Dublin 2000 - Dag 11

På planet nu. Kl. 0700. Trött. Trött åter igen. Mycket har hänt de senaste två dagarna. Theresia är inte med på planet. Vi skulle hem till Sverige tillsammans men hon orkar inte att ta det som komma skall. D v s varken föräldrarna eller den kommande rättegången. Hennes mamma har de senaste dagarna ringt sig fördärvad sedan hon fick reda på att jag fanns med Theresia. När hon inte svarade rev hon upp himmel och jord. Hon ringde Teresas pappa varpå han ringde henne och undrade vad som stod på. Där stod jag mitt i all uppståndelsen. Till slut orkade Theresia inte att ta det hela, varken med sina föräldrar eller detta med rättegången. Detta besked kom igår kl. 18. Jag var minst sagt förvånad. Till att börja med verkade det hela något oövertänkt men vid närmare eftertanke är det kanske inte så tokig idé.

När det gäller rättegången, sett ur hennes synvinkel, så slipper hon att sätta sig i en intressekonflikt emellan mig, Theresia och rödstrumpan. Hennes föräldrar icke att förglömma.
Men när det gäller hennes föräldrar är situationen knepig. Kort sagt blir de antingen hysteriska eller så får hennes agerande dem att tänka efter. Risken är att de kommer att tro att det hela är mitt påhitt. Det är också högst sannolikt att de kommer till flygplatsen och att det s a s blir jag som får stå för det som Theresia inte vill stå för. Åter igen blir jag, hur det än kommer att förlöpa, en syndabock.

Det finns en möjlighet till, nämligen att det hela är en slug undanmanöver och att jag kommer att få mig stans överraskning

Snart skall planet lyfta.

Kl. 11.00

Det intressanta kommer att inträda i samma ögonblick som jag skall igenom den svenska gränsen. Om jag inte missminner mig alldeles kommer hennes föräldrar att vänta på henne såsom överenskommet. Jag tror knappast att Theresia har ringt idag och meddelat att hon inte tänker att komma hem. Hursomhelst gäller det nu att komma på något underfundigt att säga till dem. Egentligen finns där en hel armada av tänkbara ting jag hade kunnat att kläcka ur mig men jag tror att jag skall hålla mig kort. För dem är jag inget annat än ett monster. Jag har inga direkta avsikter att bättra på mitt anseende heller, ej efter att ha blivit behandlad på det viset. Det jag kommer att säga blir förmodligen: "Theresia låter hälsa att hon för tillfället inte har kraft att tala med er överhuvudtaget" och "i övrigt anser jag att ni uppför er som svin när ni låter egna intressen gå före att er dotter får vara lycklig. Men ju mer ni försöker att lägga krokben för oss desto mer befäster ni vår kärlek"

Vi får se om de överhuvudtaget ids att ta tag i mig. Tror inte det. Men å andra sidan är de (läs modern) rätt så desperat för tillfället. Hon kan nog tänka sig vad som helst. Kanske blir jag t o m haffad för kidnapping??

Kl. 18.30

Föräldrarna kom inte. Däremot tror jag att de pratade med henne. Och det länge. Närmare bestämt från kl. 16.45 till kl. 18.15 när det slutade att tuta upptaget och istället kom "just nu kan vi inte nå…"

Usch jag har onda aningar kring detta. Nu har ligan slagit till igen. Jag kan bara tänka mig Theresia efter en och en halvtimmes mangling med sin mamma. Hon är väl helt tossig igen. Förmodligen förhåller det sig så att hon har sett mig på flygplatsen utan Theresia. Därefter har telefonerna gått varma. Skall jag tippa något så kommer hon inte att ringa idag, inte imorgon. Hon kommer att slaviskt följa sin mors vilja.

Jag hoppas att det inte blir så.

Dublin 2000 - Dag 9

Igår skrattade vi en hel del, d v s ända tills skrattet fastnade i halsen

Efter flytten satt vi i det nya huset själva och roade oss såsom två vuxna gör emellanåt. Framåt eftermiddagen stack vi helt planlöst ner till staden. Det var inte allt för lätt förresten eftersom det inte fanns en enda taxi att uppbringa under en halvtimme. Det fick följaktligen bli bussen.
Vi gick ner på en "snabbkina", d v s ett slags fastfood-ställe men med kinesisk mat. Billigt serverat med plastbestick, ingen alkohol men… himmelskt gott!. Definitivt bland det godaste hittills. Vi framkallade korten som blev mycket bra, i vart fall de bästa korten som jag har på Theresia. Men sen…

Sedan ringde Theresias mamma och Theresia blev mycket ledsen. Hennes mamma hade mer eller mindre bett henne att fara och flyga när hon fick reda på att jag var här. Theresia satt mer eller mindre och grät på krogen där det hände.

