En rättelse bara: Min pappa har aldrig lämnat mig. Han har nämligen aldrig haft mig. I mitt fall handlar det inte om att en pappa inte får träffa sitt barn. Det handlar om en pappa som aldrig velat ha barnet. Som träffade mig första gången när jag var 1 år och bodde hos fosterföräldrar. Han var på besök en gång för att få min mamma att skriva på adoptionspapperna. Till mina fosterföräldrars sorg vägrade min mamma. (Detta VET jag. Det är bekräftat av alla parter.) Andra gången träffade han mig när jag var 13 och själv hävdade att jag hade rätt till att få veta mitt ursprung. Han låg då i skilsmässa och tog mig med till sina föräldrar, där jag också fick träffa mina 4 halvsystrar. Han lovade att hålla kontakten och vi var rörande överens om att han aldrig kunde bli min fadersgestalt. Dock kunde han fylla i de luckor som fanns i min egen kunskap om mig själv. Han träffade sen en ny kvinna som ansåg att han hade för många barn. Hon kunde gå med på att träffa de han hade i sitt tidigare äktenskap, men det utomäktenskapliga barnet orkade hon inte träffa. Så lyder, nästan ordagrant det brev hon skickade till mig, när hon förklarade varför min far inte kunde träffa mig mer. Mina fyra halvsystrar hade en bra relation till sin pappa. Tom så bra att jag inte orkade ha kontakt med dem. Det var jobigt att höra att han bekymrade sig om deras väl och ve, men sket i mitt. Jag undvek därför att svara på deras brev till slut. För ca 3 år sedan hittade mina söner av en händelse en halvsyster till mina halvsystrar på Lunar. En av mina systrar skrev då till mig och berättade att hon var enormt ledsen över att ha förlorat sin pappa. Han skilt sig igen och träffat en ny fru. Min syster visste inget om brevet som den tidigare frun skickat mig. Därför blev jag mycket förvånad när hon berättar att hon fått höra att den nya kvinan ansåg att han hade för många barn och bara kunde träffa de två pojkarna han har i sitt senaste äktenskap.
Vad det gäller min situation så har jag tidigare skrivit om den på min blogg. Jag har en viss förståelse till att min pappa agerat som han gjort. Han var bara 19 år när jag kom och han fick inte säga sitt om vare sig abort eller adoption. Mina systrar har han dock valt själv. Vad det gäller umgänget med dem, så var det aldrig nåt bråk. Den skilsmässan pågick ju under den perioden som jag faktiskt träffade honom. Jag träffade även hans fd. fru, när de umgicks efter skilsmässan. Vad det gäller min fars nya fru, så är det inte henne jag skyller på. Jag tror att det är bekvämt för honom. Jag tror att han, istället för att ta några diskussioner och bråk, bara låter saker hända. "För många barn? Vistt, enkelt! Vi skippar ett par bara!" Till sist: Man behöver inte tycka synd om mig. Jag bodde som sagt i fosterhem i 4 år och mannen i den familjen blev min far. Han bytte mina blöjor och gav mig all kärlek ett litet barn behöver.
Ang. den privata sfären, så är det inget att oroa sig för i mitt fall. Min far kommer knappast att må dåligt av det jag skriver om honom här. Det är nästan bara jag och mamma som vet vem han är. Jag skriver inte heller något som jag inte redan tagit upp och diskuterat med honom.
Titeln är "Barns rätt till sina föräldrar" och det är vad jag kännt att jag velat ha hela mitt liv. Tyvärr glöms det bort i debatten. Allt handlar om allas vår rätt att vara föräldrar, oavsett hur fint det låter med "barnets bästa" i lagtexter.
Samtidigt vill jag bara påpeka för dig W, att jag inte klandar dig eller andra pappor, som jag vet har kämpat för att kunna ha bra relation med sina barn. Jag kan också förstå att man tillslut ger upp, efter att ha gått på nit efter nit. Men det är inte så i alla fall. Även om det nu faktiskt är mer förkomande med engagerade föräldrar nu för tiden, än vad det var på 70-talet. Oavsett vad jag tycker om mina barns far och vad han tycker om mig, så har han talat om för barnen att de är viktiga för honom och han gör sitt bästa för att ha en bra relation till dem. Det ska han ha all kredit för!
