Saxat ur socialstyrelsens sajt
"Ledamöterna i Socialstyrelsens rättsliga råd har vid en sammankomst den 11 maj 2001 diskuterat uppgifter och synpunkter som framkommit som underlag för rådets kommande ställningstaganden i abortärenden som berör frågan när anledning finns att anta att ett foster är livsdugligt. Den allmänna uppfattning som kom till uttryck i de allra flesta av ledamöternas inlägg var att det medicinska kunskapsunderlag som föreligger inte ger tillräckligt säker grund för att i nuläget vidta någon förändring i rådets hittillsvarande tillämpning, som innebär att abort vid synnerliga skäl normalt kan bevijas längst till och med 22:a graviditetsveckan."
torsdag, maj 24, 2001
fredag, maj 18, 2001
Svartsjuka
Jag kan inte förneka att jag är svartsjuk. För mig är monogamin ett självklart förhållningsätt men eftersom ett förhållande främst bygger på tillit och respekt för den andre borde överhuvudtaget svartsjuka inte existera för mig. Men den gör det ändå. Och den får dessutom absurda proportioner ibland.
Intellektuellt sett är det en oförklarlig känsla. Om man älskar en människa så borde man ju också se till att denne är lycklig. Mycket tillspetsat kan man säga att om ens partner t ex blir lycklig av att ha sex med en annan människa borde det vara ens plikt att låta partnern vara lycklig. Alla vet ju att när passionen lagt sig så sneglar man på andra. Det trots att man känslomässigt älskar den man är tillsammans med. Att älska någon är ju så mycket mer än sex. Man kan ju ha så många olika förhållningssätt till andra människor. Sex behöver egentligen inte vara något annat än ett umgängessätt, som att utöva sport tillsammans, en tillfällig attraktion trots att man älskar sin partner. Nu borde man då definiera vad kärlek är och jag känner att jag då är på djupt vatten. Jag kan inte definiera det men om jag ändå skulle ge sig på ett försök skulle det väl i så fall vara 1, attraktion 2, tillit 3, trygghet 4, respekt. Det var den intellektuella versionen av kärlek men det finns så mycket mer, för hur beskriver man den pirrande känsla i magtrakten, hur beskriver man att man skulle vara beredd till allt för den andre, hur beskriver man kärlek till sitt barn. Det övergår min förmåga. Men nu var det svartsjuka som det handlade om.
Varför blir man då egentligen svartsjuk. Ja psykologen skulle genast säga att det handlar en osäkerhet som obönhörligen leder till ett kontrollbehov av partnern. Jag skulle vilja säga såhär istället. När man älskar någon så är denne personen ens allt och jag personligen sätter denne framför mig själv. Svartsjukan för mig är känslan av att ha blivit bortvald, att någon annan är viktigare än jag. Men sätter jag då inte detta med trygghet hos partnern än mig själv, att jag s a s inte är trygg i mig själv utan lägger detta på någon annan? För mig är det självklart att kärleken i sig handlar om en bekräftelse av en själv. Älska mig och du får tusenfalt tillbaka s a s. Och när sedan den andre gör sådant man inte tycker om då känner man att man inte räcker till och hela ens hjärta går sönder. Man reagerar fullständigt irrationellt och gör saker man egentligen inte vill. För vad man egentligen vill säga när svartsjukan träder in är: älska mig istället, bekräfta mig, jag vill ju dig allt väl.
Men som jag inledningsvis sa. Kärlek handlar ju om respekt och en vilja till att den andra parten skall må bra, så varför egentligen begränsa denne. Det kan ju så lätt bli att man känner sig låst i ett förhållande. Att man känner att man på grund av ett förhållande inte kan leva och umgås med andra utan att för den sakens skull ha sex med andra. Men ett förhållande är ju trots allt en överenskommelse om en tvåsamhet, en överenskommelse om det är vi två och ingen annan. Å andra sidan, vem säger att monogamin är just det rätta sättet? Det kan ju finnas andra modeller så länge man är överens.
Jag känner att jag får sluta här. Jag har berört ett ämne som jag är oförmögen att utröna. En sak står dock klar. I ett förhållande skall man må bra och se till att partnern mår bra. Allt för ofta misslyckas man för att man vill äga den andre varpå denne känner sig låst. Det är inte bra.
Intellektuellt sett är det en oförklarlig känsla. Om man älskar en människa så borde man ju också se till att denne är lycklig. Mycket tillspetsat kan man säga att om ens partner t ex blir lycklig av att ha sex med en annan människa borde det vara ens plikt att låta partnern vara lycklig. Alla vet ju att när passionen lagt sig så sneglar man på andra. Det trots att man känslomässigt älskar den man är tillsammans med. Att älska någon är ju så mycket mer än sex. Man kan ju ha så många olika förhållningssätt till andra människor. Sex behöver egentligen inte vara något annat än ett umgängessätt, som att utöva sport tillsammans, en tillfällig attraktion trots att man älskar sin partner. Nu borde man då definiera vad kärlek är och jag känner att jag då är på djupt vatten. Jag kan inte definiera det men om jag ändå skulle ge sig på ett försök skulle det väl i så fall vara 1, attraktion 2, tillit 3, trygghet 4, respekt. Det var den intellektuella versionen av kärlek men det finns så mycket mer, för hur beskriver man den pirrande känsla i magtrakten, hur beskriver man att man skulle vara beredd till allt för den andre, hur beskriver man kärlek till sitt barn. Det övergår min förmåga. Men nu var det svartsjuka som det handlade om.
