadern hotade att döda sin dotter om hon berättade något för någon. Men flickan berättade och mannen dömdes till sju års fängelse, ett i mitt tycke hårt men rättvist straff.

PS. Själv hade jag nog velat skära av kuken på honom

Får feminism ifrågasättas?

Jag har tidigare anklagat vissa grupperingar av kvinnor för att vara ultrafeminister. Idag vet jag bättre och får be feministerna om ursäkt. Dessa människor som jag försökt att debattera med är inga feminister, inte ens ultrafeminister.

Istället utgör de en mycket liten men mycket högljudd grupp kvinnor, med motiv höljda i luddiga fraser, som i verkligheten verkar bestå av kvinnor som hatar män. Dessa trångsynta människor med föga förmåga till debatt borde väl egentligen ej tilldra sig mitt intresse. Varje försök till diskussion har slutat i personangrepp där man i sin debatteknik tagit till metoder som "guilt by association", andra otillbörliga knep och någon gång rena lögner. Gruppen har saknat vilja till en saklig debatt och snarare drivits av enskilda individers vilja att tycka mycket och många ggr för tyckandets egen skull. Debatten blir s a s ett självändamål, kärnfrågorna försvinner. Alla som ifrågasätter blir till potentiella fiender och man ser mörka moln över horisonten. Allt går ju att argumentera emot, vad som sägs är däremot mindre viktigt.

Vad är det då som feminism handlar om? Feministerna vet det inte ens själva, man har nämligen intagit helt olika ståndpunkter och det finns ett antal olika doktriner: Liberalfeminister, anarkistiska feminister, likhetsfeminister o s v. Det roliga är att man till de allra tidigaste feministerna räknar en man, nämligen Platon. Jo då, redan då menade gamle Platon, vilket på den tiden (ca 400 f Kr) var revolutionerande och samtidigt lite löjeväckande för samtiden, att kvinnor skulle betraktas som jämlika männen d v s, och bara om: hon hade förutsättningar för det.. Duglighet var det avgörande kriteriet. Platon försökte genomföra sin teori med mindre lyckat resultat (han höll på att aldrig få återvända till Äthen) och det är inte förrän i mitten av 1700-talet som man börjar att diskutera kvinnan i samhället. Det har tidigare handlat om "a man's World", kvinnan är knappt omnämnd i litteraturen. Rousseau anser nu att kvinnans främsta uppgift är att avla barn och ta hand om dem eftersom hela naturens gång är sådan att hon både fysiskt och känslomässigt är bäst lämpad för detta. Han anlägger en hel rad biologiska motiv till stöd för sin tes. Mary Wollsonecraft är på den tiden hans största opponent och agiterar för ett antal fri och rättigheter. Man skall komma ihåg att kvinnorna själva, i vart fall i medelklassen, inte var så intresserade av dessa frågor. De levde i "okunnighetens slöja" och satt mest och rullade fingrarna när de inte ägnade sig åt sina älskare. Medelklassen hade det bra och behövde inte bry sig.

I Wollstonecrafts spår följer ett antal olika debattörer, idéer, riktningar och synsätt som här fattas anledning för att närmare redogöra för. Den gemensamma nämnaren var och är alltjämt jämlikhet/jämställdhet med en början i att kvinnan skall ses som en social varelse med samma rättigheter som mannen. En nitisk skulle säker kunna anföra en rad fler skäl men i huvudsak handlade det då om en social frigörelse från mannen. Möjlighet till eget arbete, rösträtt var avgörande frågor som drevs då. Numera är allt av detta samt det mesta av betydelse reglerat i lag. I jämställdhetens tecken har man släpat in snart sagt allt i detta med feminism inkl s k "positiv diskriminering" (d v s att det är helt OK att diskriminera män på kvinnans bekostnad men ej tvärt om) och mer eller mindre tvingar alla på sina tankar såsom det allena rådande evangeliet. Den konformism som råder i Sverige påbjuder alla att köpa den gängse uppfattningen för att inte hamna i blåsväder. Den politiskt riktiga åsikten är den att kvinnan är lik mannen i alla avseenden utom själva könet.