Jag tycker att det är så synd detta med hennes mamma som skall lägga sig i hennes liv. Kan hon inte låta Theresia vara lycklig med mig. Måste hon förstöra? Det handlar inte om omtanke om henne. Just nu handlar det om att hon för mig skall bevisa något… jag vet inte vad men att det hela har utvecklat sig till en helt meningslös maktkamp förefaller ganska uppenbart. "Theresia älskar mig och jag älskar Theresia och inget kan stoppa det" skrev jag till henne och det är väl det som är nageln i ögat. Varför hör hon sig inte för hos Jeanette hur det verkligen förhåller sig emellan oss?

Nu skall jag åka ner och möta tjejerna i stan. De är där och käkar lunch med Daniels mamma. Hon är nämligen mycket nyfiken på Theresia och lever i någon sorts uppfattning om att det är synd om alla asiater. Speciellt de bortadopterade. Det skall bli intressant att höra hur det gick.

Dublin 2000 - Dag 8

Idag har vi flyttat. Bakfulla som små ägg ramlade vi (i bokstavlig mening) ut från huset på Silchester för att bli förflyttade till en annan advokatvilla på Temple gardens. Denna gången bor vi hos Daniels bror. Dessa människor har en bättre smak men i likhet med hans syster är de svinrika.

Förresten så har jag idag upptäckt en ny fågelart. Jag har gett den namnet "Los Alarmis". Den är känd för att trivas i rikemanskvarter och ett specifikt kännetäcken hos den är att den har en förmåga att sjunga när d i v element känner sig för om det finns ett snabbt sätt att berika sig på. Denna specifika fågel har också en benägenhet att sjunga ut trots avsaknad av tillfälle och väcker en viss försmädan hos dess mänskliga värdar när den om tidig morgon eller natt ger uttryck för sin paranoja

Hursomhelst så var jag och Theresia i staden (centrum) igår. Vi skulle gå på Moderna Museet men när vi nästan var framme efter någon timmes promenerande och letande kom vi på att det var måndag, vilket innebär att alla muséer är stängda. Vägen till Moderna muséet var något orolig i den meningen att de i Dublin har placerat sina muséer i utkanten av staden och i utkanten av staden bor människor som befinner sig på utkanten. Så t ex hade någon passat på att göra en vägkant till en förträfflig trädgård där denna individ t o m hade satt ut en vakthund att passa sina ägor.

Likaså bekantade vi oss nästan med två adrenalinstinna hannar med klotliknande ögon och med något i blicken som närmast såg ut som dollartecken. Kanske var det inget som man saknar även om bekantskap med lokalbefolkningen annars är eftersträvansvärd.

Efter denna själsligt berikande utflykt var vi så tvungna att vila både fötter och nerver. Detta skedde lämpligen på en av stadens många vattenhål. När vi vilat fötterna var vi manade att vila nerverna, och när vi vilat nerverna så kände vi en oemotståndlig lust att bidra till den Irländska statskassan. Detta skedde lämpligen genom vår omtanke om människor vars alkoholskador måtte kosta Irland en förmögenhet, varför alkoholskatten här inte går av för hackor. Vi bidrog därför med gott samvete med våra penningar.

Ett annat släkte vars omtanke om den Irländska statskassan var betydande var Wojtek-släktet. Plötsligt kände jag mig schizofren när jag hade två andra framför mig. Dessa Wojtekar plus andra som man kände igen po-lacken hade tagit sig till Irland sjövägen och skulle tillbringa två dygn här. Vi får nog simma ut till deras eka idag och se om man kan sänka dem rejält. Vi lyckades inte igår och fick ta till livbojen i form av en taxi som irrade omkring efter stormen.

Dublin 2000 - Dag 6

Idag gick allt i slow motion. Inte många knop om man säger så. Vaknade med rejält ont i håret och var uppe någon timme för att sedan somna igen.

Framåt eftermiddagen kom "Professorn" en stund och stannade tills vi gick ut och käkade på en restaurang, MAO, med ett postmodernt utseende. De serverade mestadels asiatiskt käk. Mycket gott. Det lustiga var att det bara jobbade 2-3 asiater där. Dessutom, under tiden som vi var där "gick" strömmen 4-5 ggr. De hade väl inte betalat strömmen he, he.

