fredag, september 27, 2002

Makt

Makt att styra över andra människor är kanske den största av dem alla. Våra politiker besitter denna makt att styra över människors förutsättningar för ett liv. De som har denna makt vill sällan, eller rättare sagt aldrig släppa den. Det finns dock alltid de som vill gripa makten. Är det nu för landets bästa som dessa figurer i Sverige just nu vill gripa makten eller är makten ett självändamål?

Vill man svara kategoriskt och sett ur Machiaviellistiska förutsättningar är det det sistnämnda då Miljöpartisterna nu skriker sig hesa att det inte räcker med att sitta i samma sandlåda som sossarna och att de minsann skall ta ifrån sossarna spadarna och hinkarna också, men enligt mitt förmenande, så går ju sanden att ta upp med händerna också, och slotten behöver inte nödvändigtvis formas av hinkarna, om ni förstår… och vad är det då det handlar om inte maktbegäret, ”- vi vill också ha”!

Säga vad man vill om Göran Persson, hans personlighet, hans politik. Kalla fakta säger oss att han är den som lyckades att vända ett katastrofalt läge i Sverige. Han är den som fick svenska folket att förstå och acceptera ett antal impopulära beslut. Jag kan förstå att han inte vill att en massa (ursäkta uttrycket) fjantar och kappvändare kommer och rör till i ”hans” sandlåda.

Det senaste miljöpartistiska utspelet heter trängselavgift. Bilister skall betala pengar om det blir för trångt på vägarna i rusningstrafik. I stället för att bygga bort trängseln eller tillhandahålla andra bra framkomlighetsmöjligheter anser miljöpartisterna att man skall betala en straffavgift för att politiker inte kan lösa ett växande problem.

Skall man verkligen tillhandahålla spadar och hinkar till dessa? Enligt mitt förmenande är det nog inte så lämpligt då de lika gärna kan tänkas använda de till att dänga i huvudet på en. Det är nog bäst att makten stannar kvar hos dem som visat att de kan förvalta den någotsånär sansat.



PS. Jag är själv inte socialdemokrat! (inte miljöpartist heller)

söndag, september 15, 2002

Barns rätt till föräldrar

Idag har jag läst en underbar artikel författad av språkkonstnären Jonas Gardell. Underbar därför att han verkligen kan konsten att tala till människors känslor. Artikeln handlar om de homosexuellas rätt till adoption av barn, något som Alf Svensson har för avsikt att riva upp om han kommer till makten. Jonas lyckas i sin argumentation att få Alf att framstå som en förstaklassens hycklare.

I korthet menar Jonas Gardell att Alf Svensson syn på kristendom är "hans egen" och inskränkt till att vara blå medelsklass och inte som Jesus själv förespråkade. Vidare är Kristdemokraternas främsta avsikt att mobba och förfölja de homosexuella varvid Alf Svensson vigt sitt liv åt detta. Barnen tar över sina föräldrars (läs Kristdemokraternas) vedervärdiga åsikter och blir mobbare.

”Vi hoppas att vi ska vara kärleksfulla och ansvarstagande föräldrar till detta lilla mirakel” skriver Jonas vidare och jag betvivlar inte en sekund att han kommer vara det. Men det är en viktig poäng som Jonas missar. Det hela handlar om barnens rätt till föräldrar och inte tvärt om. Det är alltså inte föräldrarnas rätt till barn eller de homosexuellas rätt till barn. Barn har rätt till en kärleksfull uppväxt tillsammans med en mamma och en pappa. Det är det naturliga och ofrånkomliga faktum att barn inte blir till på något annat sätt. Varje barn har en mamma och en pappa således även Jonas Gardells barn.

Jag anser att vi i detta land inte är mogna för dessa konstellationer som nyligen legitimerats i Sverige och som Jonas och Mark står för. Inte för att jag på något sätt har något emot homosexuella men för att jag befarar att barnen kommer att fara illa. Inte p g a brist på kärlek utan omgivningens inskränkta syn på homosexualitet. Vi är inte redo för detta än! Eller för att citera min Thailändska och adopterade flickvän: Det räcker väl med att man är adopterad. Det är mycket som man får utstå bara av den anledningen.



LÄNKAR

En tidigare artikel på KOLUMNEN i ämnet: Ett dubbelt utanförskap

lördag, september 14, 2002

Kemisk kastrering

Ett av de mer kontroversiella förslagen i detta val står Kristdemokraterna för. Ett parti som rakryggat står för sunda och ej degenererade åsikter med utgångspunkt från individen och den kristna tron. Men detta med kemisk kastrering av pedofiler får mig att ställa mig ett par frågor för utan tvekan är det ett långtgående ingrepp i den personliga integriteten.

Tyvärr hjälper det oftast inte att på vanligt vis ”behandla” dessa sjuka människor. De återkommer ständigt till brott. Om inte flumpsykologin av typen ”har-din-pappa-varit-stygg-mot-dig-när-du-var-liten” hjälper och kemin bevisligen avhåller pedofiler och våldtäktsmän från brott kanske det kan vara en idé att pröva metoden. Jag menar att människor känner att om brott av den typen drabbade ens egen familj hade nog många t o m kunnat tänka sig att ta lagen i egna händer, vilket ju är mycket olyckligt, men få brott väcker sådan avsky som pedofilibrotten och det är dags att samhället ställer sig på brottsoffrens sida.

