Jan Guillou, är du helt bakom flötet?

En fruktansvärd händelse har skakat hela världen. Kapare har tvingat till sig kontrollen över flygplan för att sedan i en samordnad attack flyga in i två av världens största byggnader. Samtidigt sker en attack mot Pentagon av ungefär samma slag.

Jag och många med mig var chockade. Själv grät jag när jag fick reda på vad som hänt. Det är min uppriktiga sorg för alla dessa människor som mist sina anhöriga, alla barn som mist sina föräldrar. Ondskans ansikte har i all sin stinkande äckliga skepnad visat sig. Detta var inte ett terrordåd. Detta var långt mycket värre. Detta var helvetet självt.

Jag har beundrat en människa mycket innan. Jan Guillou. Jag har tyckt att han har vettiga åsikter, att han kan analysera skeenden. Men när jag idag i Expressen läser att han under de tre tysta minuterna för de drabbade gick ut från bokmässan i Göteborg som han befann sig på med motiveringen att: "Detta är ett hyckleri jag inte vill delta i" blir jag så förbannad att jag skulle vilja att slå mannen på käften. Hur lågt kan man sjunka. Jan Guillou. Jag säger detta till dig idag. Dessa tysta minuter har inget med varken politik eller vems skuld det hela är. Det är tusentals människor som bär en stor sorg idag och långt framöver. Om du inte kan förstå detta och tror dig stå över alla mänskliga värderingar är du inget annat än en stor j-a skit. Du hör dessa ord från en relativt bildad man som i allmänhet inte tar dessa ord i sin mun. Men jag tycker att om man inte kan skilja på politik och mänskligt lidande är man inget annat än en totalt känslokall j-a IDIOT.

Jag är uppriktigt förbannad. Jag hade stora tankar om dig. Du skriver strålande böcker som jag slukar. Men hur han du vara så in i h-e dum i huvudet. Detta handlar inte om politik, om vilket land som gjort vad mot vem. Det handlar om att tusentals människor idag bär på en sorg utan dess like. Hela världen är skakad. Och du Jan går ut och gör politik av detta?

Det är fäder, mödrar, barn, människor som du och jag, av kött och blod, med känslor. Och du gör så?!! Fy fan vad lågt.

To the people in USA that suffer a heavy loss

I don't have words to express what I feel for all the affected people and all children that now become without parents. I would like to express my deepest condolences to all the thousands people that I really deeply feel with today. This act of madness is without precedent and I am shocked over what some people can do.

Gothenburg 2001-09-11

Wojtek Wybraniec

Thailand 2001 - Avslutande reflektioner

Denna sida har hittills handlat mycket om vad vi har gjort konflikter och älskvärda stunder. Jag tänkte nu ta ett annat grepp på det hela och försöka att återge vad jag har för funderingar om Thailand och den Thailändska kulturen samt mentaliteten.

Vi har rest relativt mycket här. Resan började ju i Bangkok för att fortsätta norrut till Ubon Ratchathani som ligger vid gränsen till Lao för att sedan ta oss långt söderut till Phuket (ungefär lika långt som hela Sverige) och sedan till Bangok igen. Det man främst slås av är de stora skillnaderna i både hur människor är och så givetvis klimatet.

I Bangkok är det en enda sak som gäller. Pengar! Pengar och åter pengar. Människovärdet ligger i hur tjock din plånbok är och man blir behandlad därefter. I och för sig är detta ingen nyhet för mig. I alla storstäder som jag tidigare varit och bott i har samma metalitet rådigt. Money talks and bullshit walks. Men däri ligger ett dilemma, egentligen på flera olika plan. Om vi ställer oss följande fråga: hur värderar vi en människa? Jag antar att vi (i vart fall de flesta av oss) anser att kunskap och det som numera så populärt kallas för social kompetens är en slags värdemätare. Men om en doktorand i filosofi med en medelmåttig lön vid något universitet kommer till vilken storstad som helst blir han i allmänhet värdesatt inte efter sina kunskaper utan vad han har i fickan. En totalpuckad shejkson blir däremot behandlad som en kung. Vi i Sverige springer alla omkring med VISA-kort. Men i detta land (alltså Thailand) är det en viktig statussymbol. Ta t ex Diners eller American Express. Dessa kort finns i olika utföranden beroende på inkomst. När det gäller American Express finns det ju i ett antal utföranden. Det vanliga gröna därefter guld, silver och platinakortet. Men det sjuka ligger i att kapitalet är ju så beroende av kunskapen. D v s vår filosof eller vår utbildade börsmäklare. Nu skulle det vara lätt att halka in på en diskussion om vilket ekonomiskt system som skulle vara bäst för mänskligheten, planekonomi eller marknadsekonomi. Båda har ju sina för och nackdelar. Jag lämnar dock denna diskussion därhän. Men jag vill bara konstatera att det i många länder är kapitalet som styr på vilket plan kunskapen skall utvecklas. Samtidigt som kunskapen finns så dör tusentals människor i sjukdomar som egentligen är lättbehandlade. Men det är tyvärr så att kapitalet inte har några känslor. Det är mera lönsamt att några miljoner afrikaner eller asiater dör istället för att pumpa in pengar. Cyniskt? Nej, det är precis så det är.

Så här flyger de riktigt tunga grabbarna?

I Thailand precis som i Ryssland, Polen och andra länder finns människor som på kort tid (p g a systemskifte) på kort tid har blivit mycket rika på andras bekostnad. Ja så fungerar ju all marknadsekonomi, någon måste ju i slutänden betala. Dessa enskilda människor får då ofta något av ett storhetsvansinne. De åsidosätter alla gängse normer allmänt vedertagna över hela världen. T ex: man lägger inte upp fötterna på ett bord i en restaurang, eller fläker ut sig halvliggande i en soffa i en lobby med 5 - 6 flickor omkring sig. Tro mig. Jag har sett exempel på det här. Allt medan serverings - och övrig personal springer omkring och serverar och bugar och tackar. Sådant gör mig riktigt illamående. Jag säger detta idag. Om jag någon gång skulle bli riktigt riktigt rik (på pengar alltså) skulle jag aldrig tillåta mig själv att på ett mänskligt plan sjunka så lågt.


Jag har inte berört så mycket av den Thailändska mentaliteten hittills. De flesta är mycket vänliga och hövliga (om vi glömmer bort extremfallen ovan). Ledstjärnan är att man i förhållande till andra människor alltid skall göra gott. Tänk på Pook i Ubon Ratchathani som gav upp arbetet för att hjälpa Theresia med att hitta föräldrarna. Det var en beundransvärd man. Denna gästfrihet och engagemang har jag sällan stött på. Jag har talat med andra Thailändare och det är precis så det var här förut innan pengens makt bredde ut sig. Man hade inget men det man hade bjöd man på frikostigt på. Detta håller nu på att försvinna, precis som i Ryssland, Polen e t c.

Det finns en sak som jag definitivt inte tycker om i Thailändarnas tankesätt. Säkerligen finns det en historisk förklaring till det men jag tycker inte om det i alla fall. Man får i detta land aldrig "tappa ansiktet", d v s under inga omständigheter visa andra känslor än ett brett leende på läpparna och vänlighet. Det låter ju i och för sig bra, eller hur? Men när Theresia hade sin värsta känslostorm efter mötet med mostern och inte kunde hålla igen tårarna, sågs det som något fult och skamligt. Likadant ar det med hennes pappa som gick undan från sällskapet när det blev för mycket känslor. OK. Vi är likadana i Sverige. Man visar inte dessa känslor offentligt men om man gör det blir reaktionen medlidande och en önskan till tröst, medan man här i Thailand ses som en svag människa utan kontroll. Vi mötte ett antal bankirer (Pooks arbetskamrater) efter det första mötet med mostern och Theresia tvingades att le trots att tårarna inte ville sluta att rinna. Jag tyckte uppriktigt synd om henne då. Pook å sin sida var också tvungen att hålla ansiktet uppe och stanna med oss vid den lila sociala tillställningen för att visa upp vad han åstadkommit. Dt hela var en riktig pers. Han hade sin högsta boss där. Theresia var helt röd och tårögd i ögonen och hade därför solglasögon på sig när hon hälsade på bossen. Men att inte se någon i ögonen när man hälsar är den största förolämpningen man kan göra. Hon var alltså tvungen att ta av de och le medan tårarna sprutade. Fy fan.

En annan sak man inte kan undvika att ta upp när man talar om Thailand är sex. Sexet som en handelsvara. I Thailand verkar det inte finnas några som helst moraliska spärrar utan det säljs som vilken handelsvara som helst. Det handlar om mycket unga och vackra flickor och konkurrensen är stenhård. Jag vill inte lägga några egna moraliska aspekter på företeelsen. Men jag minns alla gånger som jag och Theresia har gått omkring på gatorna i Bangkok och det besvärade inte inkastarna det minsta att hon var med. Attityden var snarare den att "kom och titta på lite vackra flickor du med". Det var en sida av det hela den andra är att det inte fanns en gång som jag kunde att gå ut själv utan att ständigt erbjudas sex av allehanda slag. Smickrande för en ovan men ganska tröttsamt i längden. Och i ärlighetens namn ser det inte riktigt OK ut när en vit man i 50-årsåldern "dagen efter" sitter och käkar frukost med en 15-årig tjej. Dessa kan inte prata med varandra. Hon kan inte engelska och han kan inte thailändska. Nä, jag får nog säga att det i sin mest extrema form är motbjudande, och det finns värre exempel har jag hört. Thailand är ju pedofilernas förlovade land. Är det så som jag beskrev det innan att man har pengar som en kung och allt går att köpa.

Språkbarriärerna då? Jo, de finns och är stora. Uppe i norr talas nästan ingen engelska alls. I södern kan nästan alla lite knagglig engelska. Jag talade med en välutbildad herre om detta. Jag tyckte att det var konstigt att talade så dålig engelska trots att de tidigt börjar med den undervisningen i skolan. Hans teori om detta var att asiaterna av tradition fått lära sig att akta sig för den vita mannen. De får sedan barnsben höra att när de ser en falang (vit man/kvinna) skall de gå undan. Men självklart är det enorma skillnader mellan dessa språkgrupper. Det skulle vara svårt för oss att lära sig thailändska, japanska eller något av de asiatiska språken. Det ör också så att den mesta turismen finns just i Bangok och Phuket. Därför är de ju självklart tvungna att lära sig språket.

Min övergripande och sammanfatande reaktion är att Thailändaren i allmänhet är en mycket vänlig själ utåt men kanske inte visar vad han egentligen tycker och känner. När han sedan gör något för dig som falang är det svårt att veta om han gör det för egen vinning eller "för den goda sakens skull". Inställningen att aldrig tappa ansiktet finns och det är upp till var och en att tycka vad man vill om det. Själv tycker jag nog att det i mina ögon är en något omänsklig inställning.

I övrigt får jag väl avsluta som jag alltid gör.

Ännu en resa som lärt mig en hel del om den mänskliga rasen.

Thailand 2001 - Dag 29

Bangkok fredag den 7 september

Jag ar idag tacksam att man har riktiga vanner som staller upp i situationer som man kan raka ut for. Att sta utan pengar pa andra sida jordklotet ar inte roligt. Tack tack tack allihopa


Vi har dock klarat dagen ganska bra idag. Eftersom utcheckningstiden ar kl 12 pa dagen och vart paln inte lyfter foran 12 pa natten har det varit ett dilemma om, vad vi skulle gora idag. Man kan sa att saga inte bara planlost driva omkring i 36 graders varme. Men det loste sig det med (problem ar till for att losas). Vi checkade ut lamnade in bagaget pa forvaring och tillbringade dagen vid hotellets pool dar vi sedan ocksa tog en dusch. Just nu har vi tre timmar pa oss att hitta pa nagot och sen bar det av mot flygplatsen.

Jag haller pa och skriver pa en langre overgripande reflektion over denna resa Thailandarnas mentalitet och detta fran vart synsatt ganska annorlunda satt att se pa livet. Men till dess ha det bra.

An en gang. Tack alla som hjalpte till att klara oss ur denna situation. Jag lovar. Det kommer igen!

Thailand 2001 - Dag 28

Bangkok torsdag den 6 september

Nu borjar att stamningarna att ga upp och ner igen. Jag har blivit lurad pa pengar. Ett vaxlingskontor har trippeldebiterat mitt konto nar jag tog ut 5000 kr. Jag ligger mer eller mindre back pa kontot. Inte kul nar man ar pa andra sidan jorden. Men mat har vi och hotellet ar betalt och allt det andra far man losa nar man kommer hem.

Det blir inga presenter. Planen var att vi skulle ta det nar vi var tillbaka har i Bankgkok de sista dagarna.

Theresia ar nu som sagt lite up and down igen. Det tar hart pa henne detta med sjukdomen (den borjar nu att ge med sig) och allt som hela tiden hander. Jag har ett tjohej att forsoka losa alla problem. Igar var det fragan om att hon kande sig dum for att jag hade pengar men inte hon, idag ar laget att ingen av oss har en spann att tillga just nu. Det var en gudagava att hennes mamma satte in 500 kronor igar.

Ja ja, sa ar det pa alla resor. Man kan linte forutse allt.

Trots allt ar ju huvudsyftet med resan uppfyllt. Hon har hittat sina rotter, traffat sin far och fatt kontakt med den biologiska modern. Vad mer kan man begara. Vad sedan framtiden kommer att ha for verkan av dessa handelser aterstar att se.

Nu ar vi snart hemma alla fall (om inte det hander nagot mera)

Ha det gott alla dar hemma

Thailand 2001 - Dag 27

Bangkok onsdag den 5 september

Dagens anteckning ar gjord av min karesta Theresia. Jag ar glad idag att hon verkligen har piggnat till litegrann efetr de hemska sakerna som hon har varit ut for. Vi hade igar varit tvungna att tillkalla en lakare till hotellelt mitt I natten. Utslagen hade forvarrats. Hon fick kortisonsprutor. Antihistaminsprutor och ite av varje. Det blev svindyrt, si sa dar en mandaslon for en Thailandare. Men vad f-n. nu borjar det att bli battre. Har kommer hennes reflektion:

Morgonen borjade med att wojjen och jag at frukost , Han hade lavat att lamna ett brev till advokaten som vi pratade med igar, samtidigt skulle han bada och plocka ihop allt som var kvar av packningen. En enda rora och nar vi skulle aka ville de ha pengar for en plastbit 500 baht. Vi var bada trotta nar vi kom till flyget. Som ni vet gar jag pa medicin sa man ar lite snurrig, men wojjen har gort allt vad han kan for att jag skall ma bra, sag inte detta men jag alskar honom . Vi ar nu som sagt I Bangkok och skall gora det roligaste av de sista dagarna. Det har gatt en hel manad. Herre…. Tiden gar snabbt.

Kram alla.

Ps Det kliar som bara den det som jag blev biten av. Apornas planet is back antar jag.

Jag hoppas att alla dar hema mar bra. Denna resa borjar att lida mot slutet och mycket har hant. Tiden har gatt otroligt snabbt. Det ar alltsa bara imorgon och sedan ar det dags att aka hem.

