Vi har rest relativt mycket här. Resan började ju i Bangkok för att fortsätta norrut till Ubon Ratchathani som ligger vid gränsen till Lao för att sedan ta oss långt söderut till Phuket (ungefär lika långt som hela Sverige) och sedan till Bangok igen. Det man främst slås av är de stora skillnaderna i både hur människor är och så givetvis klimatet.
I Bangkok är det en enda sak som gäller. Pengar! Pengar och åter pengar. Människovärdet ligger i hur tjock din plånbok är och man blir behandlad därefter. I och för sig är detta ingen nyhet för mig. I alla storstäder som jag tidigare varit och bott i har samma metalitet rådigt. Money talks and bullshit walks. Men däri ligger ett dilemma, egentligen på flera olika plan. Om vi ställer oss följande fråga: hur värderar vi en människa? Jag antar att vi (i vart fall de flesta av oss) anser att kunskap och det som numera så populärt kallas för social kompetens är en slags värdemätare. Men om en doktorand i filosofi med en medelmåttig lön vid något universitet kommer till vilken storstad som helst blir han i allmänhet värdesatt inte efter sina kunskaper utan vad han har i fickan. En totalpuckad shejkson blir däremot behandlad som en kung. Vi i Sverige springer alla omkring med VISA-kort. Men i detta land (alltså Thailand) är det en viktig statussymbol. Ta t ex Diners eller American Express. Dessa kort finns i olika utföranden beroende på inkomst. När det gäller American Express finns det ju i ett antal utföranden. Det vanliga gröna därefter guld, silver och platinakortet. Men det sjuka ligger i att kapitalet är ju så beroende av kunskapen. D v s vår filosof eller vår utbildade börsmäklare. Nu skulle det vara lätt att halka in på en diskussion om vilket ekonomiskt system som skulle vara bäst för mänskligheten, planekonomi eller marknadsekonomi. Båda har ju sina för och nackdelar. Jag lämnar dock denna diskussion därhän. Men jag vill bara konstatera att det i många länder är kapitalet som styr på vilket plan kunskapen skall utvecklas. Samtidigt som kunskapen finns så dör tusentals människor i sjukdomar som egentligen är lättbehandlade. Men det är tyvärr så att kapitalet inte har några känslor. Det är mera lönsamt att några miljoner afrikaner eller asiater dör istället för att pumpa in pengar. Cyniskt? Nej, det är precis så det är.
Så här flyger de riktigt tunga grabbarna?I Thailand precis som i Ryssland, Polen och andra länder finns människor som på kort tid (p g a systemskifte) på kort tid har blivit mycket rika på andras bekostnad. Ja så fungerar ju all marknadsekonomi, någon måste ju i slutänden betala. Dessa enskilda människor får då ofta något av ett storhetsvansinne. De åsidosätter alla gängse normer allmänt vedertagna över hela världen. T ex: man lägger inte upp fötterna på ett bord i en restaurang, eller fläker ut sig halvliggande i en soffa i en lobby med 5 - 6 flickor omkring sig. Tro mig. Jag har sett exempel på det här. Allt medan serverings - och övrig personal springer omkring och serverar och bugar och tackar. Sådant gör mig riktigt illamående. Jag säger detta idag. Om jag någon gång skulle bli riktigt riktigt rik (på pengar alltså) skulle jag aldrig tillåta mig själv att på ett mänskligt plan sjunka så lågt.
Jag har inte berört så mycket av den Thailändska mentaliteten hittills. De flesta är mycket vänliga och hövliga (om vi glömmer bort extremfallen ovan). Ledstjärnan är att man i förhållande till andra människor alltid skall göra gott. Tänk på Pook i Ubon Ratchathani som gav upp arbetet för att hjälpa Theresia med att hitta föräldrarna. Det var en beundransvärd man. Denna gästfrihet och engagemang har jag sällan stött på. Jag har talat med andra Thailändare och det är precis så det var här förut innan pengens makt bredde ut sig. Man hade inget men det man hade bjöd man på frikostigt på. Detta håller nu på att försvinna, precis som i Ryssland, Polen e t c.
