Några ord från en bitterkuk

En gång i tiden för väldigt länge sedan var jag 15 år. Vid det laget hade jag flyttat hemifrån. Närmare bestämt när jag var 14 år. När jag var 15 hade jag min första lägenhet. Min bror borgade och fick sedan äta upp att han var så snäll. Jag betalade inte hyran och han fick stå för allt. Jag kunde inte bo hemma, min pappa var helt omöjlig. Att komma in i kulturen i Sverige sedan han flyttat från det totalitära Polen till Sverige var ett oöverstigligt hinder. Sverige var inte bra. Alla människor var farliga och allt jag gjorde var farligt. Jag skulle beskyddas till varje pris. På det följde ett antal soc-utredningar där jag skulle granskas. På den tiden var det ingen som trodde att det eventuellt skulle vara något i hemmiljön som inte stämde.

Jag hade framför allt två bra vänner, Jens Rybo och Robert Ljung. Av min pappa ansågs deras föräldrar inte bra, fast nu på senare tid har jag insett att det egentligen handlade om att min pappa inte ville visa sina svagheter. Att det på den tiden inte fanns så mycket pengar och något som jag inser idag, status. Att kunna show off för andra. Följaktligen var alla mina kamrater ”fel”. Mina bästa kompisars föräldrar var inte bra. Min far såg dem som alkoholister och mindre begåvade, folk som man inte skulle umgås med. Jag å min sida fick aldrig ta hem någon och som jag förstår idag, för att inte avslöja den strama och futtiga levnaden hos oss. Det förstås därför att min pappa själv var rädd för att öppna upp, det fanns en rädsla för otillräcklighet. Det var på sjuttiotalet när allt skulle vara fritt, fri sex, velorkläder, vänster, vänster.

Min pappa hade kommit från Polen och under många år hade det inte ens varit möjligt för honom att resa ur landet. På kommunisttiden var det nämligen så att alla fick ett tillfälligt pass som man sedan fick lämna ifrån sig. Kort sagt det var en enorm skillnad att komma hit till Sverige med all frihet som var så farlig. Min pappa brukade förtydliga detta genom att lägga mig på sitt knä och med ett skärp alternativt hundkoppel göra det tydligt för mig, allt medan min mor stod och grät. Han var lika tydlig gentemot min mamma. Jag kommer aldrig glömma misshandlarna av min mor.

När jag till slut rymde som 13 år gammal pojke visste jag det mesta om livet, trodde jag. Jag var en grabb som hade drillats till min fars drömmar om en bra musiker. Jo då det var fint. Tänk dig, som 10 år gammal kom jag in på Musikhögskolan i Göteborg som den yngsta eleven någonsin. Jag var duktig, vann tävling på tävling. Jag spelade violin som en gud och ackompanjerade på flygel på självaste konserthuset i Göteborg.

Allt detta hade sitt pris, t ex när jag rymde med mina kompisar för att om möjligt lära mig spela fotboll. Jag började röka cigaretter redan i första klass. Jag hade utmärkta betyg, ja faktiskt högsta betyg i alla ämnen utom ett. Uppförande! Ja det fanns ett betyg i uppförande på den tiden. Jag var arg, mycket arg, på allt och alla.

I 4:e klass slog jag sönder hela huvudet sedan jag försökt att slå ihjäl en kamrat. Jag flög på honom, halkade och slog huvudet i ett element. Det fick sys ett antal stygn. Senare i Sverige när jag var 11 blev jag retad i skolan. Det fanns ingen annan utväg än att jag fick ge mig på den största killen i skolan efter att fått utstå mycket förnedring. Resultatet blev en bruten hand och utslagna tänder på killen i fråga.

När jag blev 14-15 började jag umgås med folk som introducerade mig i en helt annan värld. Jag gick då på musikhögskolan som det underbarn som jag var. Det blev krogen, gamla Sven Duva som fanns i Haga. Det blev knark, till en början hasch och sedan var det någon som satte en jungfrusil i min arm. Ja, det var första och enda gången tack och lov. Det finns de jag känner idag som håller på att kurera bort sin hepatit. Stackare.

Jag blev en expert på lås, nycklar och fejkade nycklar, dyrkar och träffade en massa människor som levde i samhällets utkant. Jag levde ett dubbelliv. Ett som det fantastiska underbarnet, ett som kriminell. Jag kunde aldrig komma över förnedringen att bli piskad med en läderrem av min pappa. Jag var arg, hatade alla. Jag var en outlaw. Jag hörde inte till samhället. Det var alkohol, droger och ett hat mot allt och alla. Jag kunde aldrig förstå att jag hade makten att styra över mitt liv. Andra styrde över det. Mina ”vänner” var allt i mitt liv.

Det gick givetvis åt skogen med allt. Som 14-åring satt jag första gången inspärrad på polishuset i Göteborg. Fem långa dagar var jag anhållen, en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Men jag insåg ändå inte vart det barkade. Det blev bara värre och värre. Det samtidigt som karriären som musiker fortsatte. Faktum är att jag som 15 år gammal fick mitt första arbete på Storan i Göteborg. Fast jag dök upp som jag ville till orkesterdiket. Ingen kunde lita på mig och ingen gjorde det heller. Många försökte sig på att åtgärda problemet på sina sätt. Min pappa genom att banka vett i mig med hundkopplet.

JAG VAR ARG PÅ ALLT OCH ALLA

Många år senare fick jag själv barn. Jag sa till mig själv, jag skall aldrig bli som min far, för än idag ser jag honom som en ond människa trots att han varit död många år.

Jag fick en dotter 1995. Det gick åt helvete med mamman. Jag höll ställningarna. I Sverige är en man inget värd när det blir problem, något som inte förstods på 70-talet när jag var kid. Mamman fick vårdnaden, jag blev förpassad till tassemarkerna. Under en massa förevändningar om våld var jag inte en lämplig förälder.

Nåja, dottern växte upp, nu 15 år och tror sig veta allt, precis som jag gjorde den dagen en människa sköt jungfrusilen i min arm. Den åldern när jag stal bilar och körde rätt in i skyltfönstren för att roffa åt mig allt som jag inte fick från mina föräldrar. All ilska som fanns inom mig. Alla energi som var fullständigt felriktad

Idag sitter jag i en situation som liknar den jag själv upplevde och önskar att jag på något sätt skulle få slut på den. Men det finns inga vägar att gå. Jag har en arg mamma till min dotter, som heller inte haft det lätt och som kanaliserar all ilska på mig. Jag har en dotter som är på helt fel och farliga vägar. Och här är jag. Jag kan inget göra. Ingen lyssnar! Jag är ju djävulen själv! Allt jag vill är ju att jävlas med alla, i synnerhet med mitt barns mor, allt är ju mitt fel att det gick som det gick! Visst OK, allt är mitt fel, men jag skall aldrig bli som min pappa fast jag känner att jag håller på att bli en likadan bitterkuk.

Så säg mig alla människor, vad skall jag göra? Idag är det Princessbröllop, men mitt liv är ingen saga och dottern Jackie är i högsta grad min och den som är närmast mitt hjärta!

.