Svartsjuka

Jag kan inte förneka att jag är svartsjuk. För mig är monogamin ett självklart förhållningsätt men eftersom ett förhållande främst bygger på tillit och respekt för den andre borde överhuvudtaget svartsjuka inte existera för mig. Men den gör det ändå. Och den får dessutom absurda proportioner ibland.

Intellektuellt sett är det en oförklarlig känsla. Om man älskar en människa så borde man ju också se till att denne är lycklig. Mycket tillspetsat kan man säga att om ens partner t ex blir lycklig av att ha sex med en annan människa borde det vara ens plikt att låta partnern vara lycklig. Alla vet ju att när passionen lagt sig så sneglar man på andra. Det trots att man känslomässigt älskar den man är tillsammans med. Att älska någon är ju så mycket mer än sex. Man kan ju ha så många olika förhållningssätt till andra människor. Sex behöver egentligen inte vara något annat än ett umgängessätt, som att utöva sport tillsammans, en tillfällig attraktion trots att man älskar sin partner. Nu borde man då definiera vad kärlek är och jag känner att jag då är på djupt vatten. Jag kan inte definiera det men om jag ändå skulle ge sig på ett försök skulle det väl i så fall vara 1, attraktion 2, tillit 3, trygghet 4, respekt. Det var den intellektuella versionen av kärlek men det finns så mycket mer, för hur beskriver man den pirrande känsla i magtrakten, hur beskriver man att man skulle vara beredd till allt för den andre, hur beskriver man kärlek till sitt barn. Det övergår min förmåga. Men nu var det svartsjuka som det handlade om.

Varför blir man då egentligen svartsjuk. Ja psykologen skulle genast säga att det handlar en osäkerhet som obönhörligen leder till ett kontrollbehov av partnern. Jag skulle vilja säga såhär istället. När man älskar någon så är denne personen ens allt och jag personligen sätter denne framför mig själv. Svartsjukan för mig är känslan av att ha blivit bortvald, att någon annan är viktigare än jag. Men sätter jag då inte detta med trygghet hos partnern än mig själv, att jag s a s inte är trygg i mig själv utan lägger detta på någon annan? För mig är det självklart att kärleken i sig handlar om en bekräftelse av en själv. Älska mig och du får tusenfalt tillbaka s a s. Och när sedan den andre gör sådant man inte tycker om då känner man att man inte räcker till och hela ens hjärta går sönder. Man reagerar fullständigt irrationellt och gör saker man egentligen inte vill. För vad man egentligen vill säga när svartsjukan träder in är: älska mig istället, bekräfta mig, jag vill ju dig allt väl.

Men som jag inledningsvis sa. Kärlek handlar ju om respekt och en vilja till att den andra parten skall må bra, så varför egentligen begränsa denne. Det kan ju så lätt bli att man känner sig låst i ett förhållande. Att man känner att man på grund av ett förhållande inte kan leva och umgås med andra utan att för den sakens skull ha sex med andra. Men ett förhållande är ju trots allt en överenskommelse om en tvåsamhet, en överenskommelse om det är vi två och ingen annan. Å andra sidan, vem säger att monogamin är just det rätta sättet? Det kan ju finnas andra modeller så länge man är överens.

Jag känner att jag får sluta här. Jag har berört ett ämne som jag är oförmögen att utröna. En sak står dock klar. I ett förhållande skall man må bra och se till att partnern mår bra. Allt för ofta misslyckas man för att man vill äga den andre varpå denne känner sig låst. Det är inte bra.