Jag hade en vän vid namn S. S var då gift med en tjej som hette V. S var en stor och atletisk man med en mycket hög utbildning vid det militära. Som civilist arbetade han som försäljare av kontorsartiklar. S o V hade två barn tillsammans och bodde i en insatslägenhet och körde en ny bil. V behövde inte arbeta för S drog in tillräckligt med pengar för dem alla.
En dag tog V de gemensamma barnen och försvann hem till Finland. S var helt knäckt. Började dricka mer än vad som är tillbörligt. S flyttade in i en grannlägenhet till min. S började uppföra sig mycket underligt. Han fick en katt av mig för att ha någon att ta hand om. Den katten ströp han. I hans lägenhet fick man gå över travar med pizzakartonger och det låg matrester, möglig disk och flaskor överallt. S förlorade jobbet och så småningom lägenheten. S drog på sig skulder och även med bästa vilja kunde han nu inte träffa sina barn även om det från första början omöjliggjorts av V eftersom de nu gick i skola i Finland. S var så desperat att han nu började råna småbutiker för att åka fast och få vård. Han åkte inte fast trots att han gjorde allt för att klanta sig. Till slut gick S in på en polisstation och sa: Hej det är jag som rånat den och den kvartersbutiken. Jaha sa polisen och skickade hem honom!!!.
Så småningom satt han dock av sin tid och fick vård och kom ut. Han fortsätter dock sitt destruktiva liv och vill inte träffa sina barn för han skäms så över hur det gått för honom.
PS. S är den som ”I kärlekens kölvatten” benämns som Papphammar.
Jag är helt övertygad om att din dotter har det bättre hos sin mor för du verkar disfunktionell, instalbil, aggressiv samt ha en allmänt taskig kvinnosyn.
Och bu hu för alla män som känner sig sååå kränkta av kvinnor men sorry jag köper inte era snyfthistorier utan stärk er karaktär och kämpa vidare för barnen och sluta gnälla. Och vissa är faktiskt olämpliga som fostrande förälder. Så skicka ett vykort och var glad att du inte kan påverka så mycket med förhoppning att avkomman blir bättre
7 kommentarer:
En rättelse bara:
Min pappa har aldrig lämnat mig. Han har nämligen aldrig haft mig. I mitt fall handlar det inte om att en pappa inte får träffa sitt barn. Det handlar om en pappa som aldrig velat ha barnet. Som träffade mig första gången när jag var 1 år och bodde hos fosterföräldrar. Han var på besök en gång för att få min mamma att skriva på adoptionspapperna. Till mina fosterföräldrars sorg vägrade min mamma. (Detta VET jag. Det är bekräftat av alla parter.)
Andra gången träffade han mig när jag var 13 och själv hävdade att jag hade rätt till att få veta mitt ursprung. Han låg då i skilsmässa och tog mig med till sina föräldrar, där jag också fick träffa mina 4 halvsystrar.
Han lovade att hålla kontakten och vi var rörande överens om att han aldrig kunde bli min fadersgestalt. Dock kunde han fylla i de luckor som fanns i min egen kunskap om mig själv.
Han träffade sen en ny kvinna som ansåg att han hade för många barn. Hon kunde gå med på att träffa de han hade i sitt tidigare äktenskap, men det utomäktenskapliga barnet orkade hon inte träffa. Så lyder, nästan ordagrant det brev hon skickade till mig, när hon förklarade varför min far inte kunde träffa mig mer.
Mina fyra halvsystrar hade en bra relation till sin pappa. Tom så bra att jag inte orkade ha kontakt med dem. Det var jobigt att höra att han bekymrade sig om deras väl och ve, men sket i mitt. Jag undvek därför att svara på deras brev till slut.
För ca 3 år sedan hittade mina söner av en händelse en halvsyster till mina halvsystrar på Lunar. En av mina systrar skrev då till mig och berättade att hon var enormt ledsen över att ha förlorat sin pappa. Han skilt sig igen och träffat en ny fru. Min syster visste inget om brevet som den tidigare frun skickat mig. Därför blev jag mycket förvånad när hon berättar att hon fått höra att den nya kvinan ansåg att han hade för många barn och bara kunde träffa de två pojkarna han har i sitt senaste äktenskap.
Vad det gäller min situation så har jag tidigare skrivit om den på min blogg. Jag har en viss förståelse till att min pappa agerat som han gjort. Han var bara 19 år när jag kom och han fick inte säga sitt om vare sig abort eller adoption.
