GOOGLE AUTOMATIC TRANSLATION TO ENGLISH
Jag brukar normalt inte publicera andras texter här på Kolumnen, ej heller så långa som denna kommer att bli, men jag läser en mycket rolig bok just nu av Herman Lindqvist med titeln Japaner Japaner. Den beskriver på ett mycket träffsäkert och underhållande sätt hela den japanska men i stort sett den Asiatiska hållningen till livet som för en västerlänning som aldrig besökt Asien måste te sig fullkomligt obegriplig.
Varsågod, här kommer kapitel 11 Kärlek på Japanska (och inte en enda bild eller video idag). Och kära läsare, nej detta är inte feministpropaganda. Det är på riktigt och det är så det ser ut även i Thailand och resten av Asien.
Kärlek på Japanska
Dörrarna öppnas till tunnelbanevagnen. In kommer en mycket trött mamma, en sovande unge hänger i på ryggen, modern har en tung kasse i varje hand, bredvid henne går en liten, ca femårig knubbig pojke
Vagnen är full, men plötsligt blir en plats ledig. Bixtsnabbt markerar modern den för sig, tar tag i pojken och sätter honom där. Där sitter han som en prins. Där står modern packad som en karavankamel.
Sånt är livet i Japan, barnens paradis. I synnerhet pojkarnas paradis. Japanska barn uppfostras totalt annorlunda än våra. Eller snarare de "uppfostras" inte alls. Verkar det. Småpojkarna är hemmens härskare, de får göra vad de vill, om det bara är möjligt får också vad de vill.
De vuxna blir sällan irriterade, aldrig har jag sett en japansk förälder ilskna till och vråla åt sina barn eller ens ta i dem lite hårdare.
Barnet växer upp som hemmets medelpunkt, husets diktator. Så löper åren snabbt undan - och plötsligt en dag, så där i sex-sjuårsåldern ändras allt.
Femåringarna uppmuntras alltså att vara djärva gåpåare, aggressiv framåtanda applåderas, men för sjuårig ar är det plötsligt tvärtom - nu ska de bli självuppoffrande. Förr fick de vara hundraprocentigt egoistiska deras minsta önskan uppfylldes, nu tvingas de helt finna sig i gruppens vilja, ligga lågt, aldrig höja rösten, framhäva sig själva.
Förr var livet fyllt av lek och skoj, nu har allvaret börjat: skolan. Och den japanska skolan är världens hårdaste. För många började allvaret långt tidigare, det gällde nämligen att komma in vid "rätt" lekskola, för de "rätta" lekskolorna leder automatiskt till de "rätta" småskolorna och sen vidare upp hela vågen till de "rätta", dvs. de få universitet vars elever blir antagna för de finaste jobben.
Vägen dit är mycket lång och kantad av otaliga timmars hård, seg kamp. Och det är mödrarna som leder denna kamp. Mödrarna går hemma~ och har ofta ingenting annat att göra än att se till att sonen placerar sig i den hårda skolkonkurrensen.
Barnen har läxor redan i lekskolan. Sju-åttaåringarna har minst en timmes läxläsning varje dag, sex dagar i veckan.
Skolterminerna är späckade med svåra prov och regelbundet återkommande tester. Allt arbete, all koncentration läggs på att klara av den test som komma skall. Över 70 procent av grundskolans elever går i kvällsskolor, speciella skolor efter `den riktiga skolan, skolor som antingen ska förbättra elevernas kunskaper och ge dem högre betyg, eller skolor som bara siktar på nästa test. Det finns skolor för dem som ska pröva in vid de rätta lekskolorna också.
Om barnet klarat sig hela vägen och verkligen blir anställd vid det rätta företaget börjar en ny, livslång kamp. Så det är inte underligt att japanerna ser tillbaka på sin tidiga barndom med suckan och längtan. Och det förklarar också varför de låter barnen vara barn och hemmens härskare så länge det går.
Den tyngsta lotten, som i de flesta länder och system, bärs naturligtvis av kvinnan.
Den överväldigande majoriteten av Japans flickor växer upp växer upp, med ett enda mål, att bli så bra gifta som möjligt för att sedan stanna hemma och ta hand om barn och familj.
Kvinnor som är kvar på sina arbetsplats då de fyllt 27 anses som misslyckade, de har blivit över.
I våra dagar då hemmen moderniserats tekniskt och de flesta husmödrar städat sina små dockhus och klarat av familjens tvätt på någon timme, finns det sedan inte mycket mer att göra än att vänta på att man och barn ska komma hem igen.
Nu för tiden är också de flesta kvinnor välutbildade, medvetna om att det finns ett liv bortom ensamheten vid diskbaljan.
