lördag, maj 20, 2006

Hundkoll i Asien

Jag undrar vem som har hundkoll på denna hund. Undrar vad Jeppe skulle ha för dressyr här?

Hunden insprängd på bilden har koll, springer och uppvaktar och tar hand om den andra.

Men det är så man ser på livet här. Djur är djur och människor är människor. Ingen som vill kännas vid sådant i "turistparadiset".

Kontrasterna är stora.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det är födjävligt att de kan bete sig så. Djur har lika mycket rätt till ett drägligt liv som människor

mr. kolumnen sa...

Nu vet jag inte om de "beter sig", just den hunden hade ingen ägare

mr. kolumnen sa...

Förtydligande.

Hunden hade troligen fått sina skador i ett hundslagsmål. Det syns inte på bilden men halva bakhuvudet var bortslitet och sidan också. Det var otroligt att se den andra hunden som tog hand om den skadade och ömt slickade och skrämde iväg alla något som människor här knappast gör.

Nu är den skadade hunden troligen död. Har inte sett den på några dagar och sist verkade den förvirrad och irrade bland bilarna som vildhundar aldrig gör

Anonym sa...

Nu har jag aldrig satt min fot i Asien. Därför vet jag inget om livet där. Men jag inte tänka mig att människorna där är mindre “ömhjärtade” där än vad vi är här. Men om det finns hundar som springer löst, bland människor som kämpar varje dag för att få livet att gå runt, så kan man ju hoppas att prioriteringen först och främst handlar om att ta hand om sina medmännsikor.
Vi, i de rika västländerna, har tid, pengar och möjligheter att behandla djur som våra familjemedlemmar. Ofta behandlar vi dem tom bättre än vi gör med människorna runt oss. Vi köper dyr mat, vaccinerar dem och lägger massor med pengar för att kunna uppfostra djuret till att bli exakt så vi vill ha det. Vi kastrerar och steriliserar dem, så att vi inte får fler husdjur än vi vill ha. Många här i västvärlden står närmare sina djur än de står sina barn.
Men även hos oss, finns det människor som ser djur som “slit och släng- varor”. Tänker då främst på våra sommarkatter.
Jag såg ett program om japanska hundägare. De skaffade sina djur som nån maskot, som de sedan klädde, friserade och badade med. De ordnade tom hundbröllop. När man såg programmet led man med de stackars djuren. Frågan är ju om hundar ska leva samma liv som männsikan. Mår de bra av ett sånt liv? Spontant känner jag att hundarna du fotat faktiskt haft det bättre än många av våra svenska hundar. De har kunnat leva ett fritt liv. Ett hundliv med allt vad det innebär. Flockliv, där man tar hand om varandra och revirtänkande med slagsmål som följd. Vad man hade kunnat önska är att någon hade kunnat stanna upp och avsluta hundens plågor. För ingen levande varelse förtjänar att plågas till döds.

mr. kolumnen sa...

Har inget att anföra emot dina argument mer än att det råder stor mentalitetsskillnad när det gäller djurhållning som skulle få vilken svensk djurrättsaktivist att svimma av förfäran.

Visst är det också så att hundarna här (vildhundarna) ofta har det bra, när de hittat sina utfordringsställen och de finns det gott om med tanke på antalet små matvagnar ute på gatorna, men framför allt märker man det på hur de kan umgås med varandra (inom reviret), vilket våra västerländska inte klarar på ett naturligt sätt.

Har själv sett programmet du pratar om och jag satt stum av förundran över vad pengar och okunskap kan göra.

Min huvudpoäng med detta inlägg var ändå att det inte ”ömmas” för djurens väl eller tänks på hur transporter sker eller hur de mår. Djur är just djur och människor är människor