Ett villkorslöst "ja"

Det finns en grupp av människor som förföljer ex partnern när förhållandet tagit slut. Häromdagen kunde man i Expressen läsa om ett nymyntat begrepp för sådana – Stalkers. Givetvis är beteendet helt förkastligt men kanske inte så underligt. Dessa människor är så kränkta att de inte klarar av att gå vidare och det i sig för med sig ofta fruktansvärda konsekvenser. Det finns också en annan kategori människor, nämligen dessa som aldrig vågar gå in i ett förhållande på ett riktigt sätt och som alltid håller kvar ett säkerheteshål att falla tillbaka på. Förhållandet har sedan aldrig en chans att utvecklas eftersom det alltid finns ett "villkor" där.

Avsnitt delvis ur "Den katolska tron"
Det är numera sällan som man ser förhållanden/äktenskap ur ett kristet perspektiv, alltså att det handlar om två vuxna mogna människor som i full kunskap om vad de gör och med fullständig frihet väljer att säga ja till varandra. För då sker någonting mer. Någonting mer än att man bara slår sina påsar ihop och säger nu testar vi att vara tillsammans några år. Om friheten verkligen är närvarande det sakramentala tecknet, alltså två döpta som vill leva ett liv tillsammans, öppna för barn tillsammans, leva i vått och torrt tillsammans i princip livet ut, eller med vilja livet ut, så har Kristus upphöjt detta till att vara ett sakrament, ett tecken på Guds närvaro i världen. De människorna kommer alltså på sätt och vis närmare varandra, och det kan man föreställa sig ganska lätt. Om det verkligen finns en fullständig frihet och ett villkorslöst "ja" till någon annan, både i mottagande och givande, då förstår man ju att de på ett annat sätt smälter samman än om man säger, "OK, jag gillar henne, hon kanske gillar mig, det verkar som om hon tycker det är kul att vara tillsammans med mig och vi skall försöka vara ihop".

Sanningen är dessvärre den att väldigt har människor inte gett varandra ett helt villkorslöst "ja" De har ofta haft ett outtalat men dock ett villkor. "Jag ska älska dig så länge jag orkar" eller "så länge vi är sams" eller "så länge Du är rik" eller "så länge Du är snygg". För det mesta finns det ett förbehåll och vad värre är det, en stor omognad. Man förstår alltså inte vad ett löfte innebär,vad ett livstidslöfte innebär.

Tyvärr är det så att samhället idag utvecklas mot att vara allt för individualistiskt. Alla skall kunna klara sig själva är tanken. Avigsidan är bl.a. ensamheten och på ett anat plan att människor tenderar att inte se bortom den egna nästippen. Grova övertramp görs under parollen frihet och integritet och när partnern reagerar av rädsla eller maktlöshet ja då stämplas denne som psykopat. Jag försvarar inte våld i någon form men har förståelse för dess mekanismer, (läs gärna artikeln våldet har alltid sitt ursprung ur rädsla). Jag säger inte heller att man för evigt skall stanna i ett förhållande som båda parter mår dåligt av men jag anser att det idag allt för lättvindigt rycks på axlarna och man tar till den slitna plattityden att "det är dags att gå vidare". Allt för sällan ställer man sig självkritiskt frågan varför det gått som det gått.