Dublin 2000 - Dag 8

Idag har vi flyttat. Bakfulla som små ägg ramlade vi (i bokstavlig mening) ut från huset på Silchester för att bli förflyttade till en annan advokatvilla på Temple gardens. Denna gången bor vi hos Daniels bror. Dessa människor har en bättre smak men i likhet med hans syster är de svinrika.

Förresten så har jag idag upptäckt en ny fågelart. Jag har gett den namnet "Los Alarmis". Den är känd för att trivas i rikemanskvarter och ett specifikt kännetäcken hos den är att den har en förmåga att sjunga när d i v element känner sig för om det finns ett snabbt sätt att berika sig på. Denna specifika fågel har också en benägenhet att sjunga ut trots avsaknad av tillfälle och väcker en viss försmädan hos dess mänskliga värdar när den om tidig morgon eller natt ger uttryck för sin paranoja

Hursomhelst så var jag och Theresia i staden (centrum) igår. Vi skulle gå på Moderna Museet men när vi nästan var framme efter någon timmes promenerande och letande kom vi på att det var måndag, vilket innebär att alla muséer är stängda. Vägen till Moderna muséet var något orolig i den meningen att de i Dublin har placerat sina muséer i utkanten av staden och i utkanten av staden bor människor som befinner sig på utkanten. Så t ex hade någon passat på att göra en vägkant till en förträfflig trädgård där denna individ t o m hade satt ut en vakthund att passa sina ägor.

Likaså bekantade vi oss nästan med två adrenalinstinna hannar med klotliknande ögon och med något i blicken som närmast såg ut som dollartecken. Kanske var det inget som man saknar även om bekantskap med lokalbefolkningen annars är eftersträvansvärd.

Efter denna själsligt berikande utflykt var vi så tvungna att vila både fötter och nerver. Detta skedde lämpligen på en av stadens många vattenhål. När vi vilat fötterna var vi manade att vila nerverna, och när vi vilat nerverna så kände vi en oemotståndlig lust att bidra till den Irländska statskassan. Detta skedde lämpligen genom vår omtanke om människor vars alkoholskador måtte kosta Irland en förmögenhet, varför alkoholskatten här inte går av för hackor. Vi bidrog därför med gott samvete med våra penningar.

Ett annat släkte vars omtanke om den Irländska statskassan var betydande var Wojtek-släktet. Plötsligt kände jag mig schizofren när jag hade två andra framför mig. Dessa Wojtekar plus andra som man kände igen po-lacken hade tagit sig till Irland sjövägen och skulle tillbringa två dygn här. Vi får nog simma ut till deras eka idag och se om man kan sänka dem rejält. Vi lyckades inte igår och fick ta till livbojen i form av en taxi som irrade omkring efter stormen.