Det finns en sak som jag definitivt inte tycker om i Thailändarnas tankesätt. Säkerligen finns det en historisk förklaring till det men jag tycker inte om det i alla fall. Man får i detta land aldrig "tappa ansiktet", d v s under inga omständigheter visa andra känslor än ett brett leende på läpparna och vänlighet. Det låter ju i och för sig bra, eller hur? Men när Theresia hade sin värsta känslostorm efter mötet med mostern och inte kunde hålla igen tårarna, sågs det som något fult och skamligt. Likadant ar det med hennes pappa som gick undan från sällskapet när det blev för mycket känslor. OK. Vi är likadana i Sverige. Man visar inte dessa känslor offentligt men om man gör det blir reaktionen medlidande och en önskan till tröst, medan man här i Thailand ses som en svag människa utan kontroll. Vi mötte ett antal bankirer (Pooks arbetskamrater) efter det första mötet med mostern och Theresia tvingades att le trots att tårarna inte ville sluta att rinna. Jag tyckte uppriktigt synd om henne då. Pook å sin sida var också tvungen att hålla ansiktet uppe och stanna med oss vid den lila sociala tillställningen för att visa upp vad han åstadkommit. Dt hela var en riktig pers. Han hade sin högsta boss där. Theresia var helt röd och tårögd i ögonen och hade därför solglasögon på sig när hon hälsade på bossen. Men att inte se någon i ögonen när man hälsar är den största förolämpningen man kan göra. Hon var alltså tvungen att ta av de och le medan tårarna sprutade. Fy fan.
En annan sak man inte kan undvika att ta upp när man talar om Thailand är sex. Sexet som en handelsvara. I Thailand verkar det inte finnas några som helst moraliska spärrar utan det säljs som vilken handelsvara som helst. Det handlar om mycket unga och vackra flickor och konkurrensen är stenhård. Jag vill inte lägga några egna moraliska aspekter på företeelsen. Men jag minns alla gånger som jag och Theresia har gått omkring på gatorna i Bangkok och det besvärade inte inkastarna det minsta att hon var med. Attityden var snarare den att "kom och titta på lite vackra flickor du med". Det var en sida av det hela den andra är att det inte fanns en gång som jag kunde att gå ut själv utan att ständigt erbjudas sex av allehanda slag. Smickrande för en ovan men ganska tröttsamt i längden. Och i ärlighetens namn ser det inte riktigt OK ut när en vit man i 50-årsåldern "dagen efter" sitter och käkar frukost med en 15-årig tjej. Dessa kan inte prata med varandra. Hon kan inte engelska och han kan inte thailändska. Nä, jag får nog säga att det i sin mest extrema form är motbjudande, och det finns värre exempel har jag hört. Thailand är ju pedofilernas förlovade land. Är det så som jag beskrev det innan att man har pengar som en kung och allt går att köpa.Språkbarriärerna då? Jo, de finns och är stora. Uppe i norr talas nästan ingen engelska alls. I södern kan nästan alla lite knagglig engelska. Jag talade med en välutbildad herre om detta. Jag tyckte att det var konstigt att talade så dålig engelska trots att de tidigt börjar med den undervisningen i skolan. Hans teori om detta var att asiaterna av tradition fått lära sig att akta sig för den vita mannen. De får sedan barnsben höra att när de ser en falang (vit man/kvinna) skall de gå undan. Men självklart är det enorma skillnader mellan dessa språkgrupper. Det skulle vara svårt för oss att lära sig thailändska, japanska eller något av de asiatiska språken. Det ör också så att den mesta turismen finns just i Bangok och Phuket. Därför är de ju självklart tvungna att lära sig språket.
Min övergripande och sammanfatande reaktion är att Thailändaren i allmänhet är en mycket vänlig själ utåt men kanske inte visar vad han egentligen tycker och känner. När han sedan gör något för dig som falang är det svårt att veta om han gör det för egen vinning eller "för den goda sakens skull". Inställningen att aldrig tappa ansiktet finns och det är upp till var och en att tycka vad man vill om det. Själv tycker jag nog att det i mina ögon är en något omänsklig inställning.
I övrigt får jag väl avsluta som jag alltid gör.
Ännu en resa som lärt mig en hel del om den mänskliga rasen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar