Facebook är ett lustigt fenomen. Jag ska villigt erkänna att jag inte är särskilt flitig användare av Facebook men visst känns Facebook som den där återföreningsklassfesten 30 år senare där man efteråt inser, OK, det var därför som man inte längre håller kontakten med dessa människor, det var därför den sk vänskapen rann ut i sanden. Visst finns det skäl!
Med några undantag ska sägas. Tjejen här t ex, jag var 22 och hon 16, hon dotter till en av musikerna i Symfonikerna, varpå fadern (apropå förra inlägget) hade bestämda åsikter om lämpligheten i detta förhållande och då i synnerhet eftersom jag knappast var urtypen för en helyllekille. Skoj var det, särskilt under en turné i Italien där bilden på mig är tagen. Men jag var för vild, ville redan då smaka och ta för mig av livet. Några längre förhållanden var det knappast tal om då. Nåja, hon dök upp på Facebook liksom en hel del andra X och en hel del andra också.Ingen nämnd och ingen glömd men vad sägs om killen som sätter ut en bild på sitt kontrakt med en flermiljonslön? På något sätt förstår man då att kontakten vid någon punkt tidigare upphörde. För handen på hjärtat. Visst finns det en anledning, visst finns det alltid skäl till varför man inte håller kontakten
4 kommentarer:
Det är oftast slöhet eller/och avsaknad av den nytta man har av vederbörande, eller hur?
vad är detta? vakna
Av vilken anledning höll inte vi kontakten då? Knappast farsan eller?
Av den anledningen att jag bara var ute efter nytt o nytt o nytt o nytt. Fast jag har mina minnen med dig, nice nice, i alla avseenden, för jag antar att det är DU som skriver
PS. Ja din pappa var en minst sagt besvärande omständighet
Skicka en kommentar