Jag älskar hundar. En gång för länge länge sedan hade vi en hund själva. En stor kungspudel. Jag vet att det är många som rynkar på näsan åt pudlar. Men den pudeln var annorlunda. Hon hette Jenny och ville nog inte vara en pudel själv. Så hon bet t ex av sig öronen, för de var väl i vägen, och det värsta hon visste var att trimmas. Men det var en underbar och snäll hund.
Men det är just detta med snällheten hos hundar. På vägen hem till mig passerar jag en liten skog och en stor gräsbevuxen glänta. Alltså är detta lika med hundar med dess inte allt för sällan tvivelaktiga ägare. Hundarna springer lösa och det är inte en gång som hunden gläfsande slänger sig emot mig eller min dotter. Saken görs inte bättre av att det nuförtiden finns en uppsjö av allehanda s k kamphundar som ju som bekant är framavlade just för att vara aggressiva.
Utan några som helst intentioner på att vara saklig och objektiv måste jag säga att jag bara har lust att knäcka nacken på varje sådan hund. För att ta sig en titt på deras puckade ägare kan man ju ställa sig den stilla frågan: vad är det som får människor att överhuvudtaget skaffa en sådan hund om inte att de skall ha respekt som de annars inte kan uppnå? Att få andra att känna sig rädda! Att riskera oskyldiga människors hälsa!
Som sagt. Jag har bara lust att bunta ihop jyckarna och stoppa ner de i halsen på ägarna. Idioter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar