onsdag, december 26, 2007

Tre år efter Tsunamin


Idag är det tre år sedan Tsunamin slog till här i Patong och över Asien. Jag var här någon dag efter och såg förödelsen. Jag såg hur thailändarna redan 3 dagar efter öppnade gatan längst med kusten.

Jag såg hur byggnaderna och de små butikerna efter tre veckor var återställda för bruk.

Jag såg hur reportrar från TV4 lade pannan i djupa veck för att sedan sitta på en bar med en Thailändska i knät, skråla och skåla.

Jag såg barflickorna som med ett påklistrat leende jobbade vidare efter att ha mist vänner och familj

Det Thailändska folket såg inga biståndspengar. De pengarna tog andra hand om!

6 kommentarer:

Anonym sa...

Är jävligt trött på att höra hur synd det är om svensken här hemma som mist sin familj eller vänner.
Dom får all hjälp i världen.
Visst måste det vara fruktansvärt att mista någon på det sättet (jag känner med svensken också)
Men vem tänker på dom som bor kvar och har sitt liv i och efter katastofen och som dessutom kämpade innan mot fattigdomen.
Dom får varken psykolog/ekonomisk hjälp.
Och den mesta hjälp dom fått/får är väl från turismen antar jag.

Skriv mer om situationen och deras livs öden!!!!

kolumnen sa...

Det finns onekligen mycket att skriva om hur vardagen ser ut för en genomsnittlig Thai

stina sa...

Ja...det finns väldigt mycket som skiljer fattiga och rika länder åt.

Vi kan gå tillbaks ca 100 år i Sveriges historia t e x. Många av våra kära ancestors hade fullt upp med att ordna tak över huvudet och mat för dagen för sina familjer. Om dom därmed var tvugna att jobba i skogen, på åkern e t c 15h/dygn så gjorde dom det. Sen fanns inte så mycket tid att känna sig utbränd eller allmänt olycklig i psyket för då behövde dom sova och hämta krafter.

Usch vad detta lät kategoriskt men jag tycker faktiskt att det är för mycket tramsande i Svedala. Bit ihop lite ibland så blir det ofta bra.

stina sa...

Sen har ju mitt ovanstående inlägg ingenting med att göra att förlora en familjemedlem. Det är nog lika hemskt känslomässigt nu i Sverige som det var för 100 år sedan och som det kanske är i Thailand nu. Vi bearbetar det dock på olika sätt.

Anonym sa...

Kan berätta lite vad jag vet. En väninna stod bredvid den tysk som filmade när vågen kom in mot stranden. Hon sprang för glatta livet upp i skogen och stannade där i 2 dygn. När hon kom hem så mötte jag upp henne och tog henne till vårt kriscenter. Där bröt hon och hennes väninna ihop. Ett par månader efteråt så ville hon ner igen för att hjälpa till. Då vurpade hon med sin hyrda motorcykel och slog sönder ansiktet. Hon jobbade som fastighetsmäklare, men är numera sjukskriven. Så, hon träffar en gubbe hon blir förälskad i. De bestämmer sig för att åka ner till Thailand och köpa en turistby med hotell. Börja om sina liv, helt enkelt. ´På vägen ner i planet så blir de ovänner eftersom gubben tycker det är kul att ta ett par drinkar med sin passagerare i stolen bredvid. Så när de landar i Thailand så är de ovänner och skiljdess. Sen har de aldrig setts mer....Så kan det gå...

kolumnen sa...

Alla har ett förhållningssätt till Tsunamin. Jag minns mycket väl att min fru (då flickvän) ringde mig på natten svensk tid och undrade om jag kunde kolla på Internet för hon hade hört att det var ”dåligt väder” och jordbävning och hon var orolig över att åka till Patong (hon pluggade då i Hatyai). Jag kollade men hittade inget varken på Internet eller i media.

På morgonen sköljdes jag över av nyhetsflödet och jag bara stod där och gapade. Skulle jag till detta inferno frivilligt? Så jag ringde ett par samtal och uppgifterna jag fick från Thailand stämde inte alls med den bild media gav. De uppgifterna jag fick var att vågen hade sköljt in ett par hundra meter upp på land, allt längst med kusten var förstört men längre upp, ”business as usual”

Så medan UD utfärdade varningar, människor evakuerades åkte jag hit. Från Bangkok till Phuket var vi 2 passagerare på en stor DC 10.

Det första jag såg när jag kom fram var en överfylld flygplats med människor som ville hem, men väl framme i Patong såg jag mest reportrar och stora TV-bussar som letade ytterligare sensationer. Osmakligt!