Barnens bästa

Jag har en dotter, en helt underbar dotter som heter Jaqueline och är 4 år. Vi d v s föräldrarna är separerade sedan 3 år. Det innebär att Jaqueline varit ifrån det s k familjelivet i 3 år. Hon kan därmed inget annat än det som hon själv uttrycker, nämligen: "Vad är det för dag idag pappa? Måndag, men då kommer mamma och hämtar mig på dagis".

Hon ser det mycket naturligare än vad vi vuxna gör. Hon ser inget problem i att vara hos mamma eller vara hos pappa. Nu är ju hon så lyckligt förskonad att hon tror, eller vet, att det är det naturliga. Vad jag vill säga är att det är vi som vuxna som skapar problemen. Jaqueline har inget annat att referera till. Det som hon vet är att mamma och pappa inte kan vara tillsammans men hon vet också att både mamma och pappa älskar henne! Hon vet vid sin späda ålder att hon har två hem, antingen är man hos mamma eller pappa. Hos mamma är det på ett vis, hos pappa är det på ett annat.

Man skall nu utreda hur det är för barn att bo hos två skilda föräldrar. Nu är det ju inte det som verkar vara huvudfrågan. Oavsett vad lagstiftaren kommer fram till kommer människor att gå isär och oundvikligen kommer barnen i kläm. Men inte nödvändigtvis. Det gäller för oss föräldrar att göra det bästa av situationen, försöka att avdramatisera det hela, och nu pratar jag ur barnens perspektiv. Jag kan inte låta bli att tänka på att hela debatten är något snedvriden. Ofta är det så att den som blivit av med vårdnaden mer fungerar som "en öppen plånbok" än en förälder. Jag anser det vara djupt orättvist. I mitt fall handlar det om att jag precis blivit av med vårdnaden därför att jag anses vara en elak djävul som inte på något sätt går att samarbeta med (f ö kom stämningen 2 år efter separationen och då hade allt fungerat väl, hämtning och lämning o s v). Vad alla är mycket rädda för att ta i sin mun är att det hela i mångt och mycket handlar om pengar, inte barnen. I mitt fall har jag "umgänge" från onsdag till måndag, varannan vecka. Det fattas alltså två dagar för att man skulle bli av med att betala underhåll. Visst, det är orättvist, det är dessutom djupt orättvist att man i o m att man förlorar vårdnaden rent psykiskt blir degraderad till en "barnpassare" i stället för en far (eller mor). Det är helt fel! Ändå kan jag inte låta bli att se igenom argumenten till att det hela i mångt och mycket handlar om en olöslig konflikt mellan föräldrarna.

Jag vill hursomhelst framhålla att barn är mycket anpassningsbara. Barn tycker inte det är konstigt att mamma och pappa bor isär. De har två hem, det är naturligt, eller som min dotter uttrycker saken: det är "hemma" både hos mamma och pappa. Kanske är just vi lyckligt lottade men jag kan inte se på vilket sätt ett växelvis boende skulle kunna skada barn. Jag kan ha synpunkter på anledningarna och lättvindigheten vid skilsmässor men att ett växeltvist boende skulle skada barnen finns det inga belägg för. Det är snarare vi som vuxna känner en stor saknad när barnet försvinner, inte barnet! Det är vi som går i inrutade mönster, "kärnfamiljen", allt annat är ett misslyckande, men så är det inte ur barnets perspektiv, de älskar båda föräldrarna oavsett om de bor ihop eller ej.

Jag hoppas nu att möjligheten till dubbel mantalsskrivnig öppnas, inte för att det skulle innebära något för barnen, men för att det systemet som råder idag är djupt orättvist ur ekonomisk och psykologisk aspekt. Det skulle trots allt vara det allra bästa att fullt ut måna om barnen. Av vad jag sagt följer slutsatsen att dubbel mantaskrivning är det enda vettiga alternativet som vi kan ta till för att värna "barnets bästa".