Våldet har alltid sitt ursprung i rädsla

Våld mot kvinnor är alltid kulturens verk lyder rubriken författad av Anita Goldman, kolumnist på Aftonbladet.

Mycket har jag hört i mitt liv, mycket har jag läst på "nätet" men sällan skådat en i Aftonbladet publicerad så mansfientlig artikel, så full med sammanblandningar av företeelser som ej kan kopplas till varann, så full av rena faktafel. Den övergripande tesen i artikeln är att mannen alltid förtryckt kvinnor samt att kvinnor som alltid underkastat sig denna ordning nu skall stå upp och bryta denna "mäns makt och kontroll över kvinnor" Till stöd för detta anför hon sin tolkning av bibeln, skolboksexempel över sök. "manligt ägande av kvinnokroppen", våldtäkter, politik, kultur, allt i en enda ostrukturerad röra. En väldigt röd-röd-röra om jag så får uttrycka mig.

Hör bara på denna inledning. "I dagarna förbereder sig en stor del av världen att fira ett bibliskt gossebarns födelse. I bibliskt sammanhang är det inget anmärkningsvärt att man markerar födelsen hos små gossebarn som skall växa upp och bli märkvärdiga män". Jag slog för skojs skull upp ordet "märkvärdig" i Svenska akademins ordlista. Märkvärdig betyder "struntviktig" alt "besynnerlig". Vilken tolkning av dessa två Anita väljer låter jag vara osagt.

Det skulle här ta allt för lång tid att kommentera varenda rad av denna artikel och det är inte heller meningen. Läsaren kan istället bilda sig en egen uppfattning om Anitas verklighetsuppfattning. Jag vill istället ge min syn på hur det förhåller sig med dessa i dagarna så aktuella och omskrivna problemen, nämligen våld och kulturkrockar.

Våldet har alltid sitt ursprung i rädsla! Vanlig förbannad mänsklig rädsla! Den uppstår alltid ur en situation som en människa (märkväl, jag säger ej kvinna eller man) inte längre kan hantera på ett rationellt sätt. Låt oss förflytta oss ett antal årtusenden tillbaka i tiden. Där fanns t ex urtidsmänniskan som blev attackerad av ett vilddjur ute på sin jakt efter föda. Hur kan vi tänka oss hans reaktion? Hur skulle vi själva reagera? Jo antingen skulle vi bli fullständigt förskräckta och förstelnade av denna skräck för att sedan eventuellt ta till flykten eller reagera på det andra möjliga sättet, nämligen med ilska som skulle leda till attack/försvar. Nu lever vi inte på detta stadium längre och civilisationen har gått framåt, men våra djupt rotade instinkter sitter kvar. När vi blir rädda drar vi oss antingen tillbaka eller går till attack. Kedjan är den. Människan försätts i en situation som sätter igång känslor av diverse slag som i sin tur relateras till tidigare tankar, bilder, minnen och erfarenheter. Till de vanligaste reaktionerna i ett mänskligt kärleksförhållande hör svartsjukan med de därefter eventuellt hörande våldshandlingarna. Personen är livrädd att förlora sin partner till en annan och reagerar med våld mot antagonisten. Alltså inte en vilja att kontrollera sin partner utan en rädsla för att förlora denne. I de fall som Anita i sin artikel b l a beskriver är det sök hedersmordet, alltså omskrivet rädslan för att dra skam över sin familj. Detsamma kan sägas om kvinnlig omskärelse. Alltså åter igen en rädsla med en därpå följande preventiv handling för att slippa. Nu skall det poängteras att jag på intet sätt är välvilligt inställd till vare sig våld eller kvinnlig omskärelse, men man måste här även ta en annan aspekt under lupp och ta sig en funderare över: vad är det som säger att just vår västerländska uppfattning om rättvisa, mänskliga fri och rättigheter är den allena rådande och riktiga. Är det inte så att vi i många fall (nu tänker jag inte på just kvinnlig omskärelse) ogiltigförklarar rådande ordning i större delen av denna jord? Vad ger oss rätten att kasta på dessa kulturer vårt tyckande och tänkande, vårt sätt att tolka vad som är rätt och fel? Är det inte så att den s k moralen (vad det nu är) även i detta fantastiska landet Sverige avsevärt har växlat genom tiderna? Jag tänker då (med anknytning till de religiösa aspekten) på fallet Botolf i Gottröra 1789. En man som offentligt sade att det de facto inte är Kristi lekamen och blod som intas vid nattvarden och som sedan brändes på bål med motiveringen "att - ovannämnde Botolf - denna djävulens lem! - offentligen tagit alla dessa ord, som nedskrivits ovan, i sin syndiga och hädiska mun …skulle dömas till bålet, så förblev han ändå fast i sin orubbliga övertygelse och svarade: Den elden går snabbt över".

