Fakta: 70 procent av mammorna får enskild vårdnad vid vårdnadstvist. I 20 procent av fallen får männen enskild vårdnad. I 10 % av fallen döms gemensam vårdnad.
- Varje år separerar cirka 25.000 föräldrapar. För de flesta löser sig barnfrågan utan problem. Men mellan 2.000-3.000 par kommer däremot inte överens
-. Under 1991 avgjordes 2.910 vårdnadstvister, 1993 var siffran 3.137 och 1995 avgjordes 3.754 mål. Så säger lagen:
- Oktober 1998 infördes en ny vårdnadslag som gör det möjligt för domstolen kan döma till gemensam vårdnad, vilket inte gick tidigare.
- Lagen ger domstolen rätt att bestämma var barnen ska bo.
- Föräldrarna ska i möjligaste mån komma överens genom att ha frivilliga samarbetssamtal och träffa avtal, som socialnämnden ska godkänna. Vid konflikt kan domstol besluta om vårdnaden, som kan bli gemensam även om enförälder motsätter sig det.
- Den förälder som har umgänget med barnet får utökade möjligheter till avdrag på underhållsbidraget. Föräldrarna ska dela på resekostnaderna i samband med umgänget.
- Målen med nya lagen är att:
* undvika uppslitande vårdnadstvister.
* barnen ska få träffa båda sina föräldrar.
* det ska skapas färre vinnare eller förlorare som det ofta blivit i vårdnadstvister.
Artikel i Expressen dec 18 jan 1999
Varför, Laila Freivalds, hör vi i gruppen Föräldrar i Sverige aldrig att du offentligt uttalar dig i vårdnad, boende och umgänge? Du tiger inte i debatten om kriminalisering av torskar, lagstiftning för kvinnofrid eller mot ekonomisk brottslighet. Men när det gäller den grundläggande framtida "infrastrukturen" i samhället ? våra barn och deras självklara rätt till två jämställda föräldrar ? då föredrar du att tiga.
Hur kan du försvara en lag som rangordnar föräldrar, delar in mamma och pappa i en "boförälder" och en "bidragsskyldig"? Varför tycker du att barn till separerade föräldrar inte ska få uppleva att pappa och mamma betyder lika mycket, ha två hem? Hur kan du försvara att bara en förälder ska få vara "boförälder"? Du som justitieminister är ytterst ansvarig för föräldrabalken och borde därför förklara varför tusentals föräldrar ? och barn ? i Sverige diskrimineras! En enda gång har du uttalat dig i dessa frågor. Då sa du att vi "vi ska skynda långsamt" mot en automatisk gemensam vårdnad. Din inställning är ett slag i ansiktet på alla kämpande föräldrar, som vi vill vara fullvärdiga föräldrar nu, i dag. När tror du att barnen behöver oss mest?
Laila Freivalds, det är dina lagar som gör att modern automatiskt blir vårdnadshavare vid barnets födelse: fadern måste ansöka om det, kvalificera sig. Hur rimmar detta med barnkonventionen? Den har ju Sverige som första land skrivit under, och alltså accepterat att "göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling". Men om detta vill inte justitieministern tala. Inte ens uppmana myndigheter och domstolar att följa barnkonventionen. Alltför många barns förtroende för rättssamhället sviktar när de märker att domare och nämndemän inte bryr sig om dem. Laila Freivalds, det är ditt ansvar att inskärpa att Sverige har skrivit på barnkonventionen? barnens rätt att inte diskrimineras, göra sina stämmor hörda, få två likvärdiga föräldrar. Det ansvaret har du försummat när du till exempel inte uttalat dig om två anmärkningsvärda färska fall.
Du tiger när: Högsta domstolen ger vårdnaden till den förälder som konsekvent hindrat barnet från att träffa sin far, och som inför sittande rätt säger att detta tänker hon fortsätta med. Lindesbergs tingsrätt ger vårdnaden till en moder som lika konsekvent saboterat pappans umgängesrätt, trots att barnet upprepade gånger rymt till sin far. Varför tiger du, Laila Freivalds?
Freivalds artikel Bo med far, bo med mor
Laila Freivalds utgår i sitt resonemang från "barnens bästa"? utan någon definition av begreppet. Här är en: "Att få känna att pappa och mamma betyder lika mycket". Den kräver vi att lagstiftarna ska tolka in i orden "barnets bästa", verka för att införliva i lagen, och således sätta stopp för diskrimineringen att till exempel mödrar automatiskt blir vårdnadshavare och "boföräldrar".
Problemet när man talar om barns bästa, och (i föräldrabalken) "en nära och god kontakt med båda föräldrarna" är att det uppstår paradoxer. God kontakt med föräldrarna kan inte skapas ifall dessa inte behandlas likvärdigt! Hur ska ett barn få tillgång till både mor och far, om den ena av dem inte tillåts vara förälder, utan tvingas ta till rättsliga medel då en förälder motsätter sig den andres självklara rättigheter?
Justitieministern kan kanske inte kan gå in och kommentera enskilda fall, men när domstolarna premierar umgängessabotage och faktiskt agerar i strid med lagen så borde Freivalds tala. Ministerns ord om att meningen är att föräldrarna ska komma överens är vackra – men tyvärr kommer vi människor inte alltid överens!
I direktiven till den utredning om automatisk gemensam vårdnad – som Laila Freivalds skriver att hon tagit initiativ till – står det att det bör lagstiftas att den förälder som barnet "bor" tillsammans med ensam kan fatta beslut som rör vårdnaden: "Införs en regel om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar måste frågan om en utvidgning och lagreglering av möjligheterna för den förälder som barnet bor tillsammans med att ensam fatta beslut som rör vårdnaden övervägas." Ett sådant tillägg vållar problem. Moderna föräldrar accepterar inte att sidsteppas vad gäller den faktiska vårdnaden. Det räcker inte att införa automatisk gemensam vårdnad, om detta inte samtidigt innebär något reellt.
Vi vill varna för en utveckling som stärker boförälderns roll i ett samhälle där växelvist boende ökar kraftigt. Vi kräver att alla får vara boföräldrar. Vi kräver rättvisa för såväl oss som våra barn. Märkligt nog skriver Laila Freivalds att "vårdnaden om barnen inte är en rättvisefråga" och att de beslut som tas (i vårdnadstvister) "inte ska ses som belöning eller bestraffning för hur föräldrarna betett sig emot varandra", utan att det är "barnets intresse som är det centrala". Hur går den inställningen ihop med att justitieministern vill lagstifta om att stärka boförälderns rättigheter?
Mänskliga rättigheter – som det ju i botten handlar om, beträffande barnens och föräldrarnas rätt till varandra – ska för övrigt inte behöva utredas. De borde vara en självklarhet.