Mina systrar har han dock valt själv. Vad det gäller umgänget med dem, så var det aldrig nåt bråk. Den skilsmässan pågick ju under den perioden som jag faktiskt träffade honom. Jag träffade även hans fd. fru, när de umgicks efter skilsmässan.
Vad det gäller min fars nya fru, så är det inte henne jag skyller på. Jag tror att det är bekvämt för honom. Jag tror att han, istället för att ta några diskussioner och bråk, bara låter saker hända. "För många barn? Vistt, enkelt! Vi skippar ett par bara!"
Till sist:
Man behöver inte tycka synd om mig. Jag bodde som sagt i fosterhem i 4 år och mannen i den familjen blev min far. Han bytte mina blöjor och gav mig all kärlek ett litet barn behöver.
Ang. den privata sfären, så är det inget att oroa sig för i mitt fall. Min far kommer knappast att må dåligt av det jag skriver om honom här. Det är nästan bara jag och mamma som vet vem han är. Jag skriver inte heller något som jag inte redan tagit upp och diskuterat med honom.
Detta skrev jag i min egen blogg:
ehja.blogg.se/1175995477_barns_rtt_till_sina_f.html
Titeln är "Barns rätt till sina föräldrar" och det är vad jag kännt att jag velat ha hela mitt liv. Tyvärr glöms det bort i debatten. Allt handlar om allas vår rätt att vara föräldrar, oavsett hur fint det låter med "barnets bästa" i lagtexter.
Samtidigt vill jag bara påpeka för dig W, att jag inte klandar dig eller andra pappor, som jag vet har kämpat för att kunna ha bra relation med sina barn. Jag kan också förstå att man tillslut ger upp, efter att ha gått på nit efter nit. Men det är inte så i alla fall. Även om det nu faktiskt är mer förkomande med engagerade föräldrar nu för tiden, än vad det var på 70-talet.
Oavsett vad jag tycker om mina barns far och vad han tycker om mig, så har han talat om för barnen att de är viktiga för honom och han gör sitt bästa för att ha en bra relation till dem.
Det ska han ha all kredit för!
Ps: Alla stavfel beror på fingerkramp! :)
Jag hade en vän vid namn S. S var då gift med en tjej som hette V. S var en stor och atletisk man med en mycket hög utbildning vid det militära. Som civilist arbetade han som försäljare av kontorsartiklar. S o V hade två barn tillsammans och bodde i en insatslägenhet och körde en ny bil. V behövde inte arbeta för S drog in tillräckligt med pengar för dem alla.
En dag tog V de gemensamma barnen och försvann hem till Finland. S var helt knäckt. Började dricka mer än vad som är tillbörligt. S flyttade in i en grannlägenhet till min. S började uppföra sig mycket underligt. Han fick en katt av mig för att ha någon att ta hand om. Den katten ströp han. I hans lägenhet fick man gå över travar med pizzakartonger och det låg matrester, möglig disk och flaskor överallt. S förlorade jobbet och så småningom lägenheten. S drog på sig skulder och även med bästa vilja kunde han nu inte träffa sina barn även om det från första början omöjliggjorts av V eftersom de nu gick i skola i Finland. S var så desperat att han nu började råna småbutiker för att åka fast och få vård. Han åkte inte fast trots att han gjorde allt för att klanta sig. Till slut gick S in på en polisstation och sa: Hej det är jag som rånat den och den kvartersbutiken. Jaha sa polisen och skickade hem honom!!!.
Så småningom satt han dock av sin tid och fick vård och kom ut. Han fortsätter dock sitt destruktiva liv och vill inte träffa sina barn för han skäms så över hur det gått för honom.
PS. S är den som ”I kärlekens kölvatten” benämns som Papphammar.
sa har ny klubb startat har pa kolumnen, klubben for inbordes sjavomkan
Jag är helt övertygad om att din dotter har det bättre hos sin mor för du verkar disfunktionell, instalbil, aggressiv samt ha en allmänt taskig kvinnosyn.
Och bu hu för alla män som känner sig sååå kränkta av kvinnor men sorry jag köper inte era snyfthistorier utan stärk er karaktär och kämpa vidare för barnen och sluta gnälla.
Och vissa är faktiskt olämpliga som fostrande förälder. Så skicka ett vykort och var glad att du inte kan påverka så mycket med förhoppning att avkomman blir bättre
Till anonym söndag3/2 8:43pm
Du är antagligen helt dum i huvet ,du har ingen aning om vad tösen går igenom hos sin mor.Fy fan vilken j-a f-a du är.
Skicka en kommentar