Thailand 2001 - Dag 22

Phi-Phi Island fredag den 31 augusti


Att inte stanna mer an en dag pa Phi Phi Island var nog det storsta misstaget pa denna resa. Jag har aldrig sett vackrarae natur. Grekland, slang dig i vaggen. Underbart lamga sandstrander med finkornig vit sand. Palmer och klippformationer som slar allt som jag tidigare har sett. Som jag skrev igar. Mycket narmare ett paradis pa jorden kan man inte komma. Sevicen var den allra basta som man kan tanka sig. Det lugnet som man finner i sjalen under sadana forhallanden ar precis vad en stressad vasterlanning behover. Jag onskar att fler fick uppleva denna harmoni.


Men som sagt. Jag hade kunnat stanna dar langre. Jag hade faktiskt kunnat att tanka mig fortsatta denna resa hur lange som halst om det inte var for att jag langtar sa efter Jackie. Tanker pa Irlandarna som skulle resa i tva ar. Vilken livserfarenhet far man inte av en sadan tripp. Vad det vidgar en manniskas p g a vardagen allt for inskrankta synen pa problematik av alla slag. Manga av de s k debbatttorerna i Sverige fr ett tunnelseende och kan inte se bortom det som rapporteras och debbateras i Svensk TV (inkl mig sjalv). Faktum ar att det ar forst nar man sjalv er och talar med manniskor som man forstar de verkliga problemen, ej de som som skapas av media och av politiker.

Thailand 2001 - Dag 21

Phi-Phi Island torsdag den 30 augusti

När jag denna dag skall gora denna denna anteckning ar jag allt annat an glad. Min laptop stendog. Den har varit lite "seg" den senaste tiden men idag lade den ner verksamheten helt och hallet. Inte kul for maskinen ar inte mer an knappt 4 veckor gammal. Det blir alltsa svart att uppdatera sajten nu. I vart fall blir det inte tal om bilder efetrsom digitalkameran inte gar att tomma. Tur att hag har en vanlig kamera ocksa.


Vi ar hursomhelst pa Phi Phi Island nu. Man tar sig hit per bat fran Phuket. En resa som tar ungefar 2 timmar. och ca 2 timmar for att ta sig till baten. Stallet som sadant kan val bast liknas vid ett paradis. En underbar natu8r. Pa vagen hit kom vi i samsprak med ett par valdigt vänliga italienare. Bada pysslade med musik och jag som musiker hade en del att prata med dessa killar om. Mycket vänliga själar.


Det var när jag skulle kopiera av lite musik som den ene av dem hade gjort som datorn totalvägrade att fungera. Inte ens att sätta igang. Det måste vara Tiger :) Nåväl. Stället vi bor på måste vara ett av de vackraste jag någonsin har sett och varit pa. Rena lyxen.

Dessutom hände något som gjorde mig extremt lycklig idag. men det ar ej offentligt. men jag blev.... Mitt hjärta smälte

Thailand 2001 - Dag 20

Phuket onsdag den 29 augusti

När man ser andra kulturer och lär sig nya seder känns tjafset i Sverige så obetydligt. I detta perspektiv ser man beteenden och skeenden på ett helt annat sätt. Annica Tigers sida. En mer inskränkt och komplexfylld människa får man leta efter. Jag kan bara skratta åt hennes skrifter. Men stackars den karl som är med henne. Jag får rysningar.

Jag har hittills inte sett så mycket av ”köttmarknaden” men här var det extremt. Totalt det omvända förhållandet. För medan det i resten av världen är så att killen raggar tjejerna och hon väljer är det tvärt om här. Om det kommer in en ensam kille (läs västerlänning) på en bar dröjer det inte länge innan han har sällskap. Huruvida dessa är prostituerade eller ej vet jag inte. Hursomhelst har jag fått höra att det för, det fall att vi skall kalla de prostituerade, inte fungerar så att man betalar för sig genom att ge dem cash utan det sker i form av att man betalar i barer och restauranger. Alltså är det inte så långt ifrån vad vi i västvärden praktiserar. Det är ju fortfarande killen som betalar på krogen och det är killen som förväntas att köpa presenter. Jämställdhet in my as. Dagens kvinnor i Sverige vill ha jämställdhet. Inget ont i det. Men samtidigt vill de behålla sin privilegierade ställning som kvinna genom b l a det jag beskrev ovan.

Men Nu skall jag inte orda mera om det. Jag är faktiskt på semester nu och tänker inte förstöra mitt humör med att tänka på ankdammens snedvridna debatt. För just nu är det lyx och flärd som gäller och jag mår j-ligt bra på det.

Tänker bara att glassa omkring, spendera pengar, äta gott, dricka gott, bada, älska och älska med min underbara tjej.

Jag älskar dig Theresia, du är bland det bästa som hänt mig trots alla snedsteg, trots våra meningsskiljaktigheter, trots att vi ibland blir fruktansvärt arga på varann. Puss på dig. Hela världen skall veta att du är underbar.

Thailand 2001 - Dag 19

Phuket tisdag den 28 augusti

Sura miner här igen.

Igår ville Theresia inte göra något. Hon var ”så” trött så hon ville bara vila. I förbifarten sa hon att hon inte hade några cash, men det var ju bara att ta från safen. När så strömmen gick på hotellet blev jag rastlös och ville gå ut. Frågade henne ett antal gånger om hon ville med. Men nej, hon var ju så trött. Så jag stack iväg för att se om jag kunde hitta ett Internetcafe.. Det gjorde jag inte så efter en timma vara jag tillbaka på hotellet. Theresia hade då stuckit.

Jag blev skit arg och tänkte, nu j-ar skall jag ha skoj. Och gudarna skall veta att jag hade skoj. Träffade en massa roliga människor. Två svinrika tyskar och 3 tjejer som vi festade med hela natten. Hemma på hotellet kl. 9 i morse.

Hmmm, vad är det man brukar säga: ”Som man bäddar får man ligga”. Jag har Bangkok i färskt minne. Var det inte två tre nätter som hon tillbringade med två främmande karlar och lämnade mig?

Men till slut blev vi vänner och kanske var det en nyttig läxa. Läxa kanske är inte riktigt rätt att säga. Vad jag menar att hon nu för en gångs skull kände det som jag så många gånger upplevt. Ångesten, övergivenheten, undran. Men nog ordat om det.

Det blev en riktigt rolig kväll med mycket tequila och mycket skratt. Vi träffade på ett trevligt par från Irland. Han 24, hon 19 men betydligt mognare än vad man kan vänta sig för den åldern. De skulle vara ute och resa i två år (!) Praktiskt taget avverka hela världen, inklusive Sverige. Naturligtvis var de välkomna hem till oss. Han hade sparat lite pengar men budgeten var förvånansvärt låg. De hade 9000£ tillsammans men när han kom till Australien skulle han jobba en del. Tänk vad härligt att komma iväg från alla förpliktelser så länge. För min del är det kört att göra något sådant, jag tänker då på min lilla dotter. Man skulle passat på när man var lite yngre. Nu, aldrig att jag skulle ha lämnat Jackie så länge. Jag tycker att det är väldigt lång tid med den månaden som jag kommer att befinna mig här. Men visst hade det varit skönt att komma iväg så länge.

Jag skulle kunna fortsätta denna resa hur länge som helst

A good husband should be deaf and a good wife blind.

Franskt ordspråk

Thailand 2001 - Dag 18

Phuket måndag den 27 augusti

På Karoon Beach i Phuket nu. Vi bor på ett hotell som heter South Sea Resort. Allt kan sammanfattas med två ord. Lyx och flärd.

Eller vad sägs om att kunna sitta i en bar där stolarna befinner sig i vattnet så att man till hälften är under vatten och den andra halvan av kroppen vid bardisken. Härligt skönt. Välbehövlig vila kommer nu after allt stressande.

Jag säger bara, jag mår som en prins. Jag skall nog ringa roomservice och beställa något från menyn för att sedan somna gott i den jättelika bädden efter en lång dag med resande och nya oförglömliga intryck.


En kille förtjänar uppmärksamheten idag också. En amerikan och riktig globetrotter. Boende i San Francisco men ute i 16 (!) veckor. Nåväl det blev tyvärr en kort bekantskap.

Do all he good you can,By all the means you can,In all ways you can,In all the places you can,At all times you canTo all the people you can As long as you ever can.

John Wesley

Thailand 2001 - Dag 17

Ubon Ratchathani söndag den 26 augusti

Vem är jag att döma Theresia? Vem är jag att överhuvudtaget tycka någonting om detta?

Jag kan omöjligt sätta mig in i hennes situation. Det är snarare jag som har haft en förvrängd bild om något slags TV-arrangerat återseende. Kan man älska en människa som man aldrig har sett? Kan man älska någon som man vet har medverkat till att man själv har blivit lämnad? Varken hennes biologiska mamma ville/kunde ta hand om henne och fadern har ju gått och skvätt lite här och var. Det är ju egentligen fadern som ännu en gång bangade och drog igår. Hade han förväntat sig gullegullgull?

Vem är jag att döma och säga att jag skäms!?! Jo, jag skäms, över mig själv. Jag borde ha respekterat hennes känslor bättre och inte kasta på mitt tyckande.

Nåväl idag har vi hursomhelst varit ”kulturella”. Efter en mycket seg start på dagen, vi gick upp vid 13-tiden, mötte vi Pook som tog oss till Nationalmuseet. Vi åkte buss och när jag säger buss så är det inte som vi tänker oss en buss utan helt enkelt en personbil med ett flak som man satt presenning över och två avlånga smala träbänkar på varsin sida. Apropå trafik upptäckte jag en annan rolig sak som jag tidigare inte har tänkt på. Övergångsställen är ju målade som en zebra så thailändarna kom på den strålande iden. Varför inte sätta upp en zebra figur vid övergångsställena för att markera ut de bättre.

Väl framme på museet betraktade ett antal olika Buddhastatyer och diverse andra historiska föremål. Museet var ganska litet och i vanlig ordning får man ta av sig på fötterna innan man kommer in och gå omkring barfota. Därefter tittade vi på stadens symbol xxxx, en stor staty belägen mitt i staden som bland annat symboliserade styrka samt andra dygder. Moonriver var nästa beseendeobjekt för att sedan åka hem och ta farväl av Pook. Det kändes konstigt att ta farväl av honom men jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer att träffa honom igen. Han och för övrigt resten av hans familj var nog se snällaste människorna jag stött på. Som jag tidigare har skrivit är det i dessa dagar ytterst ovanligt med människor som för den goda sakens skull och utan egen vinning gör saker för andra människor. Utan deras hjälp skulle vi inte kunnat att åstadkomma det vi gjorde här.


En sak till vill jag berätta om innan jag glömmer det. Ja, jag lär inte att ”glömma” det eftersom det var något…, hursomhelst, lyssna på detta. Häromdagen var vi på hotellets nattklubb. När man är på nattklubb blir man ju förr eller senare nödig, så jag knallade in på herrarnas. Ställer mig i vid en sådan pissoar varpå toalettvärden (eller vad man nu skall kalla honom) mer eller minde rusar fram och lägger en varm handduk om nacken på mig varpå han börjar att massera både nacke och rygg på mig. Jag blev helt paff måste jag säga. När jag så var färdig rusar killen fram och lägger fram tvålar och saker vid handfatet och därefter ytterligare varma handdukar för ansiktet.

Vad säger man om det? Ja, ja, ja, inga ”sådana” tankar nu tack. Men uppfriskande var det i alla fall. Själv tror jag dock att skall ta en riktig Thaimassage.

It's easier to be wise for others than for ourselves

La Rochef Oucauld

Thailand 2001 - Dag 16

Ubon Ratchathani lödag den 25 augusti

Fadern stack hem. Förklaringen var att det var mycket att göra hemma men den egentliga var besvikelse. Egentligen skulle vi umgås hela helgen. Men nu är det stop. Inte ett ord mer om detta.

Efteråt blev vi bjudna till en annan kille som hjälpte oss första dagen när vi var ute och velade ute i bushen och försökte att hitta modern, alltså en av Pooks arbetskamrater på banken. Vi tillbringade hela dagen i hans fina villa. Familjen hade däremot ärenden att göra och det kändes mer eller mindre som om vi var bjudna till huset istället för dem, för helt plötsligt så drog de iväg och lämnade oss ensamma i huset tillsammans med Pook, kom tillbaka igen och drog och kom tillbaka igen. Sen blev det däremot trevligt. Mycket god mat också. De hade barn, b l a en liten tjej på fyra år och en hund. Den lilla tjejen var supergullig. ”Varför dricker du öl?” frågade hon. Vad svarar man på det? ”Ja, därför att det får mig att känna mig lycklig och därför att jag skrattar mycket då” svarade jag. Det är ju så, av barn och fyllon får man höra sanningen.

Men idag måste jag ändå säga som avslutning på detta att det hela känns helt fel. Jag skäms, fast å andra sidan skall jag ju inte döma över andras känslor. Om man efter 29 år frånvaro träffas kan reaktionen bli precis vad som helst.

Det viktiga är trots allt att man känner till sina rötter, vet varifrån ens blod, och hjärta kommer ifrån.

Those who cannot remember the past are condemmed to repeat it.

George Santayana

Thailand 2001 - Dag 15

Ubon Ratchathani fredag den 24 augusti

Så har Theresia även träffat sin pappa nu. Mission completed.

I övrigt får jag inte skriva mer. Följakligen råder CENSUR. Så ser han ut i alla fall. En enkel man som har lätt för att skratta och med ett vad det verkar gott hjärta. Jag tyckte mycket om honom.

Don't destroy the bridge by which you have crossed the river Kinesiskt ordspråk

Thailand 2001 - Dag 14

Ubon Ratchathani torsdag den 23 augusti

Kl. 21.00

Sanningens ögonblick börjar att närma sig. Det här är bara för mycket. Det här är bara FÖR MYCKET.

För drygt en timme sedan ringde Pook och sade följande: ”Ni måste komma imorgon och får inte missa detta. Kl. 18.00 kommer Theresias pappa till mitt hem och de skall träffas där”. Theresia utbrister att: ”Det här kan inte vara sant, You have to be kidding!” ”No no, no kidding” säger Pook på andra sidan luren. ”Bara se till att ni är där!”

Utsikten från vårt fönster känns lika overklig som vekligheten själv

Efter det bröt känslostormen ut på båda håll. Jag är verkligen glad åt detta och hon å sin sida kan nog inte riktigt fatta att det är sant. Pappan fick brevet ifrån henne idag. Om vi antar att han arbetar har han idag fått detta vid 18. Två timmar senare ringer han och säger att han dyker upp i Ubon. Detta är bara för mycket.

Jag känner mycket i detta. För Theresia måste det vara rena rama stormen. Tänk vad det skall röra upp!! Bara tänk!

Kl.13.00

Idag är det en riktigt seg dag. Det känns avslaget. Jag har somnat och vaknat om vartannat, likaså Theresia. Vi har dryftat detta med mamman och pappan fram och tillbaka, in och ut, ventilerat hjärnor, skrikit åt varann, blivit vänner. Turbulent värre. Det är ansträngande psykiskt detta.


Rent praktiskt har vi inte gjort något idag, ja nästan inget. Jag köpte några Charlie Chaplin stumfilmer och tänkte att det kan vara bra att låta tankarna in på annat och att stumfilmer i alla fall inte skall vara dubbade, men kan du tänka dig, dubbning även på en stumfilm, det måste ta alla priser eller? Och dessutom på Thai!

Det blir inte många knop gjorda här idag.

Jag vet inte om jag har skrivit detta innan men jag har fått en bok av Pook. ”Words of wisdom to live by”. En bok, som förresten titeln antyder, väl kom till pass idag. Här kommer ett ord av den samlade visheten:

Life is an education ---- a terrible education Richard King

Thailand 2001 - Dag 13

Ubon Ratchathani onsdag den 22 augusti

Vi har IRL träffat mostern. Ett möte som var mycket känsloladdat och för Theresia extremt jobbigt. Men jag kan nog inte, och ingen annan för den delen heller, att förstå hur detta känns för Theresia.

Efter en lång färd ut mot landsbygden där ingen turist någonsin satt sin fot, där kossor sprang över vägen som de ville, där en så extrem hetta rådde att det fullkomligen rann svett, mycket letande, mycket frågande, mycket undrande, kom vi så fram till det rätta huset. En liten, ja, ska man kalla det en hydda där mostern bodde.

Till en början hade moster vissa tvivel beträffande sanningshalten i Theresias påståenden om sitt släktskap med henne, eller rättare sagt så hade hennes man tvivel. Vi fick ta fram födelseattestet samt andra adoptionshandlingar. Men det lossnade ganska snabbt. Hon kramade om Theresia och då ”lossnade” det för henne. Alla uppdämda känslor alla undringar som fick svar resulterade i ett känslorus av ett slag som jag aldrig sett hos henne. Det saknas anledning att för mig närmare redogöra för det. Det intressanta är att hon har hittat sin släkt och även om hon inte ännu träffat alla så har vi fått alla adresser och jag är mycket glad för hennes skull. Frågan är väl om hon är så glad för det själv egentligen. För trots att fakta funnits där hela tiden kommer livet för henne inte vara det samma sedan hon fått vetskap.

Det visade sig att modern har flyttat till USA, närmare bestämt Honolulu, och är omgift med en pilot. Detta skedde för c a 25 år sedan. Theresia har en storasyster som idag är 31 år. Hon är mycket vacker enligt Theresia. Hon tror att systern är vackrare än hon själv vilket jag ser enbart som en smaksak. Det finns även en halvbror som modern har med den nya mannen.

Från vänster: Mamma, storasyster och halvbror

Det har efter besöket varit minst sagt turbulent. Det är svårt att ta till sig så mycket som man gått och undrat hela livet och det blir lätt hänt att man då förvränger fakta för att dessa skall passa ens egen världsbild. Jag skulle kunna skriva om mycket underliga reaktioner från henne men detta är inget som jag vill gå ut med offentligt.


Efter detta känsloladdade besök åkte vil till en marknad vid gränsen till Lao. Meningen var att vi skulle ta oss över gränsen men vi hade inga pass med oss så vi tog oss till ett ställe vars namn jag glömt (de är ju så krångliga så skriver man inte ner direkt är det borta ganska omgående) men det är där som kungen och drottningen bor när de kommer till Ubon Ratchathani. Ett underbart fint ställe, ett riktigt paradisliknande anläggning belägen vid en sjö. Snyggt, verkligen snyggt.

Därefter träffade vi några av Pooks f d arbetskamrater, han jobbar på bank. När vi knallade in där åkte ölen fram. Jag höll på att dö. Tänk dig i Sverige på banken: ”Nämen tjenare, kommer du och hälsar på, vad trevligt, och vänner har du med dig, ja men då måste vi ju ta fram Pripps Blå och fira, fram med de bara på disken, skål-ta-mig-fan, kul att se er”. Otroligt, vi skulle behöva mer av den attityden i Sverige.

Det är överhuvudtaget en tanke som slår mig så fort man är utanför Norden gränser och som jag haft en intressant diskussion med Pook om. Nämligen hur vi förhåller oss till medmänniskor. I Sverige är ensamheten ett problem, medan man i Thailand har det motsatta problemet, alltså att det är svårt at få tid för sig själv eftersom vart man än kommer möter på någon man känner. Överallt finns bröder och systrar, släktingar och folk som man känner. Många är de gånger som Thailändarna hade velat att ha en stund för sig själva. Vad är då modellen? Varken det ena eller det andra är fullkomligt system.

Från vänster: Pook, Theresia, moster, kusin med 1 månad gammal baby, mosterns man, Thong (Pooks bror), kusin


Men en sak är säker. Det som hände idag har varit omskakande för oss och speciellt för Theresia som det kommer att ta tid för att hämta sig. En ytterligare sak, inget kommer någonsin att vara som förut. Men livet är i ständig förändring, eller som Pook sa till mig häromdagen: ”Ones not jump into the same river”.

Thailand 2001 - Dag 12

Ubon Ratchathani tisdag den 21 augusti

Tyvärr, det blev inget med att åka iväg till mostern. Pook fick inte ledigt från jobbet och kom sent för att möta oss, och då var det för sent att åka iväg. Men imorgon blir det av. Kl. 09.00 blir vi hämtade här på hotellet. Han lägger då ner arbetet för vår skull för att köra oss de tio milen.

Känns lite som en dag till spillo. Men allt kan ju inte gå som på räls. Pook har i alla fall översatt brevet som Theresia skrev igår och detta skall iväg imorgon. Pappan har det på fredag. Det blir alltså lite tajt med tiden om vi skall hinna att träffa honom såvida inte han kommer ner antingen till Bangkok eller Phuket och då blir det dyrt för oss eftersom vi nu utlovat att stå för kostnaden. Egentligen skulle man väl bara åka upp till honom men det har sina sidor att komma inlallande i någons liv och säga ”tjenare, här är jag din dotter, du vet, den där ungen som du inte ville/kunde ha, men annars, hur är läget?” Men första kontakten är alltså i alla fall näst intill etablerad. Vi har adressen och vi skall åka upp och träffa mostern imorgon. Kanske vet hon var modern finns. Om inte annat borde fadern veta det.

Vi har lämnat tillbaka motorcykeln idag. Istället fick vi låna en (inte hyra) av bröderna. Vi har också tagit kort på Theresia och tagit kopior på hennes kort av sonen Kenny för att kunna skicka med. För övrigt begick jag ett klassiskt misstag som jag irriterar mig över, nämligen att inte fråga efter priset innan man beställer. Vi fick betala 400 Bath (100 svenska kronor) för 10 kort vilket utgör en kvarts månadslön för en genomsnittsthailändare. De tjänar ungefär 2000/månaden, alltså ett okvalificerat arbete.

I övrigt så satt vi med våra vänner och käkade anka som utlovat och drack ännu mera inhemsk rum och öl. Jag måste berätta hur man dricker i detta land.

Att öl dricks med is har jag ju nämnt tidigare. Spriten blandas uteslutande med massor av is en tiondel sprit och resten sodavatten, alltså vanligt bubbelvatten utan smak. Det är också kul att se hur berusade de blir. Det krävs inte mycket för att de skall bli rejält runda under fötterna. Vi har ju kanske träffat ett tiotal här och festat med och jag kan säga att jag hade önskat att vara så lättpåverkad, det hade varit billigt. Men de är alltså rejält påverkade efter 2 öl.

En annan kul sak. Jag har märkt att de försöker att bjuda oss på de mest traditionella, i våra ögon sett , äckliga saker. Ta detta med de genomskinliga äggen med illgrön äggula (ruttna ägg) eller de hoppande insekterna t ex. Vi har en annan sak som är rätt kul som motdrag, nämligen det svenska snuset. Vissa av dem spottar ut prillan direkt, andra håller minen, blir gröna i ansiktet och vacklar ut sedan den nästan bränt hål i läppen på den. Jag skrattade gott idag åt en gubbe. Han skulle minsann ha den inne lika länge som vi. Den rann och han gjorde allt för att håla den på plats under läppen och ju mer han tryckte på den med fingrarna desto mer rann det om den varvid han fick svälja safterna.

Det är mycket snälla människor det där hursomhelst. Tänk bara, hade du lånat ut din motorcykel till ett par vilt främmande turister?

Thailand 2001 - Dag 11

Ubon Ratchathani måndag den 20 augusti

VI HAR HITTAT FADERN OCH ÄVEN MODERNS SYSTER

Theresia tittar med förvåning på pappas fotografi och hans adress

Våra Thailändska vänner upphör inte att förvåna mig. Nej, det handlar inte om att de skall dra oss på pengar. Tvärt om tar bröderna ledigt från jobbet för att hjälpa oss och förlorar följaktligen pengar. Men när vi försöker att betala ja då får vi inte. Det är riktigt godhjärtade människor och jag kan bara säga att utan deras hjälp hade vi inte kommit så långt som vi har kommit nu.

Den ena brodern Thong, dök i morse upp och körde Theresia till folkbokföringen och där fann de som sagt fadern. Han är numera omgift och bor ca 50 mil ifrån där vi är nu. Theresia har skrivit ett brev till honom som är mycket känsloladdat. Pook, den andra brodern skulle hjälpa med översättningen från engelska. Det är mycket omtumlande detta för alla inblandade inklusive mig. Jag grät ett antal blöta tårar idag. Reaktionen från dessa godhjärtade vänner vi fått här är hursomhelst att det är otroligt fint att försöka söka sitt ursprung trots att man saknar språket. Av den anledningen vill de på alla sätt hjälpa till. Familjen är viktig här, viktigare än för oss egotrippade västerlänningar.

Jag måste säga att jag är överväldigad. Att det äntligen för människor tycks handla om värden utöver de materiella. Men vi vill gärna åtgälda men som sagt, de vägrar. Vad gör man då?

Vi har idag ännu en gång suttit hos dem och druckit öl och snackat. Alla var med inklusive mormor som nu är 82 år. En ovanligt pigg tant också med hjärtat på det rätta stället. Det är otroligt vilken gästfrihet vi har bemötts med. Jag tror att Theresia är mäkta stolt över sina landsmän. Det hade jag varit, verkligen.

Imorgon skall vi åka iväg drygt tio mil för att möta mammans syster. Alltså Theresias moster. Vi har fått kort på de också, alltså pappan och mostern. Mamman verkar däremot svårare att hitta. Våra vänner skall även imorgon bjuda på middag. Denna gång inga hoppande saker eller andra konstigheter (som de envisas med att bjuda på, idag fick vi ägg som var helt genomskinliga och äggulan var helt illgrön, det vände sig i magen men man var tvungen att smaka) utan anka som uteblev häromdagen. Den ena av de fyra bröderna är nämligen kock. Vi skall även lämna tillbaka motorcykeln då vi får hyra en av dem till en tredjedel av priset. Det är otroligt vad dessa människor vränger in och ut på sig för oss. Nästan på gränsen till att vi känner oss…. Ja jag finner inga ord för denna gästfrihet och öppna hjärtan.

Thailand 2001 - Dag 10

Ubon Ratchathani söndag den 19 augusti

Nu har det fullständigt slagit över i huvudet på Theresia. Just nu är hon och festar med den Thailändska polisen. Jag säger då det...


Detta kan inte vara sant. När vi idag gick ner på Internetcafet för att skicka lite mail hade Theresia tråkigt och ”hoppade” bakom ryggen på mig. Det var väldigt bråttom för vi skulle dels titta på hotell (det här är ”hellre än bra” och det bor råttor här) dels träffa de två bröderna kl. 17. Jag sa då att hon istället kunde hitta på något själv och möta mig kl. 1630, lagom för att åka ner till hotellet och möta bröderna. Det var nämligen någon slags konsert bara tvärs över gatan. Kl. 16.30 kommer hon och säger: ”Du måste komma ner och träffa ett par vänner som jag hittade. Den ena är polis och de bjuder på drinkar”. ”Aldrig att jag ger mig i lag med den Thailändska polisen” sa jag. ”Jag har varnat dig för de redan när vi kom hit. De är ökända och vi skall ut och äta middag med bröderna”. ”Ja men han är inte i tjänst du kan ju vara lite hövlig” ”Nej aldrig att jag festar med en Thailändsk polis och vi skall ju äta middag!!” sa jag. Hon gick till poliserna och jag får nu förklara för bröderna att min flickvän skiter faktiskt fullständigt i er för just nu bjuder polisen på drinkar.

Jag hoppas för mitt liv att det inte händer henne något i alla fall. Men detta är för mycket för mig nu.


Men hon kom i alla fall tillbaka. Somnade direkt redan vid 1730. Om jag känner henne rätt kommer hon nu att sova resten av kvällen och morgonen. Det är verkligen kul att vara här, ha ha.

PS. Jag har haft verkligt dåligt samvete för Jackie eftersom jag inte har kunnat göra något roligt med henne denna sommar då pengar skulle sparas till denna resa.

Det kommer igen Jackie. Vi skall åka, du och jag. Till något härligt, vackert ställe där jag tänker att skämma bort dig.

Puss gumman. Jag saknar dig varenda sekund.

Thailand 2001 - Dag 9

Ubon Ratchathani lördag den 18 augusti

Ytterligare en dag full av ovanliga och märkliga händelser. Jakten på den biologiska modern fortsätter. Vi skulle som sagt möta mannen kl. 0800 och det var imorse extremt segt eftersom vi var ute igår och käkade middag sent på kvällen. Jag måste f ö börja att beskriva middagen igår kväll eftersom det var något av det absolut godaste som jag någonsin ätit samt att den skilde sig avsevärt från vad jag tidigare har varit med om.

