Nojja

GOOGLE AUTOMATIC TRANSLATION TO ENGLISH

På en blogg nära dig läste jag idag följande. Mamman ifråga är en komplexfylld kvinna. Hon vill alltid vara perfekt och har alltid rätt och även om hon inte har rätt är det av största vikt att hon får sista ordet. Mestadels handlar dock komplexen om att hon i hennes tycke har en manig röst och ett manligt utseende och hon är fullständigt allergisk mot muntra kommentarer i detta avseende och i synnerhet detta med rösten.


Det är ju allmänt känt att barnen blir som föräldrarna, på gott och ont ärver de det vi gör och säger och i viss mån eventuell hjärnkapacitet. Det sociala arvet är synnerligen viktigt när det gäller hur man utvecklas. Detta nedan är ett skolexempel i grundläggande psykologi. Så här skriver mamman på sin blogg idag.

När min dotter var en månad ungefär, satt min mormor och höll henne.
Dottern skrek och min mormor sa:
"Hon har sin mammas röst!"
Min fd. man blev alldeles förförad.
"Det har hon inte alls. Den är mycket ljusare."
Jag hoppades att exmaken hade rätt.

Men igår säger dottern:
"Jag kan inte sjunga, för jag har en sån killig röst. Det sa en kille på skolan."
Jag blir så himla ledsen för hennes skull. Redan vid 9 års ålder får hon bekräftat att hon aldrig kan bli den perfekta kvinnan. Är man inte liten och späd med ljuvligt klingande stämma, så kan man aldrig bli det. Jag vet!

Första kommentaren från den näraliggande bloggens granne lät inte vänta på sig. Tilläggas bör att grannen inte direkt representerar idealet av miss universum och egentligen är det ju sig själv som hon pratar om i kommentaren

Ronja blev varse detsamma redan då hon var 6 år och det var en vuxen som uppmärksammade henne på hennes tillkortakommanden. Jag förstår precis vad du menar och det är FÖR JÄVLIGT!!!
Människor är dock grymma så det är kanske lika bra att vänja sig fortast kvickt? Men... Ja, jag vet inte vad jag ska göra mer än att beklaga... Blir så oerhört besviken bara!
Man ska vara väldigt varsam med vad man kläcker ur sig till andra. Egentligen är det där med att "väga sina ord på guldvåg" en bra regel, om än lite jobbig. Det här kommer följa din dotter för alltid och det kanske inte ens var illa menat egentligen…

Båda två sitter alltså och befäster något som inte ens tillnärmelsevis ligger sanningen nära. Den första mamman befäster redan i de första raderna att hon skäms över sin röst, att det var det hemskaste hon kunde tänka sig att hennes dotter skulle ärva, och det är inte konstigt att dottern tycker så som sin mamma. När jag var mera närvarande i dessa trakter och kring dessa människor var detta med rösten och utseendet ett samtalsämne som förekom nästan dagligen, i synnerhet rösten. Grannen spinner vidare och det är inget annat än sig själv hon pratar om och tycker synd om sig själv

Jag är glad att min dotter slipper sådana nojjor. Jag är så nöjd med mig själv. Det är min dotter också. På gränsen till övermodig och kaxig som få. Ifrågasättande och tänkande. Jag fattar bara inte var hon har fått sin spindelnojja ifrån. Jag vill minnas en hysterisk mamma.

Ja ja, kan jag få annat än ett perfekt barn när jag är så perfekt själv?

Så i all min perfektion har även jag en nojja, Jag undrar vilken stil som jag representerar för jag vill ju inte se ut som några av exemplen här nedan. Oj oj oj