Men det finns ju ett otal sätt att se det hela på. Perspektivet beror s a s på betraktaren. Personligen tror exempelvis inte att kvinnan vill bli jämnställd, eller rättare sagt, ofta vill hon behålla sitt privilegierade ställning som kvinna och samtidigt bli jämnställd mannen. "Den starkare är enbart skenbart herre, och i verkligheten beror av den svagare… Det som alltså är det allra ljuvaste i mannens seger, är ovissheten, om det är svagheten, som ger efter för styrkan, eller om kvinnan hänger sig av fri vilja. Och kvinnans vanliga förslagenhet bjuder henne att alltid låta denna ovisshet råda mellan sig och mannen. Denna kvinnors slughet motsvarar fullkomligt deras kroppsbeskaffenhet. I stället för att rodna över sin svaghet berömmer de sig av den; deras späda muskler är utan motståndskraft; de låtsar sig inte bära de lättaste bördor; de blygs över att vara starka. Och varför? Det är inte bara för att verka ömtåliga , utan det är ett slugt försiktighetsmått från deras sida. De vill därmed på förhand urskulda sig och förbehålla sig rätten att vara svaga när så behövs".* Samma sats skulle kunna anföras vad det gäller det våld som drabbar kvinnan i familjesituationen. Men våldet förekommer emellan alla kön. Män, såväl som kvinnor. Jag vill påstå att våldet är en människofråga och skall inte ses som en specifikt feministisk fråga. Det berör båda könen och ter sig efter ett mönster med en mängd komplicerade och samverkande faktorer och mekanismer. Man har idag koncentrerat sig kring det våld som mannen utverkar mot kvinnan och glömmer, visserligen en minoritet (tror man), där kvinnan är den som utverkar detsamma. I rimlighetens namn borde det vara av intresse, och speciellt de som gör anspråk på att vara feminister, att diskutera dessa frågor. Mannen framställs allt för ofta, i vart fall av extremisterna, som ett monster som besinningslöst och utan anledning regelmässigt piskar upp sin kvinna. Nå riktigt så ligger det inte till.

Det allvarligaste är dock att dessa frågor inte tillåts att komma fram. Tänk bara att det sitter s k moderatorer (förr kallades de för censorer) och granskar vad som skall få skrivas på de olika tidningarnas webbplatser, är inte det ett hot mot yttrandefriheten? Det är bedrövligt när det finns människor som raderar debattinlägg som de inte tycker "passar´. Det är bedrövligt när extremister under falska anklagelser ser till att stänga ner b l a denna sajt. Vad dessa inte inser är att det enbart genom en helt öppen debatt där alla åsikter får komma till tals som man uppnår idealet. "Den som censurerar gör också anspråk på egen ofelbarhet"** I debatt kommer det ändå ganska snart att framstå självklart vilka argument som är de kraftigaste och livsdugligaste. Man skall också komma ihåg att det just är ur de udda idéerna som huvudsaklig utveckling sker, ej ur denna "lagom-mentalitet och det s k "samförståndet". Jag konstaterar därför att det just nu inte existerar någon riktig debatt eftersom den är censurerad och tillrättalagd. Det kanske beror på att ingen orkar ta i "de heliga korna". Ingen orkar att ställa sig frågan, har feministerna rätt? Kan man se på saken på ett annat sätt? Håller dessa dogmer som feministerna trummat i årtionden eller är det bara tomma tunnor som skramlar ovanligt högt? Men det förutsätter som sagt debatt, en debatt där inte parterna koncentrerar sig på att stycka sönder debatten och kommentera ord i stället för den övergripande tesen.

* Rousseau, Jean Jacques, ur Emile
** Mill, John Stuart, ur Om friheten

Sicka' sopor

Ett antal 'inspektörer' ger sig idag ut för att göra en samhällsinsats av stora mått. De skall jaga sopsyndare d v s människor som har slängt sina sopar i fel återvinningsbehållare. "Nu jäklar får det vara slut på detta samhällsvidriga och ytterst motbjudande förfaringssätt" resonerar man.

Jo då, dessa (i vanliga fall) pappersvändare ställde sig faktiskt och började att riva i sopsäck efter sopsäck för att till slut hitta några brev i dessa felaktigt sorterade sopor. Dessa brev anses nu att binda dessa eländigt ansvarslösa människor, utan en tanke på återvinningspolicyn, till detta fasansfulla brott helt i strid mot miljöbalken. Att slänga sina sopor på det viset innebär minsann att det är ett brott och dessa människor kommer nu att eventuellt att åtalas.