Men nu skall vi ha skoj

Thailand 2001 - Dag 26

Phuket tisdag den 4 september

Fy fan vad dum jag känner mig idag. Nog för att det har varit en känslostorm utan dess like men det finns en annan förklaring

Hon har blivit biten av en apa vid en sådan här tillställning när vi skulle rida elefanter. Som en annan attraktion fanns en apa tränad att hoppa upp i palmer och hämta kokosnotter åt turister. Det var bara det att apfanskapet hoppade upp i ansiktet på henne och rev henne kring ena ögat samt bet henne i hårbotten. Det medan de andra skrattade och trodde att det ingick i schowen. Idag väckte hon mig kl 6 på morgonen, hela hennes kropp var full med fula vitröda stora svullnader. Vi åkte in till sjukhuset och läkarna har idag konstaterat möjlig rabies. Det innebä flera smärtsamma sprutor i flera olika omgångar enligt ett schema. STACKARE!

Just nu ligger hon sjuk på hotellet, väldigt trött efter alla dessa sprutor och mediciner. Men det ar alltsa INGEN FARA och hon kommer att klara sig.

Kl. 2030.

Theresia repade sig ganska snabt efter alla kraftiga mediciner hon fick. I ovrigt forflot hela dagen (for min del) med att forsoka att fa ratsida pa detta med forsakringar och vems ansvar det hela var att hon blev biten. Enligt mitt satt att se pa saken ar det ju sjalvklart researrangorens. Men dessa vill bra betala for medicin och resor till sjukhus. Enligt all jurispraxis ar det ju inte det som ar den stora grejen utan det ar ju ansvaret som foretaget har for kundens sakerhet. Man skall ju inte ha aggresiva djur om man vet att dessa kan komma att traffa en massa manniskor.

Foljaktligen kravde vi en mindre summa for sveda och vark och nar vi efter ett antal timmars forhandlingar, bade med forsakringsbolag och underhuggare till agaren for foretaget, inte kunde komma till en losning kopplade jag in advokat. Nu kommer det nog att ta hus i helvete. Dessutom har jag kontaktat alla svenska resebyraer och berattat om det hela. Tidningen kommer skriva om handelsen for det fall att de inte betalar och da kommer de definitivt att ga omkull. Inga fler resenarer dar. Jag sa det vid forhandlingarna och kan inte riktigt forsta hur de resonerar. Jag menar: Vem vill aka pa atraktioner dar djuren bits och till pa raga pa allt ar rabiessmittade, och hur dumma ar inte de nar de vet att jag kan koppla in advokat och anda vagrar att vara tillmotesgaende.

Men imorgon ger vi oss av till Bangkok igen. Tva dagar till sen ar vi hemma igen.

Jag bavar for den trista gra vardagen

Thailand 2001 - Dag 25

Phuket mandag den 3 september

Elak, elak, elak. Det ar vad hon har varit hela dagen

I morse ringde telefonen. Theresia pastod att jag hade tagit hennes pengar. Det hade jag naturligtvis inte. Ett antal sakerhetsvakter antecknade exakt vad jag tog ur safen. Darefter forsokte hon att avbestalla bilen som vi bestallt for att fa hyrespengarna tillbaka. Det gick inte. Bilen var hyrd i mitt namn och alla pa hotellet vet hur labil hon ar just nu.

Jag flyttade hursomhelst tillbaka till vart rum och vi gjorde en liten tripp runt trakterna. Underbara vyer. Men tyvarr hann vi inte med sa mycket. Nar vi stack kl 14 hade namligen Theresia hallt i sig avsevarda mangder alkohol. Hon blev sedan trott och vi akte tillbaka.

Det gor ont detta. Hon har inte sagt ett vanligt ord till mig idag. Jag vill intre ens saga vad jag blivit kallad och anklad for.

