tisdag, april 25, 2006

Visioner

Är det något som gör mig riktigt oförstående, förbannad och i allra högsta grad brydd så är det människor utan visioner. Människor som år efter år trampar på i en livslögn om att livet är bra för dem och att de betyder något därför att de har ett underbetalt arbete att gå till, måhända viktigt.

Jag vet inte hur många gånger jag pratat med vänner och försökt att få dem att öppna ögonen, Sagt ”gör någonting”, se inte så trångsynt på livet, men dessa individer trampar på i sina spår och ju mer de trampar, desto mera gyttja trampar de upp, desto skitigare blir skorna. Till slut ser de inte men de fortsätter att leva i denna livslögn för om de hade öppnat ögonen hade hela livet tett sig meningslöst. Vad har jag gjort, vad har jag åstadkommit?

Mina föräldrar har alltid sagt att meningen med livet är att arbeta och bilda familj. De har sparat hela livet, i synnerhet min far, och när han så sparat tillräckligt, tog sjukdomen honom, relationerna med medmänniskor gått i kras. Vad exakt var det han fick ut av livet? Jag har vänner som stannat på ett och samma jobb hela livet. Kraftigt underbetalda arbeten, Men de vågar inte ta steget till nytt. Bemödar sig inte ens tanken att försöka. Men när avlöningen kommer så hörs gnället vida.

Men varsågod, det är ju belöningen, uppskattningen för vad du gör. Så slit ut ryggar, psyke, käka cipramil eller valium och kom sedan till mig och säg, ”det jag gör är värdefullt” och ”jag får uppskattning på arbetet”. Snegla gärna på egenföretagarna och direktörerna och gnäll lite till. Gå sedan tillbaka till ditt arbete och titta i morgontidningen och dröm dig bort bland annonserna på 5 eller 10 miljonvillorna och tyck, detta är inget för mig och fortsätt att skruva ihop bilar eller torka skräp.

Men kom fan inte till mig och säg att jag inte gav dig ett val och tyck gärna att jag är en översittare som trycker ner människor som har det bra.

Länk: Läs gärna: Vårda och älska varandra

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det värsta jag hört var det nog en vän till mig som sa, som är lika gammal som jag, dvs 17 år. "Sikta inte för högt och var nöjd med det du har, så blir du inte så besviken. Man ska vara nöjd med det man har. Ett jobb, o en timme o spendera med sin hobby på fritiden. Det är inte som om att det är möjligt att bli musiker ändå, ingen klarar det". Hans passion är musiken. Med detta menar han att jag kanske skall sluta sikta på konstnär/illustrations yrket, eller i alla fall börja se det som en business och börja skaffa kontakter och manipulera mig in på "marknaden" redan nu. Hade samhället fungerat utan människor som var "nöjda" och inte mer, dock?

Anonym sa...

jaha herr duktig, men om det inte finns några jobb att få, vad gör man då? du kan sitta här och vara duktig och snacka en massa men det finns inga jobb!

Anonym sa...

Vad ger mig rätt att tala om för någon att han/hon saknar visioner, för att dennes visioner inte liknar mina egna? För att personen ifråga har visioner, som i mina ögon förefaller vara bagatellartade?
Det är lika illa att säga till någon att dennes visioner och syn på sin framtid är fel, för att den inte siktar högt nog. Som att tala om för någon att man ska lägga ner sina drömmar för att man riskerar att bli besviken.
Alla föds vi med olika förutsättningar. Miljön och omständigheterna vi befinner oss i, påverkar vår syn på vårt liv och våra drömmar om framtiden. Vi ges olika möjligheter att skapa något av våra liv.
Olika vägval i livet kan göra att våra visioner förändras. Olika omständigheter i våra liv, såsom barn, sjukdom och olika kriser i livet, kan påverka vårt vägval.
Jag tror inte att någon människa sätter sig ner och säger att “Jag är nöjd!” Jag tror att vi alla har det i oss, att sträva efter förbättring. Vad som skiljer oss åt är dock, som jag nämnde förut, förutsättningarna. Dvs var befinner jag mig?

Om jag genomgår en kris av något slag och har tappat fotfästet, då strävar jag inte efter att nå toppen. Nej, min strävan då är att hitta mitt “må-bra-tillsånd”. Den dagen jag kan vakna på morgonen och känna att jag faktiskt mår bra, den dagen kan jag ta nästa steg och börja fundera på vad jag ska göra för att må bättre. Ja, Maslows behovstrappa är väl vad jag har i åtanke. Hur mina visioner ser ut, beror på vilket trappsteg jag befinner mig på.

Vad händer då med de visioner man hade innan krisen? Lägger man ner alla sina drömmar då? Nej, det gör man inte, men man är inte i stånd att ta upp dem förrän man står på rätt trappsteg. Visst kan man göra försök. Risken är ju bara att man inte kan genomföra sina drömmar på det sätt som man hade önskat. Projekt blir halvdana och trots att man gör det man helst vill, så blir inte känslan av tillfredställelse och självförverkligande det man trodde det skulle bli.

Eftersom jag är en av “vännerna” som nämns i texten och också den som gav upphov till idén att skriva den, så kan jag ju säga att du inte gett mig några val. Det kan du inte göra...valmöjligheterna fanns nämligen redan där, det gällde bara för mig att se dem. Det är det man kan behöva hjälp med ibland.