Dublin 2000 - Dag 2

"Kvinnor är ett underligt släkte... De har sina nycker som förnuftet inte begriper. För ett infalls skull, kan de sätta hela sin tillvaros säkerhet på spel. De är aldrig rädda på samma sätt som män".

Theresia lånade min "nalle" här eftersom det är en klocka på den. Nu sitter vi framför TV:n och hon leker med den. Hon ber mig hur man tar fram medelanden på telefonen varpå jag av misstag får upp ett meddelande från mig till henne med innebörden att hon skall fara åt helvete. Meddelandet är skickat i oktober 1999. Samtliga andra som jag skickat av typen "puss" "jag älskar dig", "godnatt" är raderade, men detta snart ett år gala meddelande grinar nu emot mig i telefonrutan. Jag undrar varför, varpå hon säger att hon visst sparat mina andra men att de inte syns i min telefon. Jag raderar meddelandet, är sur och går upp på andra våningen och lägger mig och läser. Hon kommer efter och byter telefon varpå hon skall visa att hon har kvar de andra ta spel en bra stund. Naturligtvis finns det inget annat. Hon har raderat allt utom att hon skall fara åt helvete. Jag frågar varför? Och det ända jag får till svar är att det skall vara lättare för henne att hålla sig ifrån mig. Jag är arg och besviken och så småningom visar jag henne vad jag tycker och tänker om henne genom att dels låta henne läsa brevet till spårlöst försvunnen, dels brevet till hennes mamma när hon gav henne biljetten hit. Det blir hursomhelst en lång natt. Efter att ha varit ovänner glider det så småningom till att Theresia är ledsen och det som gör ont kryper mer och mer upp till ytan. Hon berättar om en händelse ....SJÄLVCENSUR
.... så ledsen så ledsen, och jag tror att jag vet varför hon sparat på detta. Alla säger att jag är en skit, att jag inte är vatten värd, och emellanåt påverkas hon dithän med, äh... Jag vet inte varför man sparar på just detta och raderar allt annat.

Men det hela handlar så mycket för Theresia att inte bli en nickedocka, att inte låta sig styras, att vara självständig, men å andra sidan så rimmar det ju illa med vad som de facto sker. Jag menar att när jag skulle betala en resa så gick det inte för sig, men när mamma gjorde det så var det helt OK. "Jag vill inte behöva att känna tacksamhet" säger hon, men vari ligger skillnaden? "Jag skiter mer i min mamma än vad jag gör i dig".
Undrar om det inte det är tvärt om, eller att det hela bara handlar om prestige och en maktkamp.

"... man utvecklas till en individ, en personlighet, ett jag som inte är något annat än summan av de erfarenheter, där man vunnit eller förlorat prestige och som bara tvingar en till förnyad självhävdelse, till att bli tillvarons mål och mening, till att lyckas som prestigevarelse, bli ett nyttoföremål, utan att ha del av livet, uppträda i en taskspelarpjäs, där alla spelar för alla och alla tror sig ha huvudrollen".

Idag gick tjejerna ut och shoppade i bästa USA-anda medan jag blev "dumpad" med mitt på ett Internetkafé. Jag behövde den tiden att kolla upp min ekonomi och annat. Theresia fick i uppdrag att inhandla ett par kalsonger till mig, vilket hon gjorde. Jag fick de dyraste kalsongerna som jag någonsin har haft, nämligen ett par Calvin Clein, boxer. Pris 110 kr. Det vill till att ta hand om sina käraste ägodelar. Nåväl, sedan gick vi hem via McDonald's.

Jag var jättetrött och la mig för att sova en stund och vaknade igen kring k l 21.00 och var jätterastlös. Tjejerna tittade på TV. Jag ville gå ut. Jag blev sur och menade att man kan titta på TV hemma och påpekade för Theresia att hon själv var av den åsikten hemma i Göteborg. Det blev en del argumenterande och en allmänt tråkig stämning en stund, men inte allt för länge. Theresia gick så småningom och la sig att sova. Själv kunde jag inte det. När klockan hade blivit ungefär 02.00 skulle jag upp till tredje våningen där familjen har sin datautrustning. Jag skulle kolla om det fanns några intressanta ställen att åka till i närheten av Dublin, alltså en liten utflykt som jag och Theresia hade pratat om att göra. Men… LARMET GICK.

Huset är alltså som en mindre fästning. Allt är så genomlarmat spå att det i princip bara fattas elstyrda järnportar på utsidan. Huset var alltså larmat för natten vilket innebär att man inte kan röra sig någon annanstans än mellan sovrummet toaletten och köket. Nu gick jag alltså "fel " och då gick larmet. Allt började at tjuta och blinka och trots att Theresia stängt av larmet illa kvickt fanns där en bil med folk inom en (!) minut. Otroligt. Vi skrattade gott åt det hela och somnade så småningom båda två