Majoriteten av dagens gifta par i Japan har sammanförts av en äktenskapsförmedlare. Ungdomar som blir kära i varandra och gifter sig, som i västerlandet, hör fortfarande till undantagen. Kärleken, om den alls kommer, ska komma efter bröllopet.
De flesta japaner, i alla fall japanska män, menar att äktenskap och kärlek inte går ihop. Kärlek, i synnerhet i betydelsen passion och sex och heta känslor, går absolut inte ihop med äktenskapet.
Låt oss följa ett ungt nygift par.
Vi sitter i en tågkupé en varm sommardag. In kommer ett ungt brudpar, till synes skinande av lycka. Deras vänner och anhöriga står på perrongen, vinkar bugar. De unga tu vinkar och bugar tillbaka, och backar in i vår vagn. Så snart tåget kommit igång sjunk ner på sin bänk, leendena slocknar. De sitter tittar rakt fram, de nuddar inte ens vid var säger ingenting.
Brudgummen, som innan tåget satte igång såg till att en stor påse med frukt, snacks, läsk och tidningar inköptes, tar nu av sig skorna, slipsen och kavajen. Han räcker plagg efter plagg till sin unga hustru, som utan ord eller min tar persedlarna, viker prydligt ihop dem och lägger dem på hatthyllan. Allt utom skorna förstås. Allt sker under tystnad.
Han tar om fram en miniradio med hörlurar. Dagens baseballmatcher. Det behövs mycket mer än ens eget bröllop för att ca japansk man skulle avstå från dagens matcher. Han pluggar in hörlurarna, lutar sig tillbaka, blundar. Det prasslar från påsen. Han hittar lite jordnötter, bjuder sin hustru, hon tar tacksamt emot. Men så slocknar hans intresse för henne igen, han försjunker i idrottens värld.
Djupt koncentrerad fiskar han upp en apelsin ur påsen, räcker den till hustrun, som tar emot den med ett leende. Hon skalar den metodiskt och skickligt, ger klyftorna till sin herre och man.
Nu tycks matchen vara slut. Han stänger av radion, tar sin favorittidning och läser eftertänksamt en stund tills han, uttröttad av alla dagens festligheter och resans strapatser, faller i djup sömn.
Kvar sitter hustrun, hon tittar ut, blicken är fäst vid en punkt bortom horisonten.
Så är de framme vid målet för smekmånaden. Mannen stiger upp, för bruden ska hjälpa honom på med kavajen. Han börjar gå mot utgången, efter kommer bruden sviktande under tyngden av bagaget.
Som ni förstår var bruden inte särskilt lycklig - och enligt den officiella statistiken kommer det att bli ännu sämre. Med lyckan.
En färsk undersökning avslöjade att 60 procent av nygifta japanska män ser sig ganska snart efter bröllopet om efter en riktig kärlekspartner. Äktenskapet är för barnens skull och för att familjenamnet skall leva vidare. Passionerna blommar på andra ställen
Traditionellt anser en japansk man att visad ömhet är en svaghet. En man som utåt skulle visa att han älskar sin hustru är en mycket svag man, ja ingen man över huvud taget.
Ett gift japanskt par talar inte om känslor, inte ens när de är ensamma med varandra. I de allra flesta medelålders äktenskap har hustrun knappast hört maken en enda gång säga: Jag älskar dig.
Det bästa en japansk kvinna hoppas på är att hon gift sig med ska vara yasashi, dvs. mild,
att göra belåten, så att han inte är direkt och ovänlig och brutal.
Det japanska språket avslöjar attityden mellan makarna.
En man i ett traditionellt förhållande tilltalar sällan hustrun med hennes riktiga förnamn när någon utomstående hör på. Hela kulturen och språkbruket att en japan alltid inför främlingar nedvärderar sig och det han äger.
När någon hör på ropar han på kanaj eller gussi, ordagrant betyder "min dumma hustru". När en man talar om en annans hustru säger han okusan, "hon som är därinne i hörnet" för där står ju de flesta japanska hustrur, om de inte ligger på knä, energiskt bugande åt mannens håll till.
När mannen talar om sin mor kallar han henne ofukuro - "ärade gamla säck".
Det finns ett enda undantag då man inte nedsättande om det man har - det är naturligtvis när kvinnan ska tala om sin man. Då säger hon shujin som ordadagrant översatt betyder: Min herre, min mästare.
Nu varierar naturligtvis relationerna mellan män och kvinnor i dagens Japan oerhört. Ungdomar; i Tokyo beter sig på ett helt annat sätt än medelålders par på landsbygden. Det är självklart. Men vår typ av relation mellan könen, redan i tidiga tonår, förekommer praktiskt taget inte alls i Japan. Undersökningar har visat att de flesta japanska ungdomar är okyssta då de börjar vid universitetet. Där först börjar pojkar och flickor kila stadigt.