Efteråt gick vi en sväng på en lång pir som finns här och sedan hem igen.

På kvällen TV. Theresia är lite sjuk. Teresa tror jag börjar att "gilla" mig, från att från början varit lite avståndstagande pratar hon en del med mig nu. Daniel lyser med sin frånvaro. Jobbar väl en hel del.

I övrigt skall vi snart flytta till en annan villa. Familjen kommer hem snart

Dublin 2000 - Dag 5

Det är ganska lustigt att se hur ovana Irländarna är vid att se folk av olika raser tillsammans. På puben satt ett äldre par och formligen "glodde ögonen ur sig" p g a mig och Theresia. Men de har tydligen inte haft någon invandring att tala om tills för något år sedan

Vi gick hem så småningom och här hemma hade det kommit en vän förr att hälsa på.. Han är professor vid universitetet i Brighton. En beläst snubbe som undervisade i nationalekonomi och hade ett gott grepp om copyrighten. Självfallet hade jag en del frågor vad det gäller "fair use" inom copyrighten, d v s de fall där det anses befogat att använda sig av copyrightskyddat material utan att inhämta tillstånd av copyrightinnehavaren.

Senare på kvällen var jag mer eller mindre tvingad att följa med "Professorn" och Daniel till puben. Theresia uttryckte nämligen något i stil med "nu skall pojkarna gå på puben så stannar vi här". Det var så där lagom kul. Jag blev dessutom rejält på örat.

Dublin 2000 - Dag 4

Dagen idag utvecklade sig till att bli riktigt trevlig så småningom.

Hon surade och surade och surade. Hela dagen. Vi pratade hon surade. Vi badade, hon surade. Vi åt, hon surade. Men plötsligt vid 21-tiden slutade hon. Det var mer eller mindre som att vända på en hand.

På kvällen och natten hade vi jätteroligt, och då menar jag verkligen roligt. Det är nästan som om vi lever i två ytterligheter. Hursomhelst hade jag somnat vid 20 och vaknade en timme senare och Theresia var så där jättegullig och vi hade sådär mysigt som vi kan ha. Pratade och skrattade. Musiken var på och stämningen het på topp. Vi åkte in till Dublin vid 23 och skulle träffa Teresa och Daniel på ett ställe som heter " The Sugarclub". Teresa ballade ur, hon åkte på någon infektion och var dålig men Daniel var där. Daniel håller i en liten firma som jobbar med kaffemaskiner och diverse kaffeprodukter. Han var där med ett par Italienska kunder som var lite tråkiga. Men jag och Theresia hade så skoj så jag minns inte när vi haft så roligt sist. Vi dansade, pratade pussades.

The Sugerclub var ett ganska originellt ställe. En biograf omgjord till ett musikställe. Man satt som i en biografsalong, i rader, men de hade bytt ut stolarna till stolar med bord. Biografkänsla fanns kvar ändå. På sidorna, eller i vart fall på en sida ovanför lokalen fanns baren. I biografsallongen serverade de

De spelade juste musik. Jazz. Kanske börjar man att bli gammal, vad vet jag, men jag trivs inte längre så bra på diskotek som jag gjorde förut. Varje gång som jag har varit på ett sådant ställe mår jag pyton. Tycker bara att det hela är en "köttmarknad". Det där var annorlunda, och så var Theresia sådär gullig mot mig hela kvällen. Inga "bjuda-ut-sig-varianter" Det var jag som gällde. Kort sagt, vi hade skitskoj med varann.

Från stället tog vi en "taxi". Det var en vagn som man satt två personer i och som drogs av en kille som sprang. Det kändes nästan lite förnedrande att sitta där som en pascha medan en kille sprang där och drog oss, men lite skoj samtidigt måste jag erkänna. Han tog oss till McDonald's. F ö bestod hela mitt matintag idag av McDonald's. Tre (!!!) ggr. Nu har jag fått nog trots att jag älskar McDonald's. Sedan åkte vi hem i en riktig taxi.

De har ett ganska lustigt system här. Vid taxistationerna samlar man ihop folk som skall åt samma håll, sedan får man en biljett med ett fast pris som man betalar innan färden påbörjas och sedan kör de runt och lämnar av folk. Effektivt och billigt för kunden samtidigt som taxichaufförerna tjänar mera på effektiviteten. Kanske något för Sverige att ta efter.

