Att skriva om sitt liv

Min flickvän/vän/kompis/X Helen (kärt barn har många namn) erkände till slut i ett svagt ögonblick igår vad jag hela tiden sagt. Hon är precis som jag fortfarande kär i sina X. Men likt förbaskat blir det ett himla liv så fort jag skriver något om de andra tjejerna i min blog. Jag förväntas att bara skriva om sådant som passar henne! Hennes motivering är: ”jag har lämnat dem bakom mig.” Hur kan hon ha lämnat dem bakom sig om hon fortfarande är kär? Man kan aldrig glömma en passion. Hon har haft två, jag bara en.

Helt klart är ju att det är svårt att skriva om sitt eget liv utan att nämna andra människor. Man hamnar därmed i ett antal dilemman, ett av de största är hur mycket skall man censurera sig själv och hur mycket får man utelämna andra. Jag börjar väl inse att det inte är fullt så lätt detta. En gång i tiden hade jag lagt ut en ca 100 A4 sidor lång text som jag kallade ”I kärlekens kölvatten”. Det handlade om mina bryderier när förhållandet med min dotters mor upphörde och jag var knäckt i 3 år innan jag träffade Theresia. Texten var skriven innan jag började med datorer och Internet. När jag sedan lade ut den på nätet blev det ett fasligt liv och jag fick mina fiskar varma ett antal gånger. Till slut valde jag att ta bort den, av hänsyn till min dotter som jag inte ville skulle läsa ofördelaktiga saker om sin mor. Idag funderar jag på att lägga ut den igen om än i en censurerad version. Trots allt var det ju mestadels mig själv som jag utelämnade.

Annars, tja jag springer fortfarande omkring och sorterar sopsäckar. Idag skall det dock bli färdigt och om inte Helen är allt för arg över uppdateringen skall vi ut och käka lite middag