torsdag, januari 18, 2001

Pedofiler, Internet, barn och ofödda barn

Det är märkliga saker som händer i Sverige nu. Till de riktiga klavertrampen hör väl kanske drottning Silvias. Drottningen har nämligen hemliga kontakter med flera politiker (det är förbjudet för kungahuset att beblanda sig med politik) för att ändra lagen så att det blir möjligt att "spärra" Internet. Efter den senaste pedofilhärvan anser vår drottning att Internet bör kunna censureras eftersom vi skall värna om barnen.

Men det lyser igenom att vår drottning knappast har några större kunskaper om detta med Internet. Hon efterlyser ett filter som skall spärra vissa delar av Internet. "I USA finns tekniska möjligheter att spärra vissa delar av Internet" säger hon men sådana filter finns ju redan inbyggda i de olika browsrarna. Det är bara att gå in på "Internetalternativ / Klassificeringar" och sedan bocka för det som man inte vill skall visas. Vidare är det väl snarast så att det borde vara upp till barnens föräldrar att bestämma vad deras barn får titta på eller ej och inte statens uppgift. Det borde istället vara så att staten värnade om yttrandefriheten speciellt med tanke på att det i Sverige råder extrem maktkoncentration. "Även i demokratier är yttrandefriheten ständigt hotad. Att kungahuset tillsynes jobbar aktivt för att inskränka yttrandefriheten är historiskt sett ingen nyhet. Men synnerligen allvarligt ändå" (Expressen 2000-01-18).

Givetvis är det vidrigt att barnpornografi överhuvudtaget existerar men man skall hålla i minnet att det är frågan om mycket sjuka människor med grava störningar i sitt känsloliv. Dessa kommer inte att bli färre för att man stänger av delar av Internet. Sedan får man ju också ställa sig frågan om vad alternativen är. Är det inte bättre att de får "avreagera" sig på en dataskärm istället för att kanske ge sig på ytterligare barn. Nej, kanske inte, eftersom man då låter kränkningen av barnet fortsätta genom att bilderna används. Personligen tror jag dessvärre att det bara finns ett botemedel för dessa människor och det är kemisk kastrering. Visserligen ett väldigt ingrepp i den personliga integriteten men kanske den bästa lösningen för alla inblandade parter.

Fallet Kimberly fick ett snörpligt slut, i vart fall för alla arga rödstrumpor. Mamman som tidigare så ihärdigt hävdat att pappan är ett monster och att Kimberly aldrig kan få det bra hos sin pappa gör nu helt om och pappan får ensam vårdnad om Kimberly. Anledningen är att han betalar mammans resor för att hälsa på Kimberly i Sydafrika.

Vad är det man brukar säga? Money talks and bullshit walks. Men det kan ju faktiskt hända att pappan numera är helt förändrad. Nåja, Det är väl skönt för Kimberly att det är lite ordning på torpet nu och att föräldrarna tar sitt gemensamma ansvar för barnen och kan börja att koncentrera sig på vad som är bäst för barnen. Hade förresten inte rödstrumporna, Mats Klockljung, skådespelare Wollter & Co, samlat in ansenliga mängder pengar för att processa? Undrar vad som händer med de pengarna nu? Undrar vad de tycker? Hmmm…

I Sverige har en nygammal debatt tagit fart, nämligen huruvida det är rätt att tillåta aborter till samma tidpunkt som det är möjligt att rädda barnet till liv. Med anledning härav får jag här publicera en kort uppsats som jag skrev 1997.

måndag, januari 08, 2001

Jag hade en gång en buss

För nästan åtta år sedan köpte jag och min dåvarande flickvän en buss. En stor 12-meters buss. Vi hade en frihetsdröm och bussen skulle förverkliga denna. Nu skulle vi bygga om den till en rullande bostad/musikstudio och ge oss ut i vida världen.

Vi satte igång med stor frenesi och engagemang att bygga och pumpade in alla våra pengar in i projektet. Att bygga om en 12-meters buss är dock mycket tidskrävande, dyrt och s a s, "inget som man gör i en handvändning". För att om möjligt kunna få lite bidrag till projektet bildade vi en kulturförening som flickvännen blev ordförande för.

Men solskenshistorien mellan oss tog slut och ersattes av vilda vårdnadstvister. Bussen blev stående något år hos en bonde som inte fick betalt för markhyran av kulturföreningen. Situationen var något märklig för vid detta laget var jag ägare till bussen men föreningen med flickvännen i spetsen arrenderade marken.

För inte så länge sedan ringer en kompis till mig och säger att:
- Du vet att du inte har någon buss längre?
- Vad menar du?
- Ja, du har en stor j-a skateboard
- Va?
- Ja, bonden har sågat ner hela bussen, det är bara förarhytten kvar. Bottenplattan och hjulen är kvar i stort sett.

Där gick denna frihetsdröm i graven och en viss bonde får så småningom infinna sig på förhör för skadegörelse och egenmäktigt förfarande.

PS. Nästa gång jag ser en felparkerad bil skall jag såga ner den och sälja plåten.