Dragkampen om Kimberly

Idag har kammarrätten sagt sitt. Kimberly skall tillbaka till sin pappa i Sydafrika. Mamman har gått under jorden efter beskedet.

Jag skall villigt erkänna att jag inte är speciellt insatt i fallet Kimberly annat än genom rapporter från media. Dessa har enligt mitt förmenande varit mycket ensidiga och mer eller mindre från första början tagit parti för mamman. Pappan å sin sida har kategoriskt vägrat att uttala sig. Det är därför svårt att ha en uppfattning om vad som egentligen gäller.

DE FACTOKimberly, liksom hennes syskon, bor från första början hos pappan i Sydafrika (mamman drar hem till Sverige vid skilsmässa).

Så småningom kommer hon tillbaka till Sydafrika och gör anspråk, utan en tanke på barnen, 'dessa barn är mina' säger hon, och för bort, utan pappas vetskap, alla ungarna till Sverige, hon hävdar att 'det är bäst för dem', 'pappan har varit stygg', 'dessa far illa'. Mamma håller sig nu i dagsläget undan trots att rätten sagt sitt.

NÅGRA REFLEKTIONER:
Kimberly rycks nu (just nu) ifrån allt, social kontakt i form av skola o s v, precis det som mamma helhjärtat hävdat som argument till egen fördel. Kimberly och mamman lever på flykt, är det bra signaler för Kimberly?

EN HUND BEGRAVEN
Men någonstans ligger det en hund begraven här. Varför går rätten nästan ensidigt på pappans uppgifter. I vanliga fall brukar rätten vara mycket 'mjäkig' inför sådana uppgifter som mamman framför. Det brukar nästan uteslutande leda till omvänt resultat. Det räcker att modern andas s k 'missförhållanden' för att hon skall få alla på sin sida. Är det något som man inte får reda på beträffande modern eller är det något annat som spökar? Nåväl, sanningen lär vi inte att få reda på. Men detta luktar skämt, även om rätten i och för sig följt lagen samt Haagkonventionen varmed domen får anses tillfredställande. Alltså: man för inte bort barn utan den andra förälderns vetskap och medgivande, f ö precis samma sak som jag råkade ut för varpå mamman i likhet med Kimberlys mor hävdade 'missförhållanden'. Hon anmälde mig icke mindre ett 20-tal ggr för i princip allt, varav två anmälningar gick till åtal. Hennes åtal ogillades helt.

Men för att återvända till Kimberly. Vad kommer det sig att just detta fall med Kimberly får en sådan mediabevakning? Det är ju inte på något sätt unikt!

I ÖVRIGT
När det gäller flickan kommer hon dessvärre att dras med detta livet ut hur man än bär sig åt i framtiden. Varför? ÄGANDEBEHOV FRÅN MODERNS SIDA. MITT, MITT, MITT... samt en total ovilja till samarbete för 'barnets bästa'!

Dublin 2000 - Dag 11

På planet nu. Kl. 0700. Trött. Trött åter igen. Mycket har hänt de senaste två dagarna. Theresia är inte med på planet. Vi skulle hem till Sverige tillsammans men hon orkar inte att ta det som komma skall. D v s varken föräldrarna eller den kommande rättegången. Hennes mamma har de senaste dagarna ringt sig fördärvad sedan hon fick reda på att jag fanns med Theresia. När hon inte svarade rev hon upp himmel och jord. Hon ringde Teresas pappa varpå han ringde henne och undrade vad som stod på. Där stod jag mitt i all uppståndelsen. Till slut orkade Theresia inte att ta det hela, varken med sina föräldrar eller detta med rättegången. Detta besked kom igår kl. 18. Jag var minst sagt förvånad. Till att börja med verkade det hela något oövertänkt men vid närmare eftertanke är det kanske inte så tokig idé.

När det gäller rättegången, sett ur hennes synvinkel, så slipper hon att sätta sig i en intressekonflikt emellan mig, Theresia och rödstrumpan. Hennes föräldrar icke att förglömma.
Men när det gäller hennes föräldrar är situationen knepig. Kort sagt blir de antingen hysteriska eller så får hennes agerande dem att tänka efter. Risken är att de kommer att tro att det hela är mitt påhitt. Det är också högst sannolikt att de kommer till flygplatsen och att det s a s blir jag som får stå för det som Theresia inte vill stå för. Åter igen blir jag, hur det än kommer att förlöpa, en syndabock.

Det finns en möjlighet till, nämligen att det hela är en slug undanmanöver och att jag kommer att få mig stans överraskning

Snart skall planet lyfta.

Kl. 11.00

Det intressanta kommer att inträda i samma ögonblick som jag skall igenom den svenska gränsen. Om jag inte missminner mig alldeles kommer hennes föräldrar att vänta på henne såsom överenskommet. Jag tror knappast att Theresia har ringt idag och meddelat att hon inte tänker att komma hem. Hursomhelst gäller det nu att komma på något underfundigt att säga till dem. Egentligen finns där en hel armada av tänkbara ting jag hade kunnat att kläcka ur mig men jag tror att jag skall hålla mig kort. För dem är jag inget annat än ett monster. Jag har inga direkta avsikter att bättra på mitt anseende heller, ej efter att ha blivit behandlad på det viset. Det jag kommer att säga blir förmodligen: "Theresia låter hälsa att hon för tillfället inte har kraft att tala med er överhuvudtaget" och "i övrigt anser jag att ni uppför er som svin när ni låter egna intressen gå före att er dotter får vara lycklig. Men ju mer ni försöker att lägga krokben för oss desto mer befäster ni vår kärlek"

Vi får se om de överhuvudtaget ids att ta tag i mig. Tror inte det. Men å andra sidan är de (läs modern) rätt så desperat för tillfället. Hon kan nog tänka sig vad som helst. Kanske blir jag t o m haffad för kidnapping??

Kl. 18.30

Föräldrarna kom inte. Däremot tror jag att de pratade med henne. Och det länge. Närmare bestämt från kl. 16.45 till kl. 18.15 när det slutade att tuta upptaget och istället kom "just nu kan vi inte nå…"

Usch jag har onda aningar kring detta. Nu har ligan slagit till igen. Jag kan bara tänka mig Theresia efter en och en halvtimmes mangling med sin mamma. Hon är väl helt tossig igen. Förmodligen förhåller det sig så att hon har sett mig på flygplatsen utan Theresia. Därefter har telefonerna gått varma. Skall jag tippa något så kommer hon inte att ringa idag, inte imorgon. Hon kommer att slaviskt följa sin mors vilja.

Jag hoppas att det inte blir så.

Dublin 2000 - Dag 9

Igår skrattade vi en hel del, d v s ända tills skrattet fastnade i halsen

Efter flytten satt vi i det nya huset själva och roade oss såsom två vuxna gör emellanåt. Framåt eftermiddagen stack vi helt planlöst ner till staden. Det var inte allt för lätt förresten eftersom det inte fanns en enda taxi att uppbringa under en halvtimme. Det fick följaktligen bli bussen.
Vi gick ner på en "snabbkina", d v s ett slags fastfood-ställe men med kinesisk mat. Billigt serverat med plastbestick, ingen alkohol men… himmelskt gott!. Definitivt bland det godaste hittills. Vi framkallade korten som blev mycket bra, i vart fall de bästa korten som jag har på Theresia. Men sen…

Sedan ringde Theresias mamma och Theresia blev mycket ledsen. Hennes mamma hade mer eller mindre bett henne att fara och flyga när hon fick reda på att jag var här. Theresia satt mer eller mindre och grät på krogen där det hände.

Jag tycker att det är så synd detta med hennes mamma som skall lägga sig i hennes liv. Kan hon inte låta Theresia vara lycklig med mig. Måste hon förstöra? Det handlar inte om omtanke om henne. Just nu handlar det om att hon för mig skall bevisa något… jag vet inte vad men att det hela har utvecklat sig till en helt meningslös maktkamp förefaller ganska uppenbart. "Theresia älskar mig och jag älskar Theresia och inget kan stoppa det" skrev jag till henne och det är väl det som är nageln i ögat. Varför hör hon sig inte för hos Jeanette hur det verkligen förhåller sig emellan oss?