Klart är alltså att farmakologisk behandling (kastrering) är det enda riktigt effektiva sättet att förhindra återfall. Man skall också komma ihåg att dessa människor oftast själva är medvetna om att det de gör är fel och ofta mycket olyckliga av sitt beteende.

Jag tror nog att en möjlighet till kemisk kastrering kan vara en bra idé om den bygger på frivillighet kanske i kombination med strafflindring. Att tvinga brottslingar till ett sådant ingrepp för tankarna närmast till nazitiderna.

torsdag, september 12, 2002

Bunta ihop alla kamphundar och stoppa ner de i halsen på ägarna


Jag älskar hundar. En gång för länge länge sedan hade vi en hund själva. En stor kungspudel. Jag vet att det är många som rynkar på näsan åt pudlar. Men den pudeln var annorlunda. Hon hette Jenny och ville nog inte vara en pudel själv. Så hon bet t ex av sig öronen, för de var väl i vägen, och det värsta hon visste var att trimmas. Men det var en underbar och snäll hund.

Men det är just detta med snällheten hos hundar. På vägen hem till mig passerar jag en liten skog och en stor gräsbevuxen glänta. Alltså är detta lika med hundar med dess inte allt för sällan tvivelaktiga ägare. Hundarna springer lösa och det är inte en gång som hunden gläfsande slänger sig emot mig eller min dotter. Saken görs inte bättre av att det nuförtiden finns en uppsjö av allehanda s k kamphundar som ju som bekant är framavlade just för att vara aggressiva.

Utan några som helst intentioner på att vara saklig och objektiv måste jag säga att jag bara har lust att knäcka nacken på varje sådan hund. För att ta sig en titt på deras puckade ägare kan man ju ställa sig den stilla frågan: vad är det som får människor att överhuvudtaget skaffa en sådan hund om inte att de skall ha respekt som de annars inte kan uppnå? Att få andra att känna sig rädda! Att riskera oskyldiga människors hälsa!

Som sagt. Jag har bara lust att bunta ihop jyckarna och stoppa ner de i halsen på ägarna. Idioter!

tisdag, september 03, 2002

Bostadsmarknaden är sjuk

Jag har en kompis som tillsammans med sitt barn sedan 4 år har bott i en central andrahandslägenhet i Göteborg. Kontraktet var godkänt av hyresvärden och efter två år trodde han att han ”satt lugnt” i sin lägenhet. Efter två år uppnår man nämligen s.k. besittningsrätt vilket i stort sett innebär att man inte kan bli av med sin lägenhet utan att man erbjuds någon annan. Det var vad han trodde.

Men verkligheten såg annorlunda ut. Killen som han hyrde hade bott utomlands sedan 6 år tillbaka och hade själv aldrig bott i lägenheten. Han hyrde nämligen ut sin lägenhet i andra hand så fort han fick kontraktet. Någon gång då och då kom han och hälsade på i Sverige och besökte då min vän tillsammans med sin utländska flickvän. Vid något tillfälle var jag med och tro mig han gjorde inget sken av att ens ha en tanke på att komma tillbaka.

En vacker dag damp det ner ett kuvert från hyresvärden som plötsligt inte längre hade lust att låta honom hyra ut i andra hand. De godkände alltså inte att förstahandshyresgästen (killen som bodde utomlands) skulle hyra ut sin lägenhet längre. Men kompisen tog det lugnt. Han hade ju besittningsrätt och killen som bodde utomlands var ju tvungen att skaffa en likvärdig lägenhet eller låta honom bo kvar tills han själv hade gjort det. Han tänkte att det måste ju vilken idiot som helst förstå att man inte kan ställa en familjefar på gatan. Men hyresvärden ställde sig på tvären. Kompisen skulle flytta ut omedelbart.

Så min kompis gick till hyresnämnden och hävdade besittningsskydd. Han berättade i nämnden att barnet gick i skola alldeles i närheten och att hon hade byggt upp socialt nätverk i området. Alla som barnet kände bodde ju i området medan förstahandshyresgästen hela tiden hade bott utomlands och aldrig ens bott i ”sin” lägenhet. Det borde därför vara rimligt att han fick stanna kvar i lägenheten alternativt att han fick en likvärdig.

Hyresnämnden hade att ta ställning till vem som var i störst behov av lägenheten. Alltså han pga. att han ville ha tillbaka sin lägenhet eller min kompis som ju hade bott där i 4 år. Hyresnämnden kom fram till att min kompis skulle flytta ut. Kompisen överklagade till Hovrätten men det blev avslag där också.

Kontentan av det hela är att en andrahandshyresgäst inte har några som hels rättigheter. Man tar inte ens hänsyn till om det finns barn med i bilden. Jag kan inte tänka mig att det kan finnas starkare skäl än vad han anförde.

Allt detta sker medan det finns färre och färre hyresrätter och bostadsrätternas pris skjuter i höjden. En tvåa i Linnéstaden i Göteborg betingar ett pris på uppemot 2-3 milioner. Kan man inte köpa eller betala under bordet för en hyreslägenhet är man hänvisad till gatan i stort sätt. Även i ytterområdena börjar det nuförtiden att vara fullt. Money talks and bullshit walks!

Det är dags att ändra lagen. Det får bara inte gå till på detta sätt!