I bordet som vi satt oss vid fanns ett fyrkantigt hål. I detta hål sattes sedan en slags lerkruka med glödande kol. Över detta en gryta som såg ut som en rund bakform med en kupol i mitten med små hål i. Kupolen bildade alltså en liten vallgrav som de sedan hällde de vatten i. Alltså i mitten en slags stek/grillplatta och runt om kokande vatten. De kom sedan med allsköns olika grönsaker, nudlar och en stor skål med kött, fisk och annat smått o gott från havet. Därefter kom en kock som lagde till alltihopa framför oss och serverade direkt från denna märkliga spis som alltså var placerad mitt i bordet. När inte ordinarie kock kunde vara vid oss kom andrakocken som för övrigt var en mycket trevlig engelsktalande tjej. Det hela var underbart gott och som sagt mycket spännande. Priset var också en överraskning. För hela kalaset inklusive öl betalade vi ca 300 Bath, alltså 75 kronor. Bättre kund det inte bli.

Idag var det däremot segt att gå upp på morgonen. Vi skulle ju möta den där mannen (som var så hjälpsam igår) och det redan klockan åtta på morgonen. Det var sura miner och vi var minst sagt trötta. Killen (som för övrigt heter Pook) hade dessvärre inte hittat modern men vi skulle fortsätta. Vad vi till att början gjorde var att åka till barnhemmet där Theresia blev lämnad.


Jag kunde se att det var en mycket känsloladdad historia för henne att gå omkring på det stället. Veta att det var där som hon bodde i tre månader innan hon blev bortadopterad. När sedan de katolska systrarna kom med ett fotoalbum innehållande bilder på hennes adoptivmor och henne (så liten liten liten) såg jag att det höll på att bli för mycket för henne. Det var otroligt mycket känslor som for igenom hennes huvud. Det måste ha varit en upplevelse att se barnhemmet, att se sina rötter, att äntligen få reda på var hon kommer ifrån. Jag vågade knappt säga något på hela tiden. Gjorde mig så osynlig som möjligt och bara tog kort. Stället som sådant verkade mycket välskött även om det enligt utsaga inte var så värst bra ställt med det förr i tiden. Hursomhelst vet jag att det rörde upp känslor inom henne även om hon är bra på att dölja dessa av någon anledning. På det katolska barnhemmet fick vi sedan namn på en möjlig adress eller rättare sagt ett område där hennes mor kan finnas. Vi åkte alltså vidare men efter väldigt mycket letande, ett antal stopp och frågande, kunde vi till slut konstatera att det bästa trots allt är att försöka att hitta modern genom den Thailändska folkbokföringen. Detta skall vi försöka med på måndag.

Vi var naturligtvis väldig tacksamma över all den hjälp som Pook och hans bror erbjöd så vi insisterade på att få lämna pengar igen. De vägrade i vanlig ordning men istället så sa de att vi kan köpa lite öl för pengarna och så åker vi hem till mitt hem. Sagt och gjort. Det vore väl närmast mycket oartigt att ta ner ett sådant erbjudande. Det var spännande får jag säga. Tänk att få komma hem till en vanlig Thailändare och se hur han bor. Vi hade ju i och för sig fått komma in hos väldigt många människor när vi både igår och idag letade men nu skulle alltså hem till dessa män som till synes utan egen vinning hjälpt oss under två dagar. Vi skulle dessutom dricka öl tillsammans.


I Thailand gör man nästan allt ute och följaktligen satte vi oss ute. När jag säger att vi satte oss ute så var det inte på några stolar utan de tog fram en slags matta som vi sedan vi tagit av sig på fötterna fick sätta oss på. Därefter kom ölen fram samt maten. På menyn var det underliga saker (men ”värre” skulle det bli längre fram på dagen): Någon slags fisk som var helt rund och i storlek som en femkrona, någonting som såg ut som lite större fyllda oliver men smakade som något annat, grönsaker samt så krabbor som skulle ätas med skal på. Allt skulle doppas i diverse olika såser. Jag tog en krabba för artighetens skull men det knastrande ljudet gjorde mig något äckelmagad. Det övriga var däremot ganska gott.

Men äckelmagad skulle jag bli senare (vänta bara). Stämningen blev bättre och bättre och ju mer vi drack desto roligare blev allt. Thailändarna tål ju inte så mycket alkohol eftersom de saknar något slags enzym som bryter ner alkoholen i kroppen, alltså blev vår Pook ganska rund under fötterna redan efter någon öl. Pook jobbade för övrigt som banktjänsteman och bodde i huset tillsammans med sina övriga tre bröder samt mamman och pappan. Föräldrarna var på släktbesök men alla bröderna hemma. Den andra brodern som var med hela dagen jobbade också med pengar medan de två övriga var lärare, dels på småskola och den fjärde vars främsta intresse var motorkross. Han var visst någon slags mästare i detta.


När vi så småningom började att tycka att nu är det dags att lätta blev det stopp. Nä nu skulle vi minsann se oss omkring i trakterna kring Ubon. De tog oss ut på en färd till Phibun Mangsahan vid floden Monn river, ett litet ställe ca 4 mil utanför Ubon. Mycket vackert är väl det bästa och kortaste sättet som jag kan beskriva det på. Men det mest intressanta måste trots allt ha varit maten som bröderna beställde in. I vanlig ordning och på Thailändskt vis åkte mattan fram, isen till ölen (jo då, man har is till ölen) Men sedan kom något som jag aldrig aldrig kommer att glömma! Detta är alltså det smaskiga tilltugget nämligen:

LEVANDE INSEKTER!!