Nu skall jag åka ner och möta tjejerna i stan. De är där och käkar lunch med Daniels mamma. Hon är nämligen mycket nyfiken på Theresia och lever i någon sorts uppfattning om att det är synd om alla asiater. Speciellt de bortadopterade. Det skall bli intressant att höra hur det gick.

Dublin 2000 - Dag 8

Idag har vi flyttat. Bakfulla som små ägg ramlade vi (i bokstavlig mening) ut från huset på Silchester för att bli förflyttade till en annan advokatvilla på Temple gardens. Denna gången bor vi hos Daniels bror. Dessa människor har en bättre smak men i likhet med hans syster är de svinrika.

Förresten så har jag idag upptäckt en ny fågelart. Jag har gett den namnet "Los Alarmis". Den är känd för att trivas i rikemanskvarter och ett specifikt kännetäcken hos den är att den har en förmåga att sjunga när d i v element känner sig för om det finns ett snabbt sätt att berika sig på. Denna specifika fågel har också en benägenhet att sjunga ut trots avsaknad av tillfälle och väcker en viss försmädan hos dess mänskliga värdar när den om tidig morgon eller natt ger uttryck för sin paranoja

Hursomhelst så var jag och Theresia i staden (centrum) igår. Vi skulle gå på Moderna Museet men när vi nästan var framme efter någon timmes promenerande och letande kom vi på att det var måndag, vilket innebär att alla muséer är stängda. Vägen till Moderna muséet var något orolig i den meningen att de i Dublin har placerat sina muséer i utkanten av staden och i utkanten av staden bor människor som befinner sig på utkanten. Så t ex hade någon passat på att göra en vägkant till en förträfflig trädgård där denna individ t o m hade satt ut en vakthund att passa sina ägor.

Likaså bekantade vi oss nästan med två adrenalinstinna hannar med klotliknande ögon och med något i blicken som närmast såg ut som dollartecken. Kanske var det inget som man saknar även om bekantskap med lokalbefolkningen annars är eftersträvansvärd.

Efter denna själsligt berikande utflykt var vi så tvungna att vila både fötter och nerver. Detta skedde lämpligen på en av stadens många vattenhål. När vi vilat fötterna var vi manade att vila nerverna, och när vi vilat nerverna så kände vi en oemotståndlig lust att bidra till den Irländska statskassan. Detta skedde lämpligen genom vår omtanke om människor vars alkoholskador måtte kosta Irland en förmögenhet, varför alkoholskatten här inte går av för hackor. Vi bidrog därför med gott samvete med våra penningar.

Ett annat släkte vars omtanke om den Irländska statskassan var betydande var Wojtek-släktet. Plötsligt kände jag mig schizofren när jag hade två andra framför mig. Dessa Wojtekar plus andra som man kände igen po-lacken hade tagit sig till Irland sjövägen och skulle tillbringa två dygn här. Vi får nog simma ut till deras eka idag och se om man kan sänka dem rejält. Vi lyckades inte igår och fick ta till livbojen i form av en taxi som irrade omkring efter stormen.

Dublin 2000 - Dag 6

Idag gick allt i slow motion. Inte många knop om man säger så. Vaknade med rejält ont i håret och var uppe någon timme för att sedan somna igen.

Framåt eftermiddagen kom "Professorn" en stund och stannade tills vi gick ut och käkade på en restaurang, MAO, med ett postmodernt utseende. De serverade mestadels asiatiskt käk. Mycket gott. Det lustiga var att det bara jobbade 2-3 asiater där. Dessutom, under tiden som vi var där "gick" strömmen 4-5 ggr. De hade väl inte betalat strömmen he, he.

Efteråt gick vi en sväng på en lång pir som finns här och sedan hem igen.

På kvällen TV. Theresia är lite sjuk. Teresa tror jag börjar att "gilla" mig, från att från början varit lite avståndstagande pratar hon en del med mig nu. Daniel lyser med sin frånvaro. Jobbar väl en hel del.