Varför blir man då egentligen svartsjuk. Ja psykologen skulle genast säga att det handlar en osäkerhet som obönhörligen leder till ett kontrollbehov av partnern. Jag skulle vilja säga såhär istället. När man älskar någon så är denne personen ens allt och jag personligen sätter denne framför mig själv. Svartsjukan för mig är känslan av att ha blivit bortvald, att någon annan är viktigare än jag. Men sätter jag då inte detta med trygghet hos partnern än mig själv, att jag s a s inte är trygg i mig själv utan lägger detta på någon annan? För mig är det självklart att kärleken i sig handlar om en bekräftelse av en själv. Älska mig och du får tusenfalt tillbaka s a s. Och när sedan den andre gör sådant man inte tycker om då känner man att man inte räcker till och hela ens hjärta går sönder. Man reagerar fullständigt irrationellt och gör saker man egentligen inte vill. För vad man egentligen vill säga när svartsjukan träder in är: älska mig istället, bekräfta mig, jag vill ju dig allt väl.
Men som jag inledningsvis sa. Kärlek handlar ju om respekt och en vilja till att den andra parten skall må bra, så varför egentligen begränsa denne. Det kan ju så lätt bli att man känner sig låst i ett förhållande. Att man känner att man på grund av ett förhållande inte kan leva och umgås med andra utan att för den sakens skull ha sex med andra. Men ett förhållande är ju trots allt en överenskommelse om en tvåsamhet, en överenskommelse om det är vi två och ingen annan. Å andra sidan, vem säger att monogamin är just det rätta sättet? Det kan ju finnas andra modeller så länge man är överens.
Jag känner att jag får sluta här. Jag har berört ett ämne som jag är oförmögen att utröna. En sak står dock klar. I ett förhållande skall man må bra och se till att partnern mår bra. Allt för ofta misslyckas man för att man vill äga den andre varpå denne känner sig låst. Det är inte bra.
onsdag, maj 16, 2001
Könskriget del 1
Jag förstår mig inte på detta könskrig som försiggår. I diverse media framställs numera mannen som om hans främsta intresse vore att förtrycka kvinnan och helst också slå henne.
Jag har tidigare skrivit om att våldet alltid har sitt ursprung ur rädsla. Våldet är en djupt rotad försvarsmekanism hos oss men den moderna människan förnekar den. Det finns dock en sida till. Hämnden, straffet, men i ett modernt samhälle får/kan det ju inte gå till så. Vi har en civilisatorisk fernissa som påbjuder att vi inte skall ta till dessa djupt rotade biologiska handlingar.
Verkligheten ser annorlunda ut. Män slår kvinnor, män slår män, kvinnor slår män, kvinnor slår kvinnor och barn slåss och kommer så att göra i all framtid. Det märkliga är snarare att man från makthavarnas sida inte tycks ha förstått problematiken. När man skall utreda våldet beställer man en utredning från brottsoffermyndigheten vars uppgift då blir att utreda det våld som utverkas av män emot kvinnor och kommer fram till i och för sig skrämmande resultatet i rapporten "Slagen dam". Skrämmande på så sätt att den definitivt inte passar in i den civilisatoriska fernissan. Den visar nämligen att varannan kvinna blivit slagen. Feministerna, nej förlåt, de kvinnliga extremisterna ler självbelåtet och med höjda pekfingrar utbrister "vad var det vi sa" eller konstaterar "att mäns våld mot kvinnor är ett problem, punkt slut". Nå ingen har förnekat att våld är ett problem. Frågan jag dock ställer mig är varför det inte från makthavarnas sida tycks finnas en vilja att ta ett helhetsgrepp på problematiken. För ingen tycks ha ställt sig frågan om det motsatta förhållandet förekommer, alltså att kvinnor slår män. För något halvår sedan kunde man i Aftonbladet läsa om en vetenskaplig studie gjord i Storbritannien där man intervjuade både män och kvinnor om våld, en studie som för övrigt var betydligt mera omfattande till antalet intervjuade än den man gjort i Sverige. Studien visar att 40 procent av männen någon gång tillfogats skador av sina kvinnliga partners. Det är en mycket högre siffra än vad som rapporterats i någon tidigare undersökning och ligger i paritet med vad den svenska studien säger om det våld som utverkas av män gentemot kvinnor.
Jag har personligen blivit slagen av flera av mina partners men har aldrig anmält en endaste till polisen. Däremot har jag själv blivit anmäld för dito. I ett sådant förhållande ligger det ett problem för makthavaren, alltså att medan män i allmänhet har svårt att erkänna att de blivit slagna eller av andra anledningar inte vill anmäla, har kvinnorna en benägenhet att göra rättssak av detsamma. Alltså blir det en väldig snedfördelning i statistiken och finns inte statistiken, ja då finns inte problemet.