Jag har rent samvete och ar faktiskt stolt over mig sjalv. Har kan man inte ga utanfor dorren som ensam vasterlanning innan man far det ena efter andra erbjudandet. Jag har naturligtvis tackat nej. Jag alskar ju denna tjej. Men kanske ar jag en riktig idiot som Theresia sager

Thailand 2001 - Dag 24

Phuket söndag den 2 september

Vet ej var jag skal börja dagens anteckning. Jag vill inte vara allt för utelämnande. Det är ju aldrig ens fel att två träter men idag har jag svårt att se vad min del i det hela skulle vara.

Jag kan börja med att säga att det för min del inte blev någon elefantridning. Men det hela tar egentligen sin början for tva dagar sedan ( och nu skall jag vara snäll och inte utelämna några detaljer)

Något hände i Theresias psyke och rätt vad det var fick jag att ta emot en masa obefogat skäll och ofog. Sedan vände hon och var hur gullig som hälst f&oml;r att sedan vända igen och tvärvända och vara hur elak som helst.

Igår var det på detta vis hela dagen. Men till slut lugnade allt ner sig och vi gick ut och hade verkligen roligt. Riktigt riktigt humör på topp. Vi mötte en massa mä:nniskor och bjöd till höger och vä:nster. Eftersom pengarna tog slut knallade jag iväg till hotellet för att hämta mer (man aktar sig fö:r att betala med VISA-t här. När jag kom tillbaka var det den "andra" Theresia. Ungefä:r som Dr Jekyl and Mr Hyde. Jag ville inte bråka (jag menar verkligen det) så jag gick tillbaka till hotellet och satte mig vid datorn för att slösurfa.

Hon kom tillbaka efter några timmar, tog nycklarna som låg vid databordet, låste in sig pa hotellrummet och vä:grade sedan att släppa in mig en lång stund.

Idag bad hon om ursäkt och "kom inte ihåg något". Men kl 13 var hon full som en spruta och började att kalla mig fö:r saker. Jag höll mig undan men 14.30 skulle vi alltså på elefantridning och d i v andra aktiviteter. Hon bara fortsatte att förolämpa mig så jag lämnade sällskapet. Hoppade helt sonika av bussen till aktiviteterna.

Jag ar grymt besviken. Jag har INTE gjort något. Mina funderingar går i banor som att det måste vara en efterreaktion efter detta i Ubon Ratchathani och hennes pappa. Är det så att ilskan över att blivit lämnad går ut över mig ? Hon berättade om en dröm. Detaljerna utelämnade här men innebörden var den att jag svek och lämnade henne.

Men hur många gånger om dagen får inte jag erbjudanden här av vackra tjejer? Varför skulle jag? Jag tycker synd om henne. Hon mår nog inte så bra nu. Men jag orkar och kan inte bära allt hennes lass. Jag försoker verkligen, men ibland blir det för mycket.

Jag känner mig så orättvist behandlad, vill henne allt gott men får bara skit tillbaka.

Imorgon har vi som sagt hyrt en jeep. Jag hoppas att det inte blir samma visa då.

Hon slangde ut mig sedan hon kommit tillbaka fran turen. Forsokte att slanga i hela min ryggsack i poolen. En del hamnade i poolen en del utanfor. Sedan laste hon in sig pa rummet med diverse sakerhetsanordningar. Utlosande faktorn var att jag med ironi i rosten fragade om hon haft det roligt pa elefantridningen

Personal forsokte att fa henne att oppna eftersom jag hade alla mina pengar, VISA o diverse i safen. Hon vagrade och skrek ett antal okvadesord. Till slut tillkallades lassmed som oppnade dorren sa att jag under overinseende av sakerhetspersonal kunde ta mina saker. Sedan checkade jag in pa ett annat rum

Jag kan forsta vad hon gar igenom med allt detta med fadern och modern, ja, forsta kan jag inte men forsoka i alla fall. Men detta var att ga lite val langt. Mycket for langt.

Thailand 2001 - Dag 23

Phuket lordag dag den 1 september

Tyvarr har denna dags anteckning forsvunnit i det bla men finns uppbackad. Den kommer alltsa igen

Wojtek 2001-09-04