I övrigt skall vi snart flytta till en annan villa. Familjen kommer hem snart

Dublin 2000 - Dag 5

Det är ganska lustigt att se hur ovana Irländarna är vid att se folk av olika raser tillsammans. På puben satt ett äldre par och formligen "glodde ögonen ur sig" p g a mig och Theresia. Men de har tydligen inte haft någon invandring att tala om tills för något år sedan

Vi gick hem så småningom och här hemma hade det kommit en vän förr att hälsa på.. Han är professor vid universitetet i Brighton. En beläst snubbe som undervisade i nationalekonomi och hade ett gott grepp om copyrighten. Självfallet hade jag en del frågor vad det gäller "fair use" inom copyrighten, d v s de fall där det anses befogat att använda sig av copyrightskyddat material utan att inhämta tillstånd av copyrightinnehavaren.

Senare på kvällen var jag mer eller mindre tvingad att följa med "Professorn" och Daniel till puben. Theresia uttryckte nämligen något i stil med "nu skall pojkarna gå på puben så stannar vi här". Det var så där lagom kul. Jag blev dessutom rejält på örat.

Dublin 2000 - Dag 4

Dagen idag utvecklade sig till att bli riktigt trevlig så småningom.

Hon surade och surade och surade. Hela dagen. Vi pratade hon surade. Vi badade, hon surade. Vi åt, hon surade. Men plötsligt vid 21-tiden slutade hon. Det var mer eller mindre som att vända på en hand.

På kvällen och natten hade vi jätteroligt, och då menar jag verkligen roligt. Det är nästan som om vi lever i två ytterligheter. Hursomhelst hade jag somnat vid 20 och vaknade en timme senare och Theresia var så där jättegullig och vi hade sådär mysigt som vi kan ha. Pratade och skrattade. Musiken var på och stämningen het på topp. Vi åkte in till Dublin vid 23 och skulle träffa Teresa och Daniel på ett ställe som heter " The Sugarclub". Teresa ballade ur, hon åkte på någon infektion och var dålig men Daniel var där. Daniel håller i en liten firma som jobbar med kaffemaskiner och diverse kaffeprodukter. Han var där med ett par Italienska kunder som var lite tråkiga. Men jag och Theresia hade så skoj så jag minns inte när vi haft så roligt sist. Vi dansade, pratade pussades.

The Sugerclub var ett ganska originellt ställe. En biograf omgjord till ett musikställe. Man satt som i en biografsalong, i rader, men de hade bytt ut stolarna till stolar med bord. Biografkänsla fanns kvar ändå. På sidorna, eller i vart fall på en sida ovanför lokalen fanns baren. I biografsallongen serverade de

De spelade juste musik. Jazz. Kanske börjar man att bli gammal, vad vet jag, men jag trivs inte längre så bra på diskotek som jag gjorde förut. Varje gång som jag har varit på ett sådant ställe mår jag pyton. Tycker bara att det hela är en "köttmarknad". Det där var annorlunda, och så var Theresia sådär gullig mot mig hela kvällen. Inga "bjuda-ut-sig-varianter" Det var jag som gällde. Kort sagt, vi hade skitskoj med varann.

Från stället tog vi en "taxi". Det var en vagn som man satt två personer i och som drogs av en kille som sprang. Det kändes nästan lite förnedrande att sitta där som en pascha medan en kille sprang där och drog oss, men lite skoj samtidigt måste jag erkänna. Han tog oss till McDonald's. F ö bestod hela mitt matintag idag av McDonald's. Tre (!!!) ggr. Nu har jag fått nog trots att jag älskar McDonald's. Sedan åkte vi hem i en riktig taxi.

De har ett ganska lustigt system här. Vid taxistationerna samlar man ihop folk som skall åt samma håll, sedan får man en biljett med ett fast pris som man betalar innan färden påbörjas och sedan kör de runt och lämnar av folk. Effektivt och billigt för kunden samtidigt som taxichaufförerna tjänar mera på effektiviteten. Kanske något för Sverige att ta efter.

Dublin 2000 - Dag 3

Idag hade Theresia tydligen bestämt sig för att tillbringa dagen med mig. Destination efter frukost: Guinness bryggerier. Sagt och gjort. Vi tog oss in till stan. På vägen till Guinness skulle vi titta på en kyrka men denna tog inträde. Mot alla katolska principer tar alltså en kyrka betalt för att få komma in. Jag tyckte att det var rent ut sagt horribelt. En kyrka skall ju vara en öppen plats för alla människor, oavsett om dessa har pengar eller ej. Oavsett om det råkar vara ett turistmål eller inte. En kyrka är en plats för en stunds eftertanke, en plats att få lugn och ro för själ och sinnen.