Visst kan man se enstaka unga par hålla i varandra, till och med kyssa varandra. Men då måste man gå in i de största parkerna sent på kvällen.
Annars tar japanska kärlekspar aldrig i varandra offentligt. De må vara hur förälskade som helst.
För naturligtvis förälskar sig också japanerna. Japansk litteratur, film och musik är full av kärlek och passion. Men oftast nästan bara olycklig kärlek. Tragedier. För de flesta japaner för kärleken med nödvändighet med sig lidande och elände.
Hur kan det bli annat än lidande om en gift kvinna förälskar sig häftigt i en gift man?
Eller då en gift man på allvar älskar sin älskarinna? Det blir tårar, smärta och ofta självmord. Många av de japanska självmorden har olycklig kärlek som bakgrund. Ofta kan de unga tu hoppa hand i hand från något hustak, eller de gasar ihjäl sig i bilen.
Det är ganska lätt att skiljas i Japan, men hustrun får nästan aldrig vårdnaden om barnen, hon har ytterst svårt att försörja sig och hennes möjligheter att få underhåll eller annan hjälp är minimala. Alltså har Japan det lägsta antalet skilsmässor i den industrialiserade världen.
De japanska hemmen är fulla av djupt olyckliga kvinnor. Majoriteten av männen, de affärs- och kontorsanställda kommer hem sent på kvällen. Den mycket detaljerade japanska statistiken har gjort undersökningar även inom detta område och det visar sig att nära hälften av männen sällan är hemma före nio alla kvällar i veckan. En man i arbetsledande ställning är undantagvis hemma före nio en enda kväll i veckan.
De arbetar över och efter arbetstiden går man direkt till någon bar eller restaurang, oftast tillsammans med sina arbetskamrater.
En man som arbetar så hårt och sällan kommer hem, han är en förebild, en symbol för den framgångsrike, ambitiöse mannen. Skulle maken vara hemma ordentligt varje kväll kanske grannfruarna, i synnerhet grannfruar som bor i företagets lägenheter, blir övertygade om att den för oss skötsamme maken i själva verket är mycket misslyckad på sin arbetsplats, han saknar ambition och har få vänner.
Så maken trillar in genom dörren sent, lägenheterna är små, barnen har då oftast gått och lagt sig. De ligger på japanskt vis på madrasser på golvet. Maken ställer ner sin portfölj och kommenderar fram badet.
Han tar sig ett traditionellt hett bad i ensamhet. Därefter ska hustrun ha ställt fram något att äta. Efter sista tuggan kan han antingen se på något av "männens program" på TV, eller vända sig om och somna. Oftast det senare alternativet.
Tidigt i gryningen är hustrun uppe, kokar morgonris, gör i ordning frukosten, barn och man försvinner och där sitter hon, ensam.
Under de senaste åren har de stora japanska spritproducenterna upptäckt denna ekonomiskt starka, hittills obearbetade marknad.
Varje kväll öser de kommersiella TV-kanalerna på med reklam riktad enbart till ensamma kvinnor.
Man kan se en kvinna i yngre medelåldern sitta i sin ensamhet, hon smeker en mjuk katt, hon tittar drömmande ut genom ett fönster. Där ute faller mjuk snö, hon häller upp ett nytt glas vodka, suckar lite och ler lyckligt.
Eller hon kan rusa ut i ösregn sent på kvällen, hon springer till sakeaffären, som kanske just ska stänga. Lycklig hinner hon köpa en ny flaska, glad och trallande i regnet, svängande sitt vackra japanska paraply, nästan tappar hon flaskan, innan hon försvinner.
Budskapet är klart. Du som är ensam - ta dig ett järn. Det mildrar ensamheten.
Den här reklamen utgår ifrån att kvinnan är ensam och att hon ska dricka ensam. Det vore otänkbart att hon skulle gå ut för att söka sällskap eller att hon skulle bjuda in någon på ett glas.
Det återstår nu bara att se hur många procent av dessa alltid ensamma och olyckliga hemmafruar som blir alkoholister. Den alltid pålitliga japanska statistiken kommer säkert att meddela detta inom något år.
Reidar Reidar. Tänk vad lite jag visste om din musik! För inte hade gubbfan talat om för mig att de låg etta i flera omgångar på dåtidens, 50-60-talets topplistor. Nu sitter han i himmelen och plågar någon annan med sin orgel eller dragspel och drar dåliga vitsar!
Nåja, jag gör en lång historia kort efter att jag kollat lite fakta. Det började med ”The weeds med Florence” (ovan) för att sedan fortsätta med Streaplers, med hur många hits som helst och sedan Plums med den underbara hiten och landsplågan ”Mama didn´t lie” (spelaren nedan) och sedan Nya Streaplers.