En par andra frågor som jag ständigt ställer mig och som trummas till och från är: Varför mannen skulle vilja att förtrycka sin kvinna och vad han i så fall skulle vinna på det? Anita påstår att kvinnan än idag är ett föremål som tillhör mannen och att han vill ha "kontroll av den kvinnliga sexualiteten". Alltså att mannen har en "äganderätt till kvinnokroppen. Vem hon är, vad hon säger, känner, upplever, och vill, visas inget intresse". Vid så fasansfullt brott som våldtäkt är "det inte kvinnokroppen som kränkts utan mannens egendom".

Låt oss börja med våldtäkten. Man måste göra en distinktion mellan två begrepp i sammanhanget, nämligen skuld och skam. Jag kan börja med att konstatera att mörkertalet är stort inom forskningen. Utan att vidare fördjupa mig i detta säger jag bara kort att följden av brottet för kvinnans del består i skammen alltså den offentliga bestraffningen och på en historisk tidsaxel ligger den före skulden då den förutsätter ett medvetande om skulden som offret tagit till sig i o m omgivningens värderingar. I det förkapitalistiska samhället förknippades våldtäkten som ett brott mot samhällelig ordning, alltså att samhällets minsta beståndsdel, hushållets ära, hade kränkts. Men redan i texter från 1600-talet kommer det in aspekter som talar om en övergång från skuld till skam. Man börjar då nämligen tala om kvinnors vilja och därmed delaktighet i brottet. Hursomhelst fick kvinnans kropp en ny mening. I slutet av 1800-talet ändras uppfattningen igen till att det är kvinnans person som kränkts och inte som tidigare hushållet. Det avgörande rekvisitet var då som nu tvånget och i svensk lag beskrevs i termer av vanmakt. Det avgörande kriteriet är graden av motstånd och relationen till förövaren. När det sedan gäller massvåldtäkter i krig är det ju som bekant en del i krigföringen, alltså ett sätt att sätta skräck i motståndaren. Jag vill därmed påstå att Anitas artikel fullkomligt saknar relevans vad gäller det som hon kallar för manlig "äganderätt till kvinnokroppen" i vart fall för Sveriges vidkommande. Självklart är det ett vidrigt brott men anledningarna och förklaringarna är inte fullt så enkla som Anita låter påskina.

Slutligen detta med mannens påstådda vilja och önskan att förtrycka kvinnan. Jag kan inte säga mycket mer än att det är rent dravel. Snarare är det precis tvärtom i dessa dagar. Men till detta återkommer jag en annan dag i en annan artikel.

KOMMENTARER

"Min hjälte! Äntligen en människa som har ork att resa sig emot detta verbala men ändå fullständiga förtryck. Har väl aldrig sett värre ord i tryck än dom som A.Goldman presterar. Att en kvinna kan känna så mycket hat emot män skrämmer mig. Känner alla kvinnor det så? Vem är jag i så fall gift med? Vart finns det krig hon beskriver? Vart förs den kampen? Jag känner inte igen något av det hon tar upp. En våldtäkt är en våldtäkt varken mer eller mindre. Ett avskyvärt brott mot en annan människa. Mobbing anser jag vara jämställt, det kan vara precis lika förnedrande, då det går ut på att förringa en annan människa. Det är sannerligen inte bara kvinnor som blir mobbade. Det är sannerligen inte bara män som mobbar. Anita Goldman borde öppna sina ögon lite mer än den springa hon har öppen idag".