Vi vandrade vidare för att komma till Guinness, allt under lättsam och gullig stämning, alltså hand i hand, med små ömhetsbetygelser. Når vi så sett det som fanns att se besökte vi den obligatoriska baren på Guinness där de bjöd på en tappad Guinness på förhoppningsvis det sätt som den skall tappas på. Gott! Jag brukar annars inte tycka om sådana men denna smakade verkligen fint. Kanske hade det inte så mycke att göra med själva smaken utan snarare detta att: här befinner jag mig med den människa som jag älskar och skattar högt, på Irland, i Guinness bryggerier.

Theresia berättade för mig en ganska horribel historia förra gången som hon hade varit där. Det är så att lokalen är avdelad med något som närmast ser ut som ett staket i järn med spetsar längst upp som ser ut som pilar. Förra gången som hon hade varit där, hade en kille försökt att klättra över nämnda staket varpå han tappade greppet och fick en av dessa "pilar" rätt i halsen. Amulanspersonalen fick såga loss staketet varpå killen fick föras till sjukhuset fortfarande med staketet i halsen

Efter denna lilla anekdot köper jag en ganska fräck anorak , helt svart med en vit krage och en ficka på magen för en summa som sved rejält nämligen 550 kr.

Vi går nu därifrån för att få i oss en bit mat. Så småningom bestämmer vi oss för en "Kina". Där får vi mycket god mat. Jag äter anka och Theresia friterad kyckling i sötsur sås. Vi är uppspelta och glada. Vi skriver kort till våra vänner. Knäppa oläsliga kort. Det ena går bara att läsa nerifrån och upp och ett annat hade vi vänt på orden på så att man måste läsa baklänges. Allt varvat med skratt och pussar.

SJÄLVCENSUR

Dublin 2000 - Dag 2

"Kvinnor är ett underligt släkte... De har sina nycker som förnuftet inte begriper. För ett infalls skull, kan de sätta hela sin tillvaros säkerhet på spel. De är aldrig rädda på samma sätt som män".

Theresia lånade min "nalle" här eftersom det är en klocka på den. Nu sitter vi framför TV:n och hon leker med den. Hon ber mig hur man tar fram medelanden på telefonen varpå jag av misstag får upp ett meddelande från mig till henne med innebörden att hon skall fara åt helvete. Meddelandet är skickat i oktober 1999. Samtliga andra som jag skickat av typen "puss" "jag älskar dig", "godnatt" är raderade, men detta snart ett år gala meddelande grinar nu emot mig i telefonrutan. Jag undrar varför, varpå hon säger att hon visst sparat mina andra men att de inte syns i min telefon. Jag raderar meddelandet, är sur och går upp på andra våningen och lägger mig och läser. Hon kommer efter och byter telefon varpå hon skall visa att hon har kvar de andra ta spel en bra stund. Naturligtvis finns det inget annat. Hon har raderat allt utom att hon skall fara åt helvete. Jag frågar varför? Och det ända jag får till svar är att det skall vara lättare för henne att hålla sig ifrån mig. Jag är arg och besviken och så småningom visar jag henne vad jag tycker och tänker om henne genom att dels låta henne läsa brevet till spårlöst försvunnen, dels brevet till hennes mamma när hon gav henne biljetten hit. Det blir hursomhelst en lång natt. Efter att ha varit ovänner glider det så småningom till att Theresia är ledsen och det som gör ont kryper mer och mer upp till ytan. Hon berättar om en händelse ....SJÄLVCENSUR
.... så ledsen så ledsen, och jag tror att jag vet varför hon sparat på detta. Alla säger att jag är en skit, att jag inte är vatten värd, och emellanåt påverkas hon dithän med, äh... Jag vet inte varför man sparar på just detta och raderar allt annat.

Men det hela handlar så mycket för Theresia att inte bli en nickedocka, att inte låta sig styras, att vara självständig, men å andra sidan så rimmar det ju illa med vad som de facto sker. Jag menar att när jag skulle betala en resa så gick det inte för sig, men när mamma gjorde det så var det helt OK. "Jag vill inte behöva att känna tacksamhet" säger hon, men vari ligger skillnaden? "Jag skiter mer i min mamma än vad jag gör i dig".
Undrar om det inte det är tvärt om, eller att det hela bara handlar om prestige och en maktkamp.

