måndag, september 22, 2008

Leo Aleksander Wybraniec


Att se min fru smeka vårt nyss födda döda barn är en syn som jag alltid kommer att bära med mig. Under mina 44 år har jag aldrig varit så ledsen och samtidigt varit tvungen att vara stark

Stackars barn, vad har det gjort för illa? Varför skulle det dö?

Själv arrangerar jag med begravning som skall ske som snabbt som möjligt. Bara de närmaste är inbjudna, men alla får givetvis delta.

Jag vet inte varför jag skriver om detta och framför allt blir jag förvånad över detta medium som bloggen innebär. När det handlar om riktigt stora och angelägna saker kommenterar ingen, men när trivialiteter kommer på tal då blir det fart på bjäbbandet i kommentarerna. Skäms på er!

Jag/vi skrver för att försöka att dela den smärta som idag genomsyrar hela tillvaron, Chocken hart lagt sig och nu kommer verkligheten och reaktionen och när Leo Aleksander Wybraniec kommer på tal vill jag bara gräva huvudet i kudden och skrika. Varför just vi, varför kunde vi inte få vårt så efterlängtade barn?

Tänkt dig att under 7 månader bära detta inom dig och sedan föda det dött! Det går inte att beskriva i ord!

http://kolumnen-sweden.blogspot.com/2008/08/leonard-wybraniec.html

http://kolumnen-sweden.blogspot.com/2008/04/pappa-igen.html



OBS. Samtliga bider är oredigerade



GOOGLE AUTOMATIC TRANSLATION TO ENGLISH

6 kommentarer:

ehja sa...

Jag valde tidigare kväll att skicka ett mail till dig/er. Även om du skrev om er tragedi här, så känns det som om ni faktiskt är värda en personlig och privat medkänsla.
Även om de flesta av oss inte gått igenom vad ni går igenom nu, så tror vi oss förstå den ofattbara sorg det innebär att förlora ett barn. Hur simpelt känns det inte då att gå in på bloggen och slänga iväg ett "jag beklagar"?
Jag tror inte att folk inte känner med er i denna stund. Jag tror att de snarare, precis som jag själv, har svårt att hitta orden.
Men jag tror att de flesta av oss har er i våra tankar idag. Jag har det iallafall och jag beklagar uppriktigt er förlust.

Anonym sa...

Vilken tragedi för er båda, och även din dotter. Jag kan inte ens föreställa mig hur det var för din fru att föda fram ert efterlängtade barn som inte längre är vid liv.

Ni har varandra och det är det viktigaste.

Vet inte vad jag ska skriva..

Många Kramar

Anonym sa...

En klyscha, men var starka! Kan bara föreställa mig hur ni känner det men aldrig fatta fullt ut. Så mkt smärta och så många frågor..

Håll ihop och gå igenom detta tillsammans. Klara det och ni klarar ALLT!

Anonym sa...

Hej kära ni.
Har funderat & gråtigt en hel natt nu, ska jag skriva en kommentar eller ej?
Ord räcker ej till!
LEO & ni kämpade!
men man kan inte vinna alla krig.
När ni känner er redo så gör ett nytt försök.
GE INTE UPP HOPPET!
Love "gudfadern" BG

stina sa...

Ja jag får väl skämmas då.

Anledningen till att jag inte har kommenterat detta tidigare är att jag inte känner er irl. Känns lite förmätet och fel att kommentera något så svårt. Lättare när det bara handlar om ytligheter och allmän galenskap eller kulskap. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Hoppas dock att ni snabbt kommer ur ledsamheterna och att ni får bättre lycka nästa gång.

Kram
Stina

Anonym sa...

vi alla känner för famlijen wojjen, visar bilden för kob nu o förklara vad som hänt. Som många påpekar är det inte möjligt att sätta sig in i en situtation som man själv inte upplevt. Hoppas ni kommer över detta så gott det går och blickar framåt. Många kramar från stellan, kob o felicia.