Den farliga mannen

Efter terrordådet i Norge har maskuliniteten hamnat i fokus. Det skulle kunna vara en fruktbar diskussion, men tyvärr har den hittills lett åt fel håll.

Terrordåd ska aldrig användas för att skuldbelägga kollektiv. Män som kollektiv är inte ansvariga för vad en ensam, manlig terrorist gör. Inte heller ska alla män ses som potentiella terrorister för att de mest uppmärksammade terroristerna på senare år har en y-kromosom.

Däremot finns det forskning som tyder på att sökandet efter en manlig identitet är en viktig faktor när män dras till extremism. Därför skulle insikter om maskuliniteten kunna förebygga ytterligare rekrytering till extremistiska rörelser. Men problemet är inte att män söker efter en manlig identitet, problemet är när sökandet för dem till extremism, våldsamhet och odemokratiska åsikter.

Tyvärr framställs ofta själva sökandet efter manlig identitet som ett problem. Om inte direkt så indirekt, genom att alla egenskaper som traditionellt förknippas med maskulinitet ses som negativa. Ett exempel är när forskaren Stefan Jonsson i Corren (8/9) säger att vår tids mansideal "soldatmannen" skapar farliga människor kapabla att utföra en massaker. Men när Jonsson räknar upp soldatmannens egenskaper handlar det inte bara om våld, vapen och brutalitet - även positiva manliga egenskaper som handlingskraft och prestationsinriktning slinker med.

Då finns det inga traditionellt manliga egenskaper kvar att sträva efter.

Slutsatsen många drar är att män ska sluta att söka en manlig identitet, och i stället eftersträva traditionellt kvinnliga egenskaper: Samarbete i stället för tävling, konsensus i stället för prestation. Hur det kan gå har vi sett i den svenska skolan, där pojkarna klarar sig klart sämre än flickorna. Detta förklaras officiellt med att pojkar har en "antipluggkultur", men lärare kan berätta att när de i opposition mot påbuden smyger in tävlingsinslag i undervisningen så presterar pojkarna genast bättre.

Ofta vill samhället dessutom ha de traditionellt manliga egenskaperna. Arbetsgivare värdesätter handlingskraft och prestationsinriktning, och få skulle följa fotbollsallsvenskan om spelarna lade ned sin fysiska kampberedskap. Vid katastrofer förutsätts män använda just dessa egenskaper för att rädda kvinnor och barn. När tryggheten hotas förväntas de till och med plocka fram den manliga våldsamheten för att skydda kvinnor och barn.

Jakten efter manlig identitet kommer inte att upphöra bara för att debattörer säger att den borde det. Alla vuxna, välfungerande män som är trygga i sin mansroll visar dessutom att manlig identitet i normalfallet är något positivt, inte något förvridet och extremt.

Målet bör därför inte vara att utplåna jakten på en manlig identitet, utan att visa unga sökande män att det finns bättre alternativ än extremisterna erbjuder. Ett första steg är att erkänna att handlingskraft, prestationsinriktning och tävlingsinstinkt i de flesta sammanhang är goda, inte farliga, egenskaper