De hoppade omkring på tallriken så man fick ha en tallrik till som ett lock för att de inte skulle smita. Tillagade i någon slags stark sås med grönsaker låg de där i sina spasmer, ryckte och hoppade i dödsryckningar… och nu skulle man alltså äta detta! Att jag inte dog!!! Mycket har jag varit med om men detta tog alla priser! Jag totalvägrade! Theresia stoppade i sig två eller tre medan våra värdar smaskade i sig. Jag kan bara säga att jag har aldrig sett något liknande och jag är beredd att smaka på det mesta. Men om jag nu tyckte pupporna var äckliga häromdagen i Bangkok så tog ju detta allt med hästlängder. Levande, hoppande insekter som såg ut som små räkor och var alldeles gråa. Glöm det!! Aldrig att jag skulle stoppa det i min mun. Det var sannerligen något av det mest groteska som jag varit med om.

Nå våra värdar, eller i vart fall en av dem blev fullare och fullare och så småningom var det dags att ta sig hem.

Trots allt är det kul att ha sett detta och varit med om en sådan sak men att likt Theresia äta småkrypen. Jag vet inte? Just nu sover hon men jag tycker mig höra något som rasslar omkring i hennes mage. Uaak!!

Imorgon skall vi ut och käka på restaurang med våra Thailändska vänner. Denna gång lite normalare käk. På menyn: Anka. Gott gott.

Thailand 2001 - Dag 8

Ubon Ratchathani fredag den 17 augusti

Ja då var det dags att sätta igång med det som vi egentligen kom hit för att göra, nämligen att leta efter Theresias biologiska föräldrar. Det har varit en lång dag idag. Lång, hektisk men den gav mycket goda resultat. Jag har idag lärt mig en ny sak. Att det finns i denna värld fortfarande godhjärtade människor, något som jag tyvärr har börjat att förlora hoppet om. Denna man som jag senare kommer att beskriva måste vara en gudasänd ängel.

Vi började med att hyra en motorcykel ett par dagar. Sedan var det då dags att ge sig iväg och försöka hitta en karta, vilket inte var det enklaste. Folk här uppe talar knappt någon engelska överhuvudtaget och någon turism är det inte frågan om här. Följaktligen hade de inte en aning om vad en karta var, än mindre hur man skulle få tag i en. Vi fick tag i en i ett jättelikt varuhuskomplex som ligger en bit utanför själva Ratchathani.

På adoptionshandlingarna sår en adress, tydligen i en liten by utanför själva Ubon Ratchathani. Efter mycket om och men, mycket frågande och tar vi oss så ut på en väg mot den förmodade destinationen. Problemet är bara att stället i fråga är så litet att det inte finns utmärkt på kartan. Vi kommer så småningom fram till en liten by som heter Muang Sam Sip. Där vi knallar vi in på en polisstation och frågar efter stället men trots mycket god vilja från Thailändarna är det problem med språket. Men där finns en kille, om han nu är polis eller ej vet jag inte, men när han får reda på att Theresia söker efter sin mamma ger han verkligen allt. Han säger: ”jag kör i före så följer ni efter på motorcykeln” Det blev en färd rätt in i riktiga bushen. Små små håliga vägar, kossor på vägarna och hundar som sprang omkring som de behagade. Alltså rena rama landet där garanterat aldrig en turist satt sin fot.

Vi hittar så småningom adressen men hennes biologiska mor har flyttat därifrån. Tydligen in till Ubon Ratschathani. Så vi sätter fart mot staden igen och hittar området där hon sägs bo. Killen sätter genast igång med förfrågningar men kan inte greja det så snabbt. Han skall nu under kvällen ta reda på saker och vi skall träffa honom imorgon bitti kl. 08.00.


Min reaktion är följande. Jag är överväldigad av denne mans välvilja och hjälpsamhet. Jag har då aldrig stött på något liknande i hela mitt liv. En vilt främmande människa som engagerar sig på det viset att han i timmar visar vägen till ställen dit vi aldrig aldrig skulle hitta själva. När sedan inte vi hittade den biologiska mamman engagerar sig killen vidare och skall på egen hand fortsätta sökandet! Det är helt otroligt! Jag försökte att ge honom pengar för bensin och besvär men han blev närmast förnärmad av detta. Jag vill inte ha några pengar sa han. Det är något som jag på sin höjd har upplevt i Polen under det tidiga 80-talet, nämligen att människor utan egen vinning engagerar sig i andra medmänniskor. Men man tror inte att det är sant när det inträffar och jag kan bara säga att jag har aldrig varit med om en vänligare själ. Sanslöst.

Idag känner jag en stor tacksamhet och jag vet inte hur vi skall kunna åtgälda detta. Jag vill gärna att han skall veta vilken tacksamhet vi känner.