Det finns enligt min uppfattning inte en endaste människa på denna jord som med gott samvete kan påstå att denne inte någon gång under sitt liv har slagit en annan människa. Det hela handlar inte om ett mansproblem. Det är inte ett kvinnoproblem. Det är inte ett jämställdhetsproblem. Det handlar om att människan är skapt med dessa instinkter. Det spelar ingen roll hur mycket vissa politiker och extrema grupper i detta avlånga land försöker att skuldbelägga mannen. Sanningen är den att det finns inte en normal människa som slår på en annan för skojs skull utan det finns alltid en utlösande orsak.
Om vi istället för att fokusera på våldet, som varje människa har en benägenhet att ta till när man överträder dess gräns, kunde tänka i positiva termer, tänka på att behandla varann med respekt, skulle nog mycket vara vunnet och vi skulle alla leva bättre liv i harmoni och kärlek. Jag förstår mig inte på detta könskrig som försiggår.
Könskriget del 2
LÄNKAR
http://www.move.to/misshandel
http://www.aftonbladet.se/nyheter/0011/14/misshandel.html
http://www.svt.se/svt24/1998/980123/barnvald.htm
Jag har tidigare skrivit om att våldet alltid har sitt ursprung ur rädsla. Våldet är en djupt rotad försvarsmekanism hos oss men den moderna människan förnekar den. Det finns dock en sida till. Hämnden, straffet, men i ett modernt samhälle får/kan det ju inte gå till så. Vi har en civilisatorisk fernissa som påbjuder att vi inte skall ta till dessa djupt rotade biologiska handlingar.
Verkligheten ser annorlunda ut. Män slår kvinnor, män slår män, kvinnor slår män, kvinnor slår kvinnor och barn slåss och kommer så att göra i all framtid. Det märkliga är snarare att man från makthavarnas sida inte tycks ha förstått problematiken. När man skall utreda våldet beställer man en utredning från brottsoffermyndigheten vars uppgift då blir att utreda det våld som utverkas av män emot kvinnor och kommer fram till i och för sig skrämmande resultatet i rapporten "Slagen dam". Skrämmande på så sätt att den definitivt inte passar in i den civilisatoriska fernissan. Den visar nämligen att varannan kvinna blivit slagen. Feministerna, nej förlåt, de kvinnliga extremisterna ler självbelåtet och med höjda pekfingrar utbrister "vad var det vi sa" eller konstaterar "att mäns våld mot kvinnor är ett problem, punkt slut". Nå ingen har förnekat att våld är ett problem. Frågan jag dock ställer mig är varför det inte från makthavarnas sida tycks finnas en vilja att ta ett helhetsgrepp på problematiken. För ingen tycks ha ställt sig frågan om det motsatta förhållandet förekommer, alltså att kvinnor slår män. För något halvår sedan kunde man i Aftonbladet läsa om en vetenskaplig studie gjord i Storbritannien där man intervjuade både män och kvinnor om våld, en studie som för övrigt var betydligt mera omfattande till antalet intervjuade än den man gjort i Sverige. Studien visar att 40 procent av männen någon gång tillfogats skador av sina kvinnliga partners. Det är en mycket högre siffra än vad som rapporterats i någon tidigare undersökning och ligger i paritet med vad den svenska studien säger om det våld som utverkas av män gentemot kvinnor.
Jag har personligen blivit slagen av flera av mina partners men har aldrig anmält en endaste till polisen. Däremot har jag själv blivit anmäld för dito. I ett sådant förhållande ligger det ett problem för makthavaren, alltså att medan män i allmänhet har svårt att erkänna att de blivit slagna eller av andra anledningar inte vill anmäla, har kvinnorna en benägenhet att göra rättssak av detsamma. Alltså blir det en väldig snedfördelning i statistiken och finns inte statistiken, ja då finns inte problemet.
Det finns enligt min uppfattning inte en endaste människa på denna jord som med gott samvete kan påstå att denne inte någon gång under sitt liv har slagit en annan människa. Det hela handlar inte om ett mansproblem. Det är inte ett kvinnoproblem. Det är inte ett jämställdhetsproblem. Det handlar om att människan är skapt med dessa instinkter. Det spelar ingen roll hur mycket vissa politiker och extrema grupper i detta avlånga land försöker att skuldbelägga mannen. Sanningen är den att det finns inte en normal människa som slår på en annan för skojs skull utan det finns alltid en utlösande orsak.
Om vi istället för att fokusera på våldet, som varje människa har en benägenhet att ta till när man överträder dess gräns, kunde tänka i positiva termer, tänka på att behandla varann med respekt, skulle nog mycket vara vunnet och vi skulle alla leva bättre liv i harmoni och kärlek. Jag förstår mig inte på detta könskrig som försiggår.
Könskriget del 2
LÄNKAR
http://www.move.to/misshandel
http://www.aftonbladet.se/nyheter/0011/14/misshandel.html
http://www.svt.se/svt24/1998/980123/barnvald.htm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)