"... man utvecklas till en individ, en personlighet, ett jag som inte är något annat än summan av de erfarenheter, där man vunnit eller förlorat prestige och som bara tvingar en till förnyad självhävdelse, till att bli tillvarons mål och mening, till att lyckas som prestigevarelse, bli ett nyttoföremål, utan att ha del av livet, uppträda i en taskspelarpjäs, där alla spelar för alla och alla tror sig ha huvudrollen".

Idag gick tjejerna ut och shoppade i bästa USA-anda medan jag blev "dumpad" med mitt på ett Internetkafé. Jag behövde den tiden att kolla upp min ekonomi och annat. Theresia fick i uppdrag att inhandla ett par kalsonger till mig, vilket hon gjorde. Jag fick de dyraste kalsongerna som jag någonsin har haft, nämligen ett par Calvin Clein, boxer. Pris 110 kr. Det vill till att ta hand om sina käraste ägodelar. Nåväl, sedan gick vi hem via McDonald's.

Jag var jättetrött och la mig för att sova en stund och vaknade igen kring k l 21.00 och var jätterastlös. Tjejerna tittade på TV. Jag ville gå ut. Jag blev sur och menade att man kan titta på TV hemma och påpekade för Theresia att hon själv var av den åsikten hemma i Göteborg. Det blev en del argumenterande och en allmänt tråkig stämning en stund, men inte allt för länge. Theresia gick så småningom och la sig att sova. Själv kunde jag inte det. När klockan hade blivit ungefär 02.00 skulle jag upp till tredje våningen där familjen har sin datautrustning. Jag skulle kolla om det fanns några intressanta ställen att åka till i närheten av Dublin, alltså en liten utflykt som jag och Theresia hade pratat om att göra. Men… LARMET GICK.

Huset är alltså som en mindre fästning. Allt är så genomlarmat spå att det i princip bara fattas elstyrda järnportar på utsidan. Huset var alltså larmat för natten vilket innebär att man inte kan röra sig någon annanstans än mellan sovrummet toaletten och köket. Nu gick jag alltså "fel " och då gick larmet. Allt började at tjuta och blinka och trots att Theresia stängt av larmet illa kvickt fanns där en bil med folk inom en (!) minut. Otroligt. Vi skrattade gott åt det hela och somnade så småningom båda två

Dublin 2000 - Dag 1

Välkomsten igår var mycket trevlig. Först satt vi en stund på ett hotell där Teresa, Theresia och Daniel mötte mig för att sedan åka till ett ställe där alla åt seafood. Det blev ostron lax, räkor osv osv. Framåt kvällen åkte vi hem till dem här. En jättelik advokatvilla med alla de rätta sakerna. D v s antika möbler och svindyra prylar.

Idag har vi varit ute och knallat omkring hela dagen. Jag tror att vi har gått minst en och en halv mil. Jag är helt slut i fötterna nu när vi kom tillbaka. Dublin är en stor stad, drygt en miljon invånare, men sanningen att säga kändes de fler när vi var ute idag.

Det är lite blandade intryck som jag fick av denna stad. Det tristaste är väl att det är så lite grönska och så mycket trafik, avgasorenad trafik. Bussarna formligen spyr ut dieselångor. Det värsta var väl att människorna synes vara mycket vänliga.

Det finns alltid en massa måsten när man besöker en ny stad. Till dessa måsten som turist hör att ta reda på stadens sevärdheter. Ett av dessa beskådade vi idag, nämligen vaxkabinetten. Mindre lyckade vaxdockor men i övrigt fint arrangerat. Utställningen börjar med en barnavdelning och det finns två sätt att komma in. Antingen genom en liten tunnel där man fick krypa in eller den vanliga vägen. Jag tyckte att gångtunneln såg spännande ut och glömde helt att jag har en släng av klaustrofobi. Tunneln var helt svart och gick i en massa kringelikrokar och det kändes som om jag hade varit där i evigheter. Jag var hela tiden på väg att vända. Paniken var nära och jag kom ut sjöblöt. USCH.

Imorgon, i vart fall på mitt program, står att besöka ett dockmuseum. Det skall bli skoj men det hade varit roligare om Jackie var med.