Dublin 2000 - Dag 3

Idag hade Theresia tydligen bestämt sig för att tillbringa dagen med mig. Destination efter frukost: Guinness bryggerier. Sagt och gjort. Vi tog oss in till stan. På vägen till Guinness skulle vi titta på en kyrka men denna tog inträde. Mot alla katolska principer tar alltså en kyrka betalt för att få komma in. Jag tyckte att det var rent ut sagt horribelt. En kyrka skall ju vara en öppen plats för alla människor, oavsett om dessa har pengar eller ej. Oavsett om det råkar vara ett turistmål eller inte. En kyrka är en plats för en stunds eftertanke, en plats att få lugn och ro för själ och sinnen.

Vi vandrade vidare för att komma till Guinness, allt under lättsam och gullig stämning, alltså hand i hand, med små ömhetsbetygelser. Når vi så sett det som fanns att se besökte vi den obligatoriska baren på Guinness där de bjöd på en tappad Guinness på förhoppningsvis det sätt som den skall tappas på. Gott! Jag brukar annars inte tycka om sådana men denna smakade verkligen fint. Kanske hade det inte så mycke att göra med själva smaken utan snarare detta att: här befinner jag mig med den människa som jag älskar och skattar högt, på Irland, i Guinness bryggerier.

Theresia berättade för mig en ganska horribel historia förra gången som hon hade varit där. Det är så att lokalen är avdelad med något som närmast ser ut som ett staket i järn med spetsar längst upp som ser ut som pilar. Förra gången som hon hade varit där, hade en kille försökt att klättra över nämnda staket varpå han tappade greppet och fick en av dessa "pilar" rätt i halsen. Amulanspersonalen fick såga loss staketet varpå killen fick föras till sjukhuset fortfarande med staketet i halsen

Efter denna lilla anekdot köper jag en ganska fräck anorak , helt svart med en vit krage och en ficka på magen för en summa som sved rejält nämligen 550 kr.

Vi går nu därifrån för att få i oss en bit mat. Så småningom bestämmer vi oss för en "Kina". Där får vi mycket god mat. Jag äter anka och Theresia friterad kyckling i sötsur sås. Vi är uppspelta och glada. Vi skriver kort till våra vänner. Knäppa oläsliga kort. Det ena går bara att läsa nerifrån och upp och ett annat hade vi vänt på orden på så att man måste läsa baklänges. Allt varvat med skratt och pussar.

SJÄLVCENSUR

Dublin 2000 - Dag 2

"Kvinnor är ett underligt släkte... De har sina nycker som förnuftet inte begriper. För ett infalls skull, kan de sätta hela sin tillvaros säkerhet på spel. De är aldrig rädda på samma sätt som män".

Theresia lånade min "nalle" här eftersom det är en klocka på den. Nu sitter vi framför TV:n och hon leker med den. Hon ber mig hur man tar fram medelanden på telefonen varpå jag av misstag får upp ett meddelande från mig till henne med innebörden att hon skall fara åt helvete. Meddelandet är skickat i oktober 1999. Samtliga andra som jag skickat av typen "puss" "jag älskar dig", "godnatt" är raderade, men detta snart ett år gala meddelande grinar nu emot mig i telefonrutan. Jag undrar varför, varpå hon säger att hon visst sparat mina andra men att de inte syns i min telefon. Jag raderar meddelandet, är sur och går upp på andra våningen och lägger mig och läser. Hon kommer efter och byter telefon varpå hon skall visa att hon har kvar de andra ta spel en bra stund. Naturligtvis finns det inget annat. Hon har raderat allt utom att hon skall fara åt helvete. Jag frågar varför? Och det ända jag får till svar är att det skall vara lättare för henne att hålla sig ifrån mig. Jag är arg och besviken och så småningom visar jag henne vad jag tycker och tänker om henne genom att dels låta henne läsa brevet till spårlöst försvunnen, dels brevet till hennes mamma när hon gav henne biljetten hit. Det blir hursomhelst en lång natt. Efter att ha varit ovänner glider det så småningom till att Theresia är ledsen och det som gör ont kryper mer och mer upp till ytan. Hon berättar om en händelse ....SJÄLVCENSUR
.... så ledsen så ledsen, och jag tror att jag vet varför hon sparat på detta. Alla säger att jag är en skit, att jag inte är vatten värd, och emellanåt påverkas hon dithän med, äh... Jag vet inte varför man sparar på just detta och raderar allt annat.