En reflektion över Wybraniec ./. XXX vårdndsrättegång i Tingsrätten
Det är helt otroligt att en domare som Lill West får vara kvar i sitt ämbete. Vad som hände vid dagens rättegång gällande vårdnaden om Teresa är följande:
När vi kom in i rättssalen tittade hon (domaren) i handlingarna som har kommit fram i målet och sedan.... sedan gick hon på mig något så sanslöst. Ett tiotal ggr frågade hon om jag inte kunde tänka mig ensam vårdnad för Anns del. Hon pressade mig till det yttersta och sa att "nu när ni har kommit överens så långt , kan inte du tänka dig att Ann får ensam vårdnad om Teresa? Därefter kan kan ni ju alltid förhandla om vårdnaden när Teresa har blivit större". Det kändes precis som om hon inte orkade att ha en förhandling. Hon angav vidare tonen och meddelade att det enligt vad som framkommit genom familjerättens försorg angående vårdnadsutredningen inte finns några förutsättningar för gemensam vårdnad "heller". Och detta "heller" sa allt. Hon hade bestämt sig på förhand. Det var egentligen helt meningslöst att fortsätta att dra det hela till huvudförhandling, men jag gjorde det ändå, efter två enskilda överläggningar med min advokat. Det är i vart fall meningen att parterna skall höras i målet, tänkte jag. M a o trots att jag visste att det inte var värt och att domaren hade bestämt sig på förhand drog jag alltså det hela till förhandling. Det blev naturligtvis samma visa igen. Domaren ville knappt höra på vad min advokat hade att säga eller vad han ville förhöra motparten om. Rättegången var redan avgjord på förhand och det hela handlade mer eller mindre om tidsspillan och en formalitet. Min uppfattning, och inte bara min utan även motpartens ombuds uppfattning, var att det i det närmaste handlade om ett justitiemord. Hur kan en domare bete sig på detta vis? Jag menar så här, det är väl OK att pressa parterna till att förlikas, det tycker jag är helt i sin ordning, men... varför blev bara jag pressad? Varför fick inte Ann en enda fråga om hon kunde tänka sig en förlikning i form av gemensam vårdnad som jag hela tiden har yrkat? Är det inte så att det måste vara till vår Teresas fördel om båda föräldrar får bestämma? Är det meningen att man skall åsidosätta de mest grundläggande principerna i rättssammanhang, nämligen rätten att få en opartisk rättegång inför en opartisk domstol? Hade inte domaren redan innan huvudförhandlingen bestämt sig för vad som gäller för hennes vidkommande? Varför pressade hon mig till ensam vårdnad för Anns del, men frågar inte en enda gång om Ann kan tänka sig en förlikning i form av gemensam vårdnad? Utan att överdriva är detta inte vad jag väntar mig av rättssystemet och det var, om inte jävigt, ett mycket oproffessionellt handlande av en domare som förväntas slå vakt om rättvisan. Men nej, hon bara viftade bort det hela.
Jag ifrågasätter idag starkt vad jag har gett mig in på? Att en sur j-a käring skall bestämma i fall som hon inte har en blekaste aning om och inte heller bryr sig om att ta reda på?
Senare på kvällen ringde jag Ann för att höra om varför hon egentligen gör detta, om det inte var dags att forstätta våra respektive liv istället för att strida? "Skall du fortsätta att strida om detta eller skall vi fortsätta med våra liv" frågade jag henne. Istället för ett svar kom Seedi i luren och menade: 'Du vi håller på och knullar just nu, så stör inte oss'. Han är tydligen tillbaks, om en för en stund, så åtminstone för att knulla. När Teresa är där!! I en etta!! Ann stenad som ett "ägg" och likaså han. Jag får nog slå på stortrumman i en nästa rättegång. Jag får nog trots allt dra fram allt om henne, med hennes hashrökande, hennes "häftiga" upplevelser i samband med att de tar amfetamin (läs sex) när Teresa är i omedelbar närhet. Jag fick ju allt om nyår berättat för mig av Jerker. T ex att alla sprang iväg och försvann i köket när det skulle dras näsor. Sedan skröts det om det ena med det andra. Är det så idag? 'Du vi håller på och knullar just nu, så stör inte oss'. "Får jag prata med Teresa? Nej, hon är på toaletten". Vad säger man? Är det verkligen rätt att ha en gemensam vårdnad med ett vrak? Med en knarkare? Varför drar jag inte upp allt, som det egentligen är? Brist på bevis? Ja, dels det och dessutom är det enligt min uppfattning till Teresas bästa om båda föräldrarna får bestämma, båda får känna sig delaktiga. Det är definitivt bäst så, oavsett omständigheter. Hennes nuvarande kille kommer att försvinna så småningom. Han har redan gjort det en gång. Det kommer fler. Den enda som blir lidande på den här parodin är, inte jag, det blir Teresa. Fy fan! Kan hon (Ann) inte tänka?? Känner hon inget ansvar?
1 kommentar:
Usch min vän... Du har då haft dina fajter.. det gör ont i hjärta o själ att läsa din historia. Stor kram både nu och så där lite i efter hand.
Skicka en kommentar