Men det hela handlar så mycket för Theresia att inte bli en nickedocka, att inte låta sig styras, att vara självständig, men å andra sidan så rimmar det ju illa med vad som de facto sker. Jag menar att när jag skulle betala en resa så gick det inte för sig, men när mamma gjorde det så var det helt OK. "Jag vill inte behöva att känna tacksamhet" säger hon, men vari ligger skillnaden? "Jag skiter mer i min mamma än vad jag gör i dig".
Undrar om det inte det är tvärt om, eller att det hela bara handlar om prestige och en maktkamp.

"... man utvecklas till en individ, en personlighet, ett jag som inte är något annat än summan av de erfarenheter, där man vunnit eller förlorat prestige och som bara tvingar en till förnyad självhävdelse, till att bli tillvarons mål och mening, till att lyckas som prestigevarelse, bli ett nyttoföremål, utan att ha del av livet, uppträda i en taskspelarpjäs, där alla spelar för alla och alla tror sig ha huvudrollen".

Idag gick tjejerna ut och shoppade i bästa USA-anda medan jag blev "dumpad" med mitt på ett Internetkafé. Jag behövde den tiden att kolla upp min ekonomi och annat. Theresia fick i uppdrag att inhandla ett par kalsonger till mig, vilket hon gjorde. Jag fick de dyraste kalsongerna som jag någonsin har haft, nämligen ett par Calvin Clein, boxer. Pris 110 kr. Det vill till att ta hand om sina käraste ägodelar. Nåväl, sedan gick vi hem via McDonald's.

Jag var jättetrött och la mig för att sova en stund och vaknade igen kring k l 21.00 och var jätterastlös. Tjejerna tittade på TV. Jag ville gå ut. Jag blev sur och menade att man kan titta på TV hemma och påpekade för Theresia att hon själv var av den åsikten hemma i Göteborg. Det blev en del argumenterande och en allmänt tråkig stämning en stund, men inte allt för länge. Theresia gick så småningom och la sig att sova. Själv kunde jag inte det. När klockan hade blivit ungefär 02.00 skulle jag upp till tredje våningen där familjen har sin datautrustning. Jag skulle kolla om det fanns några intressanta ställen att åka till i närheten av Dublin, alltså en liten utflykt som jag och Theresia hade pratat om att göra. Men… LARMET GICK.

Huset är alltså som en mindre fästning. Allt är så genomlarmat spå att det i princip bara fattas elstyrda järnportar på utsidan. Huset var alltså larmat för natten vilket innebär att man inte kan röra sig någon annanstans än mellan sovrummet toaletten och köket. Nu gick jag alltså "fel " och då gick larmet. Allt började at tjuta och blinka och trots att Theresia stängt av larmet illa kvickt fanns där en bil med folk inom en (!) minut. Otroligt. Vi skrattade gott åt det hela och somnade så småningom båda två

Dublin 2000 - Dag 1

Välkomsten igår var mycket trevlig. Först satt vi en stund på ett hotell där Teresa, Theresia och Daniel mötte mig för att sedan åka till ett ställe där alla åt seafood. Det blev ostron lax, räkor osv osv. Framåt kvällen åkte vi hem till dem här. En jättelik advokatvilla med alla de rätta sakerna. D v s antika möbler och svindyra prylar.

Idag har vi varit ute och knallat omkring hela dagen. Jag tror att vi har gått minst en och en halv mil. Jag är helt slut i fötterna nu när vi kom tillbaka. Dublin är en stor stad, drygt en miljon invånare, men sanningen att säga kändes de fler när vi var ute idag.

Det är lite blandade intryck som jag fick av denna stad. Det tristaste är väl att det är så lite grönska och så mycket trafik, avgasorenad trafik. Bussarna formligen spyr ut dieselångor. Det värsta var väl att människorna synes vara mycket vänliga.

Det finns alltid en massa måsten när man besöker en ny stad. Till dessa måsten som turist hör att ta reda på stadens sevärdheter. Ett av dessa beskådade vi idag, nämligen vaxkabinetten. Mindre lyckade vaxdockor men i övrigt fint arrangerat. Utställningen börjar med en barnavdelning och det finns två sätt att komma in. Antingen genom en liten tunnel där man fick krypa in eller den vanliga vägen. Jag tyckte att gångtunneln såg spännande ut och glömde helt att jag har en släng av klaustrofobi. Tunneln var helt svart och gick i en massa kringelikrokar och det kändes som om jag hade varit där i evigheter. Jag var hela tiden på väg att vända. Paniken var nära och jag kom ut sjöblöt. USCH.

Imorgon, i vart fall på mitt program, står att besöka ett dockmuseum. Det skall bli skoj men det hade